En lång väg att vandra
En lite försenad nyårskrönika som trots den sköna segern mot Chelsea är långtifrån positiv.
Jag borde ha förstått.
Nej, jag trodde verkligen inte på Liverpoolseger. Inte mer än att jag satsade förmögenheten 10 kr via ett välkänt Internetspelföretag på en tvåa i onsdagens match. (Hade jag innan laguppställningen tillkännagavs satsat samma summa på att Liverpool skulle vinna med det enda målet inprickat av Bruno Cheyrou på pass från Emile Heskey hade jag å andra sidan fördubblat budgeten nästa månad.) Inte ens när en redaktionsmedlem talade om en "use
the force Luke"-känsla i magtrakten hände det något.
Men, när jag insåg att Manchester United för första gången den här säsongen skulle spela en ligamatch utan tv-sändning tänkte jag att det kanske finns hopp trots allt. Efter att ha sett startelvan återstod inte mycket av det hoppet, det får jag dock tillstå.
Visserligen är man som svensk van att få se fyra mittbackar i försvaret, men frågan är om ens Lars-Tommy mönstrat en så plattfotad backlinje som Gérard Houllier ställde på planen mot Chelsea. Den här matchen kom dock att handla om att göra endast en sak med bollen: att stoppa innehavet av den hos motståndaren och sedan skicka den så långt bort du bara orkar.
Mycket kvar att bevisa
Houllier erkände villigt på årsmötet, något var han ju tvungen att ge dem, att 2002 års värvningar inte har levererat. Jodå, och Västtrafik håller nog inte tidtabellen i morgon heller. Men något var han som sagt tvungen att säga.
Salif Diao då: Defensiv mittfältsgeneral i ett av VM:s överraskningslag, där han även bidrog med ett mycket vackert spelmål. Köptes med största sannolikhet in som (förste)backup till Dietmar Hamann.
Salif Diao nu: Inte ens när Hamann var långtidsskadad har Diao lyckats etablera en plats. Bristen på speltid har lett till frustrationsutvisning i reservlaget och om Diao behöver någon påminnelse om vad det kan leda till behöver han bara slå en signal till Markus Babbel. Även om han faktiskt lovade gott inledningsvis och dessutom gjorde mål inom tre veckor mot Spartak Moskva och Leeds har han på senare tid mest synts till som malplacerad försvarare. Diao har även haft sin beskärda del av skador, men att hålla sig frisk (se nedan) måste väl ändå ingå som en viktig ingrediens i toppklasskonceptet? Är just skadad i nuläget, försvinner strax till afrikanska mästerskapen och vem vet vad som väntar sedan?
Bruno Cheyrou då: Ett mål på långskott mot Manchester United i Champions League var det enda de flesta hade sett med egna ögon av Lillespelaren när han skrev på för Liverpool. Men han "bankade på dörren till det franska landslaget" sades ha stor spelförståelse, blick för öppnande passningar och ett fruktat skott.
Trots gårdagens match är det här tillåtet att ta en rejäl skrattpaus.
Bruno Cheyrou nu: Avsikten måste ha varit att fransmannen skulle hålla en framstående plats i Houlliers mittfältsplaner, om ej i förstafyran (kan påminna om att Harry Kewell inte fanns på den här tiden). I stället har Cheyrou förvandlats till någon form av vandringssägen - det finns de som påstår att de sett honom spela en match, några till och med göra en bra match, men det är alltid en kompis kompis eller "min farsa har en arbetskamrat som...".
Det talas även om en grym förstahalvlek i en träningsmatch hemma mot Lazio i augusti 2002, men hur tungt väger egentligen det argumentet? Cheyrou har även haft sin ganska påfallande beskärda del av skador, men att hålla sig frisk (se nedan) måste väl ändå ingå som en viktig ingrediens i toppklasskonceptet?
El-Hadji Diouf då: Snurrade upp lag på lag i VM och Houllier var "smart nog" att plocka honom före sommaren, då han lade ut £10m för landslagsforwarden. Vilken position han egentligen köptes in för vet knappast någon.
El-Hadji Diouf nu: Senegalesens spel har verkligen gått i perioder, vilket visserligen inneburit ett par månaders bra form, men varvat med lika lång tid av dålig form. I sann Houllieranda har han spelat oavsett. Placerad på en ovan yttermittfältsposition imponerade Diouf med en rejäl arbetskapacitet inte alla skolade anfallare känner för, men faktum är att han inte kan karakteriseras som ett lyckat köp ur någon synvinkel.
Som målgörare är han en rejäl flopp, inte tu tal om annat. Ett mål på 44 ligamatcher efter dubbeln i Anfielddebuten i augusti 2002 är statistik som endast en defensiv försvarare kan komma undan med. Väger man in vad han kostade blir domen inte direkt mildare. Tar man med i beräkningen att han har fått spela ur position till 99 %, ändrar det inte på något av föregående omdömen. Däremot kommer man till slutsatsen att han kanske har presterat bra "med tanke på" samt att skulden även fördelas på den som placerat honom på kanten (Houllier, ja).
Det finns mycket i El-Hadji Dioufs spel som lovar gott, men så länge han inte gör fler mål och/eller fler assist samt fortsätter att dröja med att ta beslut när han får bollen - och får bollen gör han ofta - kommer han att förbli ett misslyckat köp. Det kommer med tiden säger någon, men det har jag trott om Emile Heskey i snart tre år.
Det här var en kommentar till uttalandena på årsmötet och i och för sig min allmänna åsikt i nuläget, så få inte för er att 2002-trion är de enda som förtjänar en spark i ändan, men om jag fortsatte att dela ut ris skulle man nästan kunna få för sig att jag höll på ett annat lag.
I ärlighetens namn hade vi nämligen fram tills i går presterat ett resultat över förväntan den här säsongen och det var 3-0 borta i derbyt. Med tanke på hur Evertons höst och vinter har sett ut är dock frågan om högt den segern kan rankas.
Nej, inte ens jag befarade att ombyggnadsröran skulle bli så här omfattande.
Ryktet föregår en alltid
Att Cheyrou fick starta på onsdagskvällen var naturligtvis ganska symboliskt med tanke på att han senast deltog (självklart blev han utbytt skadad) i en ligamatch den 17 augusti mot just Chelsea.
Nu ska i ärlighetens namn sägas att få hade kommit ihåg Cheyrous insats i går som minnesvärd (få offensiva spelare gjorde något minnesvärt) om det inte vore för målet. Men en spelare som många hade velat se göra ett inhopp i går och som tillbringade 96 minuter på bänken vet en hel del om att vara totalt osynlig och ändå för all framtid stå som ensam målskytt när någon bläddrar i historieböckerna.
Kanske var det här matchen då Cheyrou desperat fick tag i sista livlinan och kom upp till ytan. Han har månader av simmande kvar, men han fick åtminstone lite flythjälp.
För Diouf liksom Kewell var det inte direkt en matchbild som främjade deras framåtanda och en bit in i andra halvlek funderade jag på om ett byte ovanför mittlinjen på någon annan spelare än Heskey skulle ha gjort någon som helst skillnad. Femton minuter senare var Diouf utvisad, så det kanske inte hade varit en dum idé...
Diouf drog på sig ännu en onödig varning, den åttonde i ligan för säsongen, men det var inte nog med det. I ett tämligen bisarrt ögonblick lyckades Adrian Muto och Diouf fastna i varandra när de gick i motsatt riktning och linjedomaren hade situationen klar för sig.
Till skillnad från Cheyrou har Diouf nämligen gjort sig ett namn och jag är ganska säker på att det vägde tungt i domarnas bedömning i går. Är man inblandad i tillräckligt många filmnings- sparka-bort-bollen- samt snacksekvenser kommer man inte att få något gratis, det kan jag lova. Förhoppningsvis dras det andra gula kortet tillbaka, men Diouf borde se tecknen nu om inte förr.
Svag manager eller svag trupp?
När jag ändå är inne på Schopenhauervibbarna kan jag ju säga att även om jag inte visste att vi skulle vinna den här matchen var jag helt säker på att vi kunde spela så här och följdfrågan måste bli: Kan vi nå resultat enbart genom att spela så här?
Blir vi till slut tvungna att inse att det materialet vi förfogar över klarar av spel anno säsongen 2000/01, som 0-0 borta på Nou Camp och 2-0 på Olympiastadion i Rom, men inte bättre än 1-2 hemma mot Southampton och 0-1 borta mot Portsmouth? För inte kan väl den högt ansedde (jo, han är faktiskt det) Gérard Houlliers fotbollsfilosofi stanna vid det här? Är det hos managern, spelarna eller länken däremellan det brister? Ja, vem har inte frågat sig det?
Under trippelsäsongen var ett järnfast försvar - någon skulle säga försvarsspel - nyckeln till cupframgångarna. Det må inte vara ett lika framgångsrikt koncept i ligaspel, där oavgjort som bekant endast ger en poäng och en uddamålsförlust på bortaplan inte direkt är ett "gångbart resultat", men att i möten över två matcher kunna täppa till och detronisera motståndarna på beställning är minst sagt gångbart.
Varje gång Gérard Houllier har försökt sopa bort stämpeln av tråklag, som förra hösten och den här hösten har det i mina ögon varit - förutom en frapperande dålig utdelningsfrekvens i avsluten - de individuella försvarsmisstagen som skjutit den nya spelstilen i sank snarare än något annat. Så fort Houllier beordrar mittfältet att avancera till en mer offensiv utgångsposition verkar halva backlinjen åka på virussjukdomar, benbrott och andra skall vi säga mindre vanliga krämpor. Men att hålla sig frisk (se nedan) måste väl ändå ingå som en viktig ingrediens i toppklasskonceptet?
En ny spelstil - och låt mig säga att det krävs om vi ska klara oss till mer framskjutna placeringar i Champions League och Premier League - måste utgå från ett stabilt försvarsspel, men varenda gång vi försökt att utveckla spelat har vi gjort det med en på ett eller annat sätt tillfälligt provisorisk backlinje.
En viss portugis var ganska direkt inblandad i fem av de först sex målen vi släppte in förra säsongen och den bakre backlinjen som vi ställde upp med mot Chelsea är en nödlösning, ingenting annat. Hade vi flyttat fram den främre backlinjen, ibland refererad till som mittfält, skulle det nog ha blivit åka av. Jag accepterar den defensiva attityden med tanke på omständigheterna, men den betyder ingenting mot till exempel Aston Villa på lördag.
Alla dessa skador
För några säsonger sedan kunde man skämtsamt säga att Michael Owen är det medicinska namnet för ljumskskada. Den här säsongen har Liverpool dock verkligen givit skadan ett ansikte, eller skall jag säga en fotled, med tanke på alla spelare som har råkat ut för just det. Men vi har även lite benbrott, brutna fingrar samt sträckta vader och ljumskar att slänga in i skadekompotten.
Hur kan en spelare som till exempel Bruno Cheyrou ha en fläckfri skadehistoria, klara läkarundersökningen och sedan i stort sett bosätta sig i behandlingsrummet? Är det en tillfällighet att spelare som Nick Barmby, Jamie Redknapp och Christian Ziege fortsätter att vara vandrande glashus efter sina sejourer på Anfield?
Har vi en särdeles destruktiv spelstil, är det på träningarna det går fel eller borde vi sparka hela fysstaben i stället för Houllier? Varför får vi aldrig höra någon självrannsakan, utan bara ett enda långt beklagande av "otur med skador"? Ännu en fråga som lär gå obesvarad förbi.
Det är självklart att frånvaron av var och en av långtidskonvalescenterna i Liverpool haft en direkt påverkan på spelet, men är det inte lika viktigt att en spelare är tillräckligt hel för att över huvud taget kunna spela som att denna spelare besitter fotbollstekniska kvaliteter?
I minst en och en halv säsong har jag väntat på att få se vad Houllier kan göra med en skadefri trupp eller skall vi säga mer realistiskt tio spelare i förstaelvan friska och inte precis återvändande efter en skada. Först då kan vi få en rättvisande bild av vilket spel han egentligen eftersträvar (jag tycker dock att ledtrådar borde kunna skönjas även vid 6-7/11 av förstaelvan frisk, så är det trots allt i spelarmaterialet det brister?), men om skador på nyckelspelare fortsätter med samma oförtrutna frekvens måste någon faktor i klubben åtgärdas och det är frågan om den faktorn är Houllier.
-------------------------------------
Gårdagens match innebar en lika oväntad som skön seger och var en uppvisning i kampmoral och uppoffrande försvarsspel, men den gav ingen som helst signal om att vi skulle vara på rätt väg spelmässigt. Dock kan den ha givit en rejäl dos självförtroende, vilket är nog så viktigt, inte minst om man skall börja våga göra lite saker med bollen.
Och det krävs om vi skall kunna uppnå det grundspel och den spelglädje som jag avslutningsvis efterlyste i säsongskrönikan 2002/03. Så mycket "leende fotboll" har det som bekant ännu inte blivit och nu har det gått en halv säsong till.
