FA cupfinal på andra sidan jorden Del 3
Fortsättningen
När dagen för mötet närmade sig började jag fundera på hur det skulle bli. Jamenar man är svensk och även om man sett en hel massa matcher känner man sig inte direkt som South London om man säger så. Så för att gaska upp mig lite gled jag ned på min local och klippte fyra pints innan jag skulle möta upp de andra Millwall fansen. Vi hade bestämt möte klockan 22.00. Det skulle ge oss fyra timmar att snacka goja och tillräckligt tid för att hinna med lite öl. Problemet var att när jag kom till puben visade den nån jävla rugbymatch. Tonåringa Nya Zealändare betedde sig som vilka amerikaner som helst, dvs det var tysta de höll på ett lag från Christchurch för att motståndarna var från Canberra och de hade absolut noll klädstil och noll klass på sitt betende. Inne i ena hörnan ser jag en klunga folk som inte passar in. De är äldre, de har rakade huvuden ie flint, de har rejäla ölmagar, de har alldelles för små fotbollströjor på sig.
Det krävdes ingen Einstein för att förstå att jag hade hittat rätt. I denna hörnan fanns även en hel del andra expats iklädda diverse klubb t-shirts. På nåt sätt är det ändå som om Millwall fansen alltid är sletnare eller rättare sagt det ser ut som de levt betydligt hårdare liv än de andra fotbollsfansen. De har ärrade ansikten och de har en blick som liksom scannar av en när man närmar sig dem. Killen som hade anordnat själva sammankomsten var inte på plats, istället har 20 andra gubbar oanmälda dykt upp. Vi har en medleålder på 40 plus men det är definitivt inga gubbar eller farsor på stan som är på plats, nej detta är killar som lämnade södra London och Millwall under 1980-talet för att söka lycka i ett nytt land. De är typiska South London "feck em all" män. Män som inte blir imponerade av nåt och män vars nackar är större än vad som en annans båda lår är tillsammans.
En femtiårig rakad snubbe frågar mig vem fan jag är. Bara att svara vem man är och efter en rejäl granskning sträcker han fram näven och säger Welcome kid. Som 30 bast är man inte van vid att kallas kid och i synnerhet inte av en snubbe som är 165 och 50 plus men men det gäller ju att smälta in. Jag skickar ett par sms till de av er som åkte till Cardiff, det är längesedan jag känt mig så här liten och ynklig och man vill ju helst se busy ut och definitivt inte verka det minsta bortkommen. Jag förbannar att jag inte tog med mig nån polare, men det är bara att bita i det sura äpplet och smälta in i gänget. Jag kör ett säkert kort och bjuder på öl. Öl till alla jag ser i mitt hörn, och det hade ju inte vart ett så säkert kort om de inte fungerat, så gör det denna gången också. Vips är man inne i gemenskapen, en snubbe bjur på droger!!! som jag artigt avböjer, en annan på öl och en tredje försöker snacka samtidigt som han står och ser ut att småjogga samt tuggar på sin läppe.
Välkommen till cirkus Millwall i Auckland, den barnförbjudna versionen. Efter att ha blivit accepterad så kommer till slut frågan jag bävat för hela dagen. Var kommer du ifrån då?
Många tankar far genom mitt huvud men jag drar till med det område jag bott längst i London i nämligen Wembley. Min London dialekt håller för prövningen och vips är man som alla andra trots att man är uppväxt på fel sida Themsen.
Det här med Göteborg det nämns inte alls utav mig, numer är man Wembley med de andra, fegt, men det känns helt rätt för tillfället. Rugbymatchen på TV har under denna tid vart igång men jag har inte ens lagt märke till den, men nu börjar de andra Millwall-snubbarna sjunga, och inte lågmält utan för fulla halsar. Jag har inte vart så mycket för sång de senaste åren, typiskt svenskt så ser jag det mer som en tonårsgrej, men då Milllllllwalllllll ekar i lokalen skriker jag med för glatta livet. Teensen i lokalen fattar ingenting, de tittar sig oroligt omkring och undrar vad fan som händer. Vakterna som kommer joggandes fattar ännu mindre. Synen av 25 Millwall som utför nåt slags primalskrik och totalt tar död på all volym från rugbymatchen är för dessa personer nåt ofattbart. Till slut klagar några av teensen och vakterna försöker tydligen prata med några Millwall fans. Dessa herrar börjar sjunga "No one likes us" istället och vakterna lommar därifrån skakandes på huvudet över hur osedvanligt dumma engelsmännen är som envisas med att sjunga under sport. Sport skall man ju titta på liksom så varför håller de på så här, ofattbart.
Ungefär nu ser jag 50 plus mannen börja veva på tre tykna NZ tonåringar, vetifan varför men det hela lugnar ned sig ganska så fort med hjälp av några andra Millwall som snabbt går emellan. Personalen på puben stänger av rugbymatchens ljud och drar på musik högt som fn istället för att få tyst på spektaklet. Vid detta laget är det en lite tryckt stämning på puben och jag skickar desperata sms till redaktör Lundgren. Sms som säger att det är elaka äldre män jag just träffat, män som definitivt inte kommer bete sig som mönstermedborgare under kvällen.
Redaktören bara garvar och berättar att han just skall hämta upp en styck Östermalms djurgårdare med sin minibuss. En snubbe som jag fortfarande är skyldig öl sedan en minst sagt blöt utekväll på Dianas...
Jag sms:ar halvdesperat tillbaks att jag vill ha kontinutet i hans rapporter idag. Hastigt avbryts jag av att en 40 årig man börjar sätta upp en Millwall-flagga på väggen. Väggen och väggen förresten, rakt framför storbildsskärmen som visar rugbymatchen ligger betydligt närmare sanningen. Jag tänker att detta går ju käpprätt åt skogen och kommer sluta med NZ:s motsvarighet till PL15 för hela högen här eller nåt, jag börjar oroa mig rejält för mitt uppehållstillstånd och lite andra sådana här världsliga saker. Framför allt har jag svårt att se detta betendet från fotbollsfans i Sverige som är i stort mellan 35 och 55 bast. På nåt sätt är de ändå väldigt äkta, det är ingen tonårsgrej att vara fotbollsfan i England, tvärtom. Jag bara bevittnar spektaklet, ler och bestämmer mig för att det gäller att bli berusad ikväll, finns inga halvmesyrer denna gång den saken är glasklar.
Cirkusen på puben fortsätter och efter diverse skärmytslingar som gjort oss till de minst populära människorna på detta stället stänger puben av musiken samt storbilds Tv:n och de flesta Nya Zealändarna troppar av. Att inte de 200 plus Nya Zealändarna som gått till puben blev vansinniga är för mig ofattbart, tänk er själva en situation där 20 hockeyfans stänger av Uefa cup finalen för att se tokbonniga HV78 vs Brynäs eller nåt liknande, inte fan han hade man tigande gått med på det, den saken är klar.
Fortsättning i den sista delen, del 4
