En hyllning till
Tidigare publicerad i Baggy Trousers nr 25, år 2000.
Mick Greenaway föddes i juni 1945. Han dog i augusti 1999. Mr Chelsea är borta, men minnet av honom lever kvar. Jag hoppas verkligen att Ken Bates gör allvar av planerna att namnge en bar på Stamford Bridge efter världens förmodligen mest kände fotbollssupporter.
Mick växte upp på Billing Street, ett stenkast från Stamford Bridge. Hans far var Chelsea fan, och hans farfar såg den första matchen som någonsin spelades på Stamford Bridge, 4 september 1905. Chelsea slog Liverpool med 4-0 i en träningsmatch inför 6 000 åskådare.
Som femåring såg han sin första match på Stamford Bridge, och därefter var Chelsea hans familj. Såväl spelare som supportrar. Han älskade dem alla.
Den 2 oktober 1954 stegade en mycket stolt ung grabb in på Stamford Bridges gröna matta. Det var Mick Greenaway. Iklädd lagets matchställ följde han en gammal familjetradition som klubbmaskot. 67 440 åskådare fanns på plats. Mick fick behålla myntet som domaren H Webb använde vid slantsinglingen. Ett penny mynt från 1916. Den behöll han livet ut, svartnad efter alla år, men ovärderlig som en diamant, för honom. Matchen mot West Bromwich slutade 3-3.
Micks kärlek till Chelsea handlade inte om pengar eller image, det var total tillhörighet och ett sätt att leva. I mitten av 60-talet började han att resa på bortamatcher, och ofta på samma Inter City tåg som laget. Spelarna och fansen lärde med tiden att känna varandra, och spelarna hjälpte till med biljetter, öl och mackor.
Micks namn blev alltmer känt på pubarna och kring arenorna, eftersom det här var en tid då spelare och fans, drack tillsammans. Spelare beredda att umgås med dem som betalade deras löner. Chelsea var speciellt för att fansen gjorde det speciellt. Mest ansvarig för detta var Mick Greenaway.
Med tiden blev han något av hejarklacksledare för Chelsea fansen. Överallt där the Blues spelade, fanns han med. Cardiff, Grimsby, Hull, Stamford Bridge, Aten, och Borås 1990. "Zigger Zagger, Zigger Zagger Oi, Oi, Oi", blev hans varumärke, och ett sätt att samla Chelsea fansen för att stödja laget vokalt. Hans namn blev så känt i fotbollskretsar, att till och med motståndar fansen hördes skrika, "Greenaway, where are you?", runt om på de engelska fotbollsarenorna under denna tidsperiod.
Till myten och hjältedyrkan hör oftast en baksida. Så även i Micks fall. Han hängdes falskeligen ut i pressen som en av Chelseas huliganledare. The Sun stod för det tilltaget 18 september 1983. Rubriken, "King of the soccer hooligans", ledde till att han miste sitt kära och livslånga arbete vid den brittiska järnvägen. Därmed började en period i Micks liv där alkohol och 100 cigaretter per dag tog över.
Mot mitten av 90-talet var det så illa, att Chelsea legenden inte längre hade råd att se sitt kära fotbollslag på lördagseftermiddagarna. Chelsea var hans familj, och precis som handlingen i alla italienska maffia filmer, tog familjen hand om Mick.
Kvällen innan FA Cupfinalen 1997 anordnades ett partaj för Mick på Drakes. Trots att klubben (Ken Bates) krävde full hyra för lokalen, plus vissa restriktioner, så var det fullt ös på puben. Förutom många av hans gamla vänner, så fanns där även folk från; Sverige, Tyskland och Irland. Jag vet eftersom jag var där, tillsammans med; Åke, Brinken och Wilhelmsson. Samtliga var där för att visa respekt för Mick Greenaway. Han höll tal, och fick en FA-cupfinalbiljett och en säsongsbiljett för 1997/98.
Ölen och drinkarna flödade, och Greenaway körde en "Zigger Zagger". Det var sista gången jag såg honom, och han var verkligen i högform. Någon körde en "Zigger Zagger" på San Siro, då jag var där på Milan-Chelsea i Champions League, men det var inte riktigt samma känsla.
Mick ligger begraven på Hither Green kyrkogården i en så kallad fattig mansgrav. Ett stort antal Chelsea fans håller som bäst på med att samla in pengar till en gravsten, och underhåll av gravplatsen. CSS kommer att bidra med en summa pengar för detta ändamål.
R.I.P Mick Greenaway
Micky Greenaway Testimonial.
I april 2001 hölls en fest på Drakes till minne av den avlidne Chelsea supportern och legenden, Mick "Zigger Zagger" Greenaway. Givetvis fanns CSS på plats, och vi överlämnade ett bidrag på £100 till underhåll av gravplatsen. Mycket uppskattat av festarrangörerna och de närmast sörjande Chelsea fansen på Drakes. Mindre uppskattat var att gneten Bates roffade åt sig £14 av de £20 som inträdet kostade.
Bates namngav faktiskt en av de många barerna på West Stand efter Greenaway, "Zigger Zagger Bar". En snygg gest av vår gamle ordförande.
Cherry records gav ut en CD år 2000, "Dedicated to all loyal Chelsea fans in the memory of Greenaway". The Shed Enders featuring the god-father of Ska: Laurel Aitken, framför tre låtar. The Zigger Zagger Song, Bridge View och Chelsea Blue Beat. Finns att köpa hos fanzinet, cfcuk's försäljningsstånd utmed Fulham Road matchdagar, samt www.cherryred.co.uk
