Inför Tipslördag: Wigan-Millwall
Överraskningslaget Wigan tar emot Millwall i lördagens direktsända match på Tipslördag. The Lions har två raka segrar på bortaplan med sig i bagaget och dessutom är flera spelare tillbaka efter skada.
När Dennis Wise i premiäromgången en varm dag i augusti 2003 slog in returen på Paul Ifills lösa straff upp i nättaket bakom Wigan-målvakten John Filan fanns det inte mycket som talade för att säsongen skulle utveckla sig så som den gjort. För vem hade då trott att Dennis Wise fem månader senare skulle vara spelande manager för Millwall? Eller att nykomlingarna Wigan skulle ligga på kvalplats till Premier League? Och vad var egentligen oddsen för att hårdsatsande Millwall skulle komma att ha hela 14 A-truppsspelare på skadelistan - samtidigt?
Slutresultatet denna augustidag skrevs till 2-0 för Millwall mot Wigan efter att Tim Cahill nickat in det avgörande målet en kvart från slutet. Efter det spelade Wigan 14 raka matcher utan förlust.
I övrigt får Wigan räknas som något av en mardrömsmotståndare för Millwall under senare år. I april 1999 hade jag och ytterligare 48,000 likasinnade supportrar tagit oss till Wembley i norra London för att för första gången i modern tid se Millwall springa ut på den klassiska gräsmattan i finalen av Auto Windscreen Shield (nuvarande LDV Vans Trophy), som är en turnering för lagen i Division 1 och 2. Påhejade av det, enligt officiella Wembley-källor, största enskilda supporterföljet någonsin lyckades Millwall mot alla odds förlora mot Wigan som snöpligt tog till vara på en försvarsmiss i 90:e minuten och avgjorde med matchens enda mål.
Och säsong efter var det dags igen. Efter att ha spelat 3-3 hemma och 1-1 borta mot Wigan möttes klubbarna i kvalet till Division 1. Än en gång oavgjort på The Den, 0-0, innan Wigan fem dagar senare på nytt vann med 1-0. Under ett års tid lyckades denna lilla klubb från Wigan - en liten stad utanför Manchester, mest känd för sitt rugbylag - alltså krossa Millwall-fansens drömmar två gångar.
Det känns som att Millwall är på gång igen efter en stundtals väldigt grå höst. Oavgjort - med mersmak - mot formstarka Norwich och Ipswich på hemmaplan där Suffolk-klubbarna kom undan med blotta förskräckelsen var ett formbesked, och då ska man ta i beaktning att Millwall vid detta skede hade en hel startelva på skadelistan. Detta följdes upp av en imponerande 3-1-seger borta mot Cardiff City där lejonen fullkomligt kämpade ner walesarna på knäna. På Boxing Day var det lokalrivalerna Crystal Palace tur ge sig. Uddamålssegern på Selhurst Park kanske inte på pappret skrämmer någon, men faktum är att detta var nya Palace-managern Iain Dowie's första match vid rodret vilket allt som oftast brukar leda till en nytändning och som kontrast kan nämnas att man helgen efter bortaslog Ipswich på Portman Road. Att vi sedan avslutade året med att förlora mot woodoo-laget Gillingham, i matchens sista minut, kom inte som någon större överraskning då vi inte besegrat dem på 10 försök och fem år. I cupen avancerade Millwall efter en oinspirerad seger mot Walsall på The Den och möter i fjärde omgången Conference-laget Telford United. December har stärkt spelarnas självförtroenden och spelmässigt sett varit ett stort kliv framåt.
Millwalls stora akilleshäl är målskyttet. Visserligen skapar man målchanser, men effektiviteten framför mål har inte varit tillfredställande. Dock ska vi vara rättvisa och säga att under några veckor var den unga nordirländaren Kevin Braniff, 19 år, lagets enda friska anfallare med Neil Harris, Mark McCammon, Bob Peeters och Noel Whelan skadade, samt det faktum att irländske landslagsmannen Richard Sadlier under hösten tvingades lägga skorna på hyllan på grund av en efterhängsen höftskada. Detta märktes. Den forne Middlesbrough-anfallaren Whelan har nu fått lämna Millwall och om detta beror på att han saknade sin familj uppe i norr eller för att han var impopulär i omklädningsrummet låter vi vara osagt. Populäre Harris är dock tillbaka (har fem mål upp till Teddy Sheringhams klubbrekord på 93 ligamål) men hans situation börjar påminna mer och mer om den som Andreas Andersson hade i AIK innan skadan. Han sliter oerhört och betyder mycket för laget men har inte alls samma målkänsla som tidigare. De dagar då han säsongen 2000/01 vann the Golden Boot känns väldigt avlägsna.
Under vintern har mittfältaren Tim Cahill varit ryktenas man i Millwall. Fostrad i ungdomsakademin tillsammans med Steven Reid (Blackburn) och Richard Sadlier (invalid) var det nu hans tur att gå från lovande till rutinerad. Sedan Wise tog över som manager har han fått en ganska fri roll där han släpar bakom anfallarna vilket ger honom många möjligheter att komma till avslut. Australiensaren är utan tvekan divisionens nickfarligaste spelare trots att han varken till längd eller kroppsbyggnad ser så mycket ut för världen. West Ham är inte den enda klubb som gjort misstaget att underskatta honom. Dessutom har han inför den här säsongen tuffat till sig rejält och tar betydligt mer ansvar på planen än tidigare. I skrivande stund är han med sina nio varningar och en utvisning den fulaste spelaren i divisionen. Tidningarna har under säsongen placerat honom i Aston Villa, Blackburn och nu senast Southampton. Det har talats om ett bud i £2,5-miljonerklassen men klubbens ordförande Theo Paphitis har tydligt deklarerat att han inte är till salu - förutsatt ingen lägger upp ett bud som är "omöjligt att tacka nej till". Cahill själv säger sig trivas i klubben och vara fokuserad på att nå en play-offplats och ett nytt kontrakt.
Med de skador Millwall under hösten haft på Joe Dolan, Mark Phillips, Paul Robinson, Robbie Ryan, Matt Lawrence och Tony Craig kunde man tänka sig att försvaret skulle vara vår svagaste lagdel. Men istället så har försvaret svarat för en solid insats, hållit nollan tio gånger och Tony Warner mellan stolparna kallas allt oftare för den bästa målvakten utanför Premier League i media. Detta har gjort att andra klubbar fått upp ögonen för den gamla tredjemålvakten från Liverpool, men än har inget konkret bud lämnats in. Mittbacken Darren Ward är enligt många Millwalls jämnaste spelare den här säsongen och hans fåtaliga misstag kan räknas på en hand. Men också nyförvärvet från Glasgow Rangers - Kevin Muscat - är en bidragande orsak till det starka försvarsspelet, trots två utvisningar varav den första var matchavgörande. Roligast är dock att Matthy Lawrence, "Shaggy" populärt kallad, är tillbaka i hetluften. Högerbacken var hånad, bespottad och petad när skadorna gjorde att han fick chansen igen - som mittback! Nu är han säkerheten själv och jag har svårt att se vem som skulle kunna peta 29-åringen i dagsläget. Enda direkta orosmomentet är vänsterkanten där Tony Craig, Robbie Ryan och nu senast David Livermore alternerat på grund av skador. Craig är framtiden, Ryan rutinen och Livermore är egentligen bara en lagom tuff mittfältare med lagom bra vänsterfot.
Inför lördagens match är både vänsterbacken Robbie Ryan och högermittfältaren/anfallaren Paul Ifill tillbaks efter sex veckors skadefrånvaro - och det är inte alls omöjligt att båda går direkt in i startelvan.
» Läs fortsättningen här
