Början på slutet för Rae
Alex Rae: "Jag hade ett mycket fint förhållande med supportrarna men det berodde kanske på att jag brukade gå ut och dricka med hälften av dem efter matcherna."
"Att flytta till sydöstra London från Falkirk var, hur ska jag uttrycka det, en upplevelse! Jag kommer aldrig glömma första gången jag åkte till den gamla arenan på Cold Blow Lane. Jag minns att jag passerade förbi förfallna ödetomter på vägen och funderade på vad en trevlig ung man från Skottland som jag egentligen skulle hit och göra", berättar Alex Rae.
Den idag 34 år gamla mittfältaren var en av de mest populära spelarna i klubben under 90-talet. Och för mig betyder han kanske mer än för många andra. Alex Rae är nämligen den direkta anledningen till att jag blev Millwall-supporter. Det var under förra årtiondets början, vilket känns som en evighet sedan, i samband med en U21-landskamp på Råsunda mellan Sverige och Skottland som jag fick chansen att prata en stund med honom. Idag minns jag inte slutresultat eller om den då betydligt hårfagrare skotten utmärkte sig på planen. Däremot kommer jag ihåg att det inte var alldeles lätt att förstå allt han sa. Och att han spelade för Millwall.
Det dröjde inte ens ett halvår innan jag besökte England för första gången. Medan kompisarna valde White Hart Lane och Loftus Road irrade jag mig ensam med hjälp av en handskriven vägbeskrivning söder om Themsen. Millwall förlorade matchen med 0-1, ironiskt nog mot Wolves som han just spelat för, och Alex Rae utsågs av en sponsor till bästa spelare i hemmalaget. Från den dagen var jag fast.
Alex Rae värvades till Millwall inför säsongen 1990/91. Den dåvarande managern Bruce Rioch såg den målfarliga mittfältarens potential och tvekade inte att betala £100,000 för den då okända skotten. Men det var ett beslut han inte skulle behöva ångra. Efter att föregående säsong åkt ut ur den högsta divisionen satsade klubben på att gå direkt upp till fotbollens finrum. Och det såg länge ut som att planen skulle gå i lås. Men efter att ha slutat femma i tabellen förlorade man oväntat de två play-off matcherna mot Brighton. Detta innebar slutet på en era och under sommaren lämnade Teddy Sheringham, Jimmy Carter och legenden Terry Hurlock klubben. Kommande säsong fick Rioch sparken och Millwall slutade på 15:e plats. Mittbacken Mick McCarthy tog över som spelande tränare och valde att delvis bygga laget runt då 23 år gamla Alex Rae.
"Att komma till Millwall var ett stort steg för mig", berättar Rae i boken Ten Years After som handlar om de första tio åren på the New Den.
"Jag trodde hela tiden att jag en dag skulle få spela för klubben i den högsta divisionen. Det är alla spelares dröm, jag var inget undantag, och trodde länge vi var kapabla till det."
Men efter ett par säsonger kom han dock till insikt.
"Min tråkigaste erfarenhet från tiden i Millwall var att år in och år ut visste man att de bästa spelarna skulle bli sålda. Jag vet att det var på så sätt klubben överlevde, men om man ser till några av dem som jag spelat tillsammans med - Sheringham, Kennedy, Keller, Cunningham, Roberts - för att nämna några, kunde vi ha haft ett riktigt, riktigt bra lag."
Det är ingen överdrift att påstå att Alex Rae var en av Millwalls bästa och populäraste spelare under 90-talet. Hans vinnarinställning, målsinne, men också ölsinne, gjorde honom till en stor favorit på The Den.
"Alla älskar att hata Millwall, men jag har aldrig försökt dölja det faktum att jag älskar klubben. Det finns naturligtvis en del tråkiga minnen och saker jag ångrar från min tid, men Millwall är en massiv del av mitt liv och min karriär, och det kommer jag aldrig att glömma."
"Jag älskade min tid i klubben, det var en fantastisk upplevelse och jag kände hela tiden att jag hade ett fint förhållande med supportrarna - men det var troligtvis för att jag brukade gå ut och dricka med hälften av dem efter matcherna!"
Och det där med att dricka öl var något han kanske gjorde aningen för ofta. Senare under karriären lades han nämligen in på avgiftning vid två tillfällen. I boken berättar han att han är tvedelad när det gäller flytten från den gamla till den nya arenan. Samtidigt som klubben omöjligt kunde ha stannat kvar - med ambitioner att nå Premier League - förlorade klubben en av sina främsta styrkor; att vara fruktade på hemmaplan.
"Den främsta skillnaden med att flytta till the New Den var att de mindre klubbarna helt plötsligt älskade att resa dit och njuta av de lyxiga faciliteterna, ibland så mycket att det nästan blev som en liten cupfinal för dem."
"Men även om en del kanske tycker att the Old Den var ett ruckel så hade den karaktär. Omklädningsrummen var placerade rakt under Cold Blowe Lane-läktaren på arenan, och även om man inte hörde så mycket innan match förstod man vad som väntade. Där fanns en polis med glasögon, Ken Champman hette han, som innan matcherna alltid brukade säga: 'Besvära ingen, reagera inte ifall någon tilltalar dig'. När man kom ut genom spelartunneln förstod man exakt vad han menade."
Alex Rae kommer aldrig att glömma sin sista säsong i Millwall. Strax innan jul 1995 låg laget i topp av tabellen och hade dessutom besegrat Everton på bortaplan i Ligacupen. Men sedan gick allt fel. De två överbetalda ryska nyförvärven Sergei Yuran och Vasili Kulkov gjorde sig skandalrubriker utanför planen, manager Mick McCarthy länkades samman med jobbet som manager för Irland, och lämnade mycket riktigt klubben under våren, och på planen stämde ingenting längre. Millwall vann endast tre matcher efter jul och som mest spelade laget 13 raka matcher utan seger. Inför sista omgången, Ipswich på bortaplan, hade vi två poäng till godo ner till Portsmouth som låg under nedflyttningsstrecket.
"Jag kommer aldrig för resten av mitt liv glömma känslan av att sitta i Directors Boxen på Portman Road den sista matchen för säsongen", säger han.
Ett krampaktigt Millwall fick bara 0-0 medan Portsmouth vann sin match. Millwall var klara för Division 2. Sämre målskillnad avgjorde.
"Jag var avstängd för att ha måttat ett slag mot Oldhams Chris Makin i vad som kändes som en evighet tidigare. Att ha spelat i Millwall i sex år och sedan tvingas att sitta och titta på när vi blev nedflyttade, då jag borde ha varit med ute på planen och spelat, var hemskt. Jag var förkrossad, helt förkrossad."
Ett par veckor senare tvingades Millwall sälja Alex Rae till Sunderland för £1 miljon. En era var över och det skulle ta många svåra år för klubben att återhämta sig.
Fotnot: Alexander Rae - vilket är hans riktiga namn - föddes 1969 i Glasgow. Sitt första professionella kontrakt fick han i Bishopbriggs, men redan efter en säsong värvades han till Falkirk där han blev känd som en målfarlig mittfältare. Millwalls dåvarande manager Bruce Rioch kritiserades när han i augusti 1990 betalade hela £100,000 för den då okända skotten. Men han behövde inte ångra sig. Rae blev en av Millwalls bästa och viktigaste spelare under 90-talet och gjorde 63 mål på 205 ligamatcher. När Millwall säsongen 1995/96 degraderades till Division 2 såldes han och Sunderland blev nästa adress, och ytterligare fem år senare skrev han på för Wolverhampton och nu under sommaren återvände han till Skottland och Glasgow Rangers.
