Analys: Uefa måste stoppa Turkiet
Det handlar inte bara om Besiktasfansens uppträdande mot Chelsea. Det handlar om turkisk fotboll i stort och det handlar om Uefas flathet. Något måste göras.
På tisdag kväll möttes Besiktas och Chelsea under former som var ett hån mot sporten. Mynt, tändare, batterier, flaskor, bengaliska eldar, spottloskor och även en kniv haglade över Chelseas spelare och fans under den kylslagna kvällen i Gelsenkirchen. På Chelseas bänk satt spelare med paraplyer som skydd mot projektilregnet. Synen var sorglig, men dessvärre inte oväntad.
Hur Uefa kommer att bestraffa Besiktas är oklart. Det var inte klubben som ansvarade för säkerhetsarrangemangen på neutrala AufSchalke Arena. Det är även svårt att belasta Besiktas för turkiska fans agerande i Tyskland. De flesta av dem hade köpt biljetter på vanlig väg och inte genom Besiktas. Att straffa klubben för alla fans agerande riskerar då att bli ett etniskt straff, snarare än ett arrangemangsstraff.
Men dilemmat kvarstår: Turkiet har problem, stora problem. Och ingen gör något åt dem. Besiktas kommer sannolikt att få ett litet lagom bötesbelopp och sedan är det hela ur världen. Men inget har egentligen gjorts. Som vanligt.
Faktum är att turkiska supportrars notoriskt dåliga uppträdande påminner om de engelska på 80-talet. Listan av incidenterna bara växer. Vare sig det gäller en EM-kvalmatch i Turkiet, en Champions League-match i Tyskland eller en Confederation Cup-match i Frankrike. Turkiska supportrar missköter sig med en oroväckande regelbundenhet.
Men situationen är allvarligare än så. Problemfansen finns inte bara på läktaren. De sitter också inne på klubb- och förbundskontor. En form av diplomatisk huliganism bedrivs ofta av turkiska fotbollsrepresentanter.
Minns Galatasarays vägran att på något sätt markera sorg för de mördade Leedssupportrarna i samband med en Uefacupmatch 2000. Minns utspel från spelare och ledare i samband med matcher mot England. Minns Besiktas och den turkiska regeringens nationalistiska brandtal inför matchen mot Chelsea. Det är bara några få exempel på ageranden som bränt broar och skapat utrymme för fotbollens svans.
Att polis och säkerhetsvakter på senare tid uppges ha deltagit i misshandel av spelare från bland annat England och Tyskland (U21) utan åtgärd, ökar knappast Turkiets anseende. De turkiska fotbollsrepresentanternas slapphet inför de egna problemen är skrämmande. Tisdagens match är bara ännu ett exempel. Så här långt har inte ett beklagande ord hörts från turkiskt håll vad gäller publiken agerande. Däremot har Besiktas tränare Mircea Lucescu redan hunnit vifta bort projektilregnet som "inte speciellt viktigt".
Och Uefa då? Vad har det europeiska fotbollsförbundet gjort under all år för att stävja det ökade våldet med turkiska förtecken? Inte ett smack. Anledningen tycks stavas politisk korrekthet. Att hota England med uteslutningar hit och dit är en sak. Att agera mot Turkiet, med betydligt grövre brottsregister, är tydligen en helt annan. Inkonsekvensen är obehaglig. Uefa måste agera med kraft och sända ut signaler som gör att Turkiet tar våldsproblemet på allvar.
Spel inför tomma läktare. Uteslutning ur turneringar. Varför har Uefa åtminstone inte använt dessa vapen som hot för att få turkiska fotbollsmyndigheter att reagera? Det är obegripligt.
Några saker är viktiga att göra klart. Man är inte våldsam för att man är turk eller vice versa. Lika lite som man är våldsam för att man är engelsman. Det har inte med etnicitet att göra. Men problemet kan bli som nationella trauman. Det drabbade England innan man till slut tog itu med våld och nationalistiska avarter i kölvattnet på Heysel-katastrofen. Låt det inte gå så långt med Turkiet.
