"Harry who?"
Här kommer första delen i en artikelserie om Millwalls främsta spelare någonsin.
Jag var i Birmingham för att tillbringa nyår med min bror. På nyårsaftons morgon satt jag vid köksbordet och läste morgontidningen när en rubrik på tidningens baksida slog mig rakt i ansiktet.
"Harry Cripps är död", sa jag tyst för att försöka förstå ordens innebörd.
"Vilken Harry?", sa min flickvän Sue.
"Harry Cripps", svarade jag frånvarande medan tankarna snurrade i mitt huvud.
"Jag frågade vem är Harry Cripps", fortsatte Sue och min frånvaro började nu irritera henne.
Jag tittade på henne och tänkte hur kan jag förklara Harry Cripps för någon som inte är det minsta intresserad av fotboll? För någon som aldrig ens varit på en fotbollsmatch.
Det hela började i början av säsongen 1964/65. Jag hade varit på ett dussintal eller så matcher under de föregående säsongerna, men det var inte förrän nu jag själv börjat se mig själv som en Millwall-supporter.
Jag var tolv år gammal och glatt ovetande om att jag under de kommande två och halvt åren inte skulle få se Millwall förlora en enda ligamatch, och att laget under den tiden skulle bli uppflyttade två gånger.
Min nystartade karriär som fotbollssupporter råkade sammanfalla med att Harry Cripps etablerade sig som ordinarie vänsterback i Millwall. Under de tre föregående säsongerna hade han spelat ett 40-tal matcher, men det var först nu han blev ordinarie. Han skulle komma att spela 51 av den 59 matcher långa sviten av obesegrade hemmamatcher. Ungefär samma antal matcher som jag såg.
Jag lade inte märket till honom i början. Istället identifierade jag mig med Hugh Curran, Lenny "The Lion" Julians och Alex Stepney. Men sakta började "Chopper" som han då kallades för gradvis vinna min tillgivenhet.
Under resterande delen av 60-talet och början på 70-talet spelade 'Arry Boy över 400 matcher för oss, vilket då var klubbrekord, och gjorde 37 mål vilket tveklöst var ett mycket bra facit av en vänsterback.
Ifall man skulle fråga alla Millwall-fans i åldern mellan fyrtio och femtio vilken deras favoritspelare genom tiderna är tror jag inte att särskilt många automatiskt skulle svara Harry Cripps. Personligen skulle jag svara Keith Weller, och jag är övertygad om att Gordon Hill, Barry Kitchener, Eamon Dunphy, Derek Possee, Dean Neal, Anton Otulakowski, Pat Terry, Alfie Wood, Terry Hurlock och Teddy Sheringham skulle förekomma flitigt bland svaren. Men fråga samma personer vilken spelare de tycker är synonym med vad Millwall står för och svaret kommer garanterat bli Harry Cripps.
Bortsett från Terry Hurlock, under hans första sväng i klubben, finns det ingen annan spelare som personifierar "Millwall-andan" bättre än Harry. Han stod för, och representerade, vad Millwall handlade om under dessa år. Det är tragiskt, men jag tror den känslan är förlorad för alltid.
Alla vet att Harry var långt ifrån den skickligaste spelaren i laget. Stundtals såg han till och med långsam och klumpig ut, men hans entusiasm, beslutsamhet och hårda arbete gjorde honom till en så mycket bättre fotbollsspelare än hans individuellt skickligare lagkamrater.
Harrys ställdes ofta på hårda prov då tränaren flera gånger köpte in spelare för att ersätta honom. McCullough, Burnett och Nicholls tog alla hans plats på planen, men det dröjde aldrig särskilt länge innan Harry återigen kämpat sig tillbaks in i laguppställningen.
Hans inställning ute på planen var oslagbar. Harry tycktes älska att spela fotboll. I Harry kunde publiken identifiera sig själva och han var genuint älskad för det.
Ett personligt minne kommer alltid att vara hans speciella frisparksteknik. När Millwall fick frispark tog han alltid upp bollen med händerna och placerade den på rätt punkt då domaren tittade på, samtidigt som han låtsades leta efter bästa sättet att placera den på gräset. Men så fort domaren vände ryggen mot honom för att springa framåt i banan tog han snabbt fem raska steg framåt med bollen och la ner bollen igen, samtidigt som han plötsligt hittade den perfekta grästuvan ytterligare någon meter längre fram. Så här gjorde Harry säkert tre fyra gånger varje vecka och endast ett fåtal gånger blev han tillsagd att flytta tillbaks frisparken av domaren.
Som jag tidigare nämnde gjorde han ett imponerande antal mål som försvare. Men hur han kom undan med ens hälften av dem har jag ingen aning om. Många av dem slutade nämligen med att Harry, bollen, målvakten och två försvare låg i en hög inne bland nätmaskorna.
Utav över 400 matcher är det omöjligt att plocka ut några favoriter. Men kanske finns det åtminstone två som sticker ut lite ur mängden.
Millwall hade inte förlorat på hemmaplan på två år, och var på väg mot sin andra uppflyttning på lika många år. Efter en förlust mot Oxford föregående vecka såg the Lions lite skakade ut när de sprang ut på The Den. Matchen mot Swansea var hård och jämn, men Millwall tilldömdes en straff. Harry klev fram för att ta den, medveten om att ett mål troligtvis skulle innebära uppflyttning. Straffen var urusel. Rakt på målvakten.
Inte långt efteråt slogs Harry till marken i en ful närkamp och bars utslagen till sidlinjen. De flesta spelare i hans situation hade tagit chansen fly iväg från matchen, men inte Harry. Inhopparen drog på sig tröjan och var beredd att hoppa in i matchen när Harry tittade upp. På bara några sekunder var han på fötterna igen och sprang in på planen igen till ljudet av stående ovationer från läktarna. Atmosfären inspirerade resten av laget och Millwall vann matchen efter ett sent mål av Ken Jones.
Det var så typiskt Harry.
Den andra matchen jag tänker på var borta mot Everton i FA-cupen 1973. Benny Fanton hade tagit laget till ett veckoläger i Torquay där man finslipade teknik och formen. Och det lönade sig. Harry blev den stora hjälten efter ett överraskande mål med huvudet, och ledde fansen och spelarna till en minnesvärd seger som då var den största cupframgången för Millwall på många år. Klubben var i extas och Harry var mannen på allas läppar.
Jag kommer alltid att minnas Harry Cripps. Liksom alla andra som såg honom regelbundet kommer det att finnas en plats för honom i mitt hjärta.
"Kom igen nu, vem var Harry Cripps"? Det var Sue igen, på jakt efter min uppmärksamhet. Hur skulle jag kunna förklara för henne? Jag skakade lite på axlarna och sa:
"Eh, han brukade spela för Millwall."
Fotnot: Harry Cripps hämtades 20 år gammal till Millwall från ungdomsleden hos värsta rivalerna West Ham. Mellan 1961-73 spelade 'Arry Boy 436 matcher, något som var klubbrekord fram till 1996 då en annan legend - Keith Stevens - tangerade rekordet. Cripps skrev 1974 på för lokalkonkurrenterna Charlton, där han också senare figurerade som assisterande tränare, liksom i Barking och Southend Utd. Harry dog 1995, endast 54 år gammal.
Artikeln är skriven av Steve Chance, fritt översatt av Henrik Lundgren. Artikeln har tidigare publicerats i vår medlemstidning samt fanzinet The Lion Roars.
