ANALYS: Ranieris bebis utan hjälp
Gårdagens debacle mot Besiktas är en kväll att glömma. Men Claudio Ranieri bör minnas. För han höll för öronen när bebisen skrek.
De flesta har glömt en sak i sina nattsvarta kommentarer om matchen på Stamford Bridge - Besiktas var bra. Oerhört bra. Med kyla, organisation, effektivitet och ett stenhårt arbetande försvar dödade de Chelsea.
Men Ranieri kan inte dölja sig bakom den ursäkten. Matchen var ett taktiskt fiasko. Chelseas tränare har i målande ordalag beskrivit laget som en bebis och han som pappan. Han har förklarat att bebisen ännu bara kan krypa och att det är långt kvar innan den kan gå, för att inte tala om att springa. Men bebisen kommer inte att lära sig att gå och springa utan stöd.
Sin vana trogen valde Ranieri att vaska om rejält i startelvan. Men den stora överraskningen var trebackslinjen. Ett systemskifte från 4-4-2 till 3-5-2.
Det är ett mysterium varför Ranieri övergav ett ordinarie spelsystem. Antingen var det för att anpassa sig efter motståndet eller så var det för att experimentera. Den första anledningen är obefogad mot ett på pappret svagare motstånd på hemmaplan. Den andra stavas underskattning.
Att finna en spelrytm med ett helt nytt lag är tillräckligt svårt med de ständiga ändringarna av spelare i startelvan. Att dessutom göra det med olika spelsystem håller inte. Välj ett grundsystem och håll fast vid det.
Valet att byta ut Hernan Crespo och Adrian Mutu var även det ett mysterium. Inte minst med tanke på att Chelsea därmed gjort sina tre byten, då Celestine Babayaro redan tidigt i första halvlek tvingast utgå.
0-2 i baken, alla byten avklarade och båda anfallarna bortplockade inför andra halvlek. Det var inte genialiskt. Inte en kväll då otur dessutom vandrade hand i hand med Ranieri och spelarna. Skadan på William Gallas i första minuten av andra halvlek var närmast en symbolisk gest av fotbollsgudarna.
Lägg till detta att laget uppträdde håglöst (Frank Lampard undantagen), publiken var dåliga, regnet föll och bolluslingen sögs utanför stolparna som dragen av magneter, så är receptet på en miserabel Champions League-afton fullständig.
Samtidigt måste man ha perspektiv. Åtta segrar, en oavgjord och en förlust. Vem hade inte köpt det facit efter tio tävlingsmatcher innan säsongen började?
Dessutom finns det väl en viss charm och igenkänningsfaktor med gamla Chelsea - laget som alltid svek mot sämre motstånd. Men låt det inte bli en vana. På något sätt har det känts bättre med nya vinstmaskinen Chelsea.
Carefree!
