CFC-resa, del 2
Del 2 i Kalle Ringbergs reseskildring.
Nu var man lite trött i benen så vi slog oss ner i pressrummet och där fick vi reda på vad "Lord Attenborough" tyckte om den brittiska pressen. Då det inte skulle vara lämpligt att skriva vad som sades där så hoppar vi över det. Jag kan i alla fall avslöja att han var aningen negativ till det hela. Jag kan även berätta att den enda manager som inte anslutit till den obligatoriska "eftermatchintervjun" är en viss Alex Ferguson efter vi krossat dem totalt för ett par säsonger sedan. Detta fick han sedan dryga böter för, något vi alla i pressrummet gladdes åt att höra.
När vi var klara med skadeglädjen så var visningen i princip slut. Vi tog en runda uppe på de övre läktarna och såg var de stackars kameramännen satt och frös under matcherna. Sedan så avslutades det hela med att vi flockades in i Megastoren och där fortsatte vi enligt planerna med införskaffandet av ytterligare Chelsea-relaterade attiraljer.
Klockan började nu närma sig två och våra rum skulle nu vara nystädade och redo för oss. Nu startade dock det största debaclet på hela resan då det visade sig att vi hade fått ett dubbelrum med en extra säng. Min fader och bror tyckte inte detta var rätt utan de ville ha ett trippelrum (alltså ett rum för tre personer J). Jag försökte då förklara för dem att jag inte trodde att de fanns något annat än dubbelrum och att jag kunde sova i extrasängen, som var mindre. Men de gav inte efter och de fick packa ihop alla sakerna igen för att åter bege sig till receptionen (ja, de hade packat ihop innan de kom på att de ville byta rum.). Efter att ha sprungit runt och varit på ett otal antal rum så slutade med att vi fick precis samma rum som från början och nu var det bara att packa upp igen. Jag var dock på muntert humör för precis när jag var på väg in på vårt hotell under hela hotellrumsbytandet så var det någon som svingade ett slag mot mig. Det visade sig att det var Geremi som brottades/skojslogs lite med sin polare, som för övrigt var cirka en meter längre än vår kamerunske vän. Det kändes väldigt surrealistiskt att stå helt ensam med Geremi och hans polare i ett rum efter bara några timmar i London så jag bara fortsatte till hissen. Väl där så frågade jag min pappa och bror om de visste vem de precis passerat. De hade ingen aning och jag kan förstå dem för när man sitter här hemma i Sverige tror man inte riktigt att man bara springer in i spelarna så där. Men det var i alla fall vad som hänt och det kändes skönt att ha träffat sin första Chelseaspelare i verkligheten.
Uppe på rummet märkte vi att vi hade "Chelsea tv" på teven så efter vi hade packat upp (för andra gången för vissa) satte vi oss för att kolla på när Neil Barnett diskuterade om vilken CFC-spelare som varit bäst denna säsong. Efter varit inne i stan en kort tur så släckte vi relativt tidigt då det varit en väldigt lång dag.
Lördag innebär som vi alla vet matchdag i England, såvida inte matchen blivit flyttad till söndag såklart. Eller till måndag för den delen... Hur som helst så var detta dagen då jag för första gången i mitt liv skulle bevittna en Chelseamatch på Stamford Bridge. Efter frukost blev det lite teve och än en gång lite förmatchsnack. Det var inte lång tid mellan måltiderna och snart satte vi oss ner för att äta vår lunch. Efter denna så var planen att vi skulle bege oss till Harrods men av det blev inget av. När vi stod utanför vårt hotell och försökte komma på åt vilket håll vi skulle gå egentligen så passerade en bil förbi. Total inkompetent på bilsidan som jag är tyckte jag bilen såg väldigt medioker ut och trodde därmed inte att det var Lampard jag sett i bilen.
- Trodde först att det var Frank i bilen där, sa jag samtidigt som jag pekade på bilen som stannade bakom en bom inte långt ifrån oss.
- Men det är det ju, replikerade min bror.
Jag begav mig då snabbt mot bilen och visst var det allas våran Frank Lampard som körde ner i garaget. Strax därefter när vi skulle göra ett andra försök på Harrods kom en ny bil fram och denna gång såg bilen verkligen ut att tillhöra en Premier League stjärna. En svart Porsche Cheyenne (ursäkta stavning och möjliga andra fel) med ALLA fönster helt tonade svart. Framme vid vakten så åkte fönstret ner bara en liten bit och övre delen av ansiktet hos en viss Jimmy Floyd Hasselbaink skymtades i den dunkla bilen. Här bör nämnas att jag alltid tyckt att Jimbo är en av fotbollsvärldens härligaste profiler och min mamma är utan tvekan hans största fan. Min moder är kanske inte den mest fotbollskunniga person på denna planet men vår kära Hasselbaink har lyckats charma henne. Frågan "Gjorde min lilla gubbe mål igen?" (syftandes på Jimbo) eller kommentaren "Nu gjorde han mål igen fast ni bara klagar på honom" är ett faktum så fort vi spelat en match. Därför var det riktigt stort för mig när man ser denna otroligt sköna kille rulla fram i sin heltonade bil och endast öppna minsta lilla öppning under kortast möjliga tid. Det kändes som att man fick bekräftelse på att han verkligen är lite speciell. Sedan så spenderade jag all tid fram till matchstart spanandes efter Jimbo och även om jag såg i princip alla andra spelarna så såg jag inte skymten av Jimmy igen. Det skulle inte förvåna mig om han har sin egen hemliga gång från parkeringshuset rakt in till planen bara för att han är Jimbo.
Efter en tids spanande såg jag att en stor del av folkmassan som stod samlad utanför Stamford Bridge helt plötsligt började skrika och sedan sprang förbi oss. Då var det Frank som kommit ut ur parkeringshuset och som enda spelare, som vi såg i alla fall, gick genom fansen in till arenan. Då gick man förstås fram till vår mittfältsherre och efter jag lyckats passera hans livvakt, som för övrigt verkade fått i uppgift att blockera just mig, så fick man möjligheten till att hälsa plus att jag fick hans namnskrift på ett Chelsea Village papper (observera att det inte är jag bredvid Frank på bilden, så gammal är jag inte än).
Nu började jag slutligen förstå varför folket stod samlat just runt de där metallstängslena ;) Vi bestämde då att det inte skulle bli något av Harrods utan istället förenade vi oss med övriga Chelseafans och inväntade spelarna.
Efter en kort stund började spelarna passera framför oss. Det var mycket trevligt att i verkligheten och från så pass nära håll få se alla dessa människor man beundrar. Bridge, Eidur, Mutu, Cole, Duff, Melchiot, Glen, Carlo, Gronken och Terry passerade alla förbi oss och man fick både namnskrifter och bilder på dem. Efter denna häftiga upplevelse var det inte långt kvar till match och vi begav oss upp till hotellrummet för att värma upp oss inför matchen.
Nästa del
