Krönika: Bär den vita tröjan med stolthet!
Visa oss den brinnande glöd och hat som en gång lös så klar i era ögon. Kämpa er uppåt grabbar!
Spelare har kommit och spelare har gått. Tränare och ledare i allmänhet har försvunnit. En sak som dock alltid kommer finnas kvar är den vita tröjan spelarna drar på sig innan matchstart. Den är ett tecken på klubbens status, kärlek, offervilja, och inte minst, all den stolthet den för med sig.
Allt vad Leeds står för finns inpräntat i tröjan. Den har genom alla tider följt med klubben i vårt och torrt, glädje och sorg, motgång och framgång. Den kommer för evigt vara ett tecken, för oss, som alltid ställer upp för er vad än resultatet blir, på ert löfte om hundra procents lidande, kämpande och krigande i 90 minuter.
För det är väl ett löfte ni gett oss? Är det inte så, att när ni skriver ert kontrakt så är det väl inte bara för pengarna ni trampar in på Elland Roads gröna matta för? Det är väl för klubben, supportrarna och för varandra ni kämpar. Det måste väl vara målet med allt ert slit? Blod, svett och tårar ska rinna för oss! Inte för förlorad bonus vid förlust.
För oss räker det med att se laget kriga. Att se laget kämpa, och att ge precis allt. Den snövita tröjan ska vara så smutsig efter matchen att det ska gå att skriva sitt namn på den. Då, först då, är vi nöjda! Då kan man åtminstone säga; vi gjorde allt som stod i vår makt för att vinna. Då kan vi gå under med huvudet högt, fanan i topp och en supporter med stoltheten brinnandes i hjärtat.
Att älska ett lag.
Genom alla år som Leeds supporter har man lärt sig en sak. Vid förlust kan man ändå stolt säga; vi krigade i 90 minuter och det gör vi även nästa år när ni kommer på besök. Man har hela tiden vetat att vi slår tillbaka likt en kobra som hugger efter sitt byte. Man har sett ögon som hatar och ögon som brinner av revansch efter en förlust. Ett lag som aldrig viker ner sig. Blir det förlust så ska det iaf kännas för motståndaren. Det har man alltid varit stolt över.
Alan Smith!
All stolthet med Leeds finns personifierad i den unge Yorkshire grabben som bär Leeds på sina axlar. För en Leeds supporter är Alan Smith Gud, för alla andra; ett stort svin. De som hatar Alan Smith hatar också Leeds. Så är det, och så kommer det alltid vara. Alan Smith är Leeds hjärta. Hos honom har man alltid sett ett fantastiskt angagemang och offervilja gentemot klubben och dess supportrar. En kärlek som är svår att sätta ord till. Men hjärtat blir varmt när man ser honom hoppa in i en närkamp med risk för sin egen hälsa och vinna bollen. Där finns stoltheten grabbar, lär er av en mästare.
Vad håller på att hända?
Visst har Smithy spelat hela sin karriär i Leeds United och vet vad det handlar om. Visst har han, liksom alla andra egna produkter som vuxit fram ur de egna leden, den kärlek vi alla delar för vårat älskade Leeds. Och visst ser vi nu alla vad som håller på att hända.
Ska vi vara ärliga mot varandra ser vi att hjärtat, glöden, kärleken och stoltheten börjat försvinna. Vart har den tagit vägen undrar man? Det räker inte med en Smithy för att kämpa dennna klubben uppåt. Det räker inte med att veta vad det innebär att ta på sig den vita tröjan. Man måste känna hatet och viljan brinna i hjärtat. Här krävs inget skönlir killar. Här krävs mod att gå in i närkamper med risk för den egna hälsan. Här ska gula och röda kort delas ut. Här ska blod flytta likt Stockholms blodbad. Ingen ska kunna håna oss för att vi inte kämpade in i det sista. Folk ska känna en tomhet och sukt efter det Leeds United som en gång var förknippat med allt vad stolthet stod för. Det Leeds som gjorde sig känt i hela Europa för dess brinnande vilja att kämpa sig uppåt och ut i världen för att erövra folks hjärtan. Det Leeds vi en gång var så stolta över, och som vi visserligen alltid kommer vara stolta över.
Håna oss, hata oss, men försök att ta ifrån oss supportrar vår kärlek, vårt hat och vår stolthet. Det lyckas ni aldrig med. Vi kommer för alltid gå med våra vita Leeds tröjor och känna en brinnande stolthet i våra hjärtan. För vi står för en fotboll som gör ont, en fotboll som motståndaren går ur med rädsla för mer, en fotboll som bygger på kärlek för varandra. Vi är gjorda av sten och metall. Försök att förstå detta, ni elva spelare som beträder Elland Roads matta. Då, först då, blir ni, med alla oss, det Leeds vi än gång var. Dirty Leeds med hela Europa! Något vi ska vara oerhört stolta över!
Bär den vita tröjan med stolthet!
Marching on together, forever and ever!
