Krönika: Tankar och känslor

Så mycket har hänt på så kort tid att vi alla borde sätta oss ner en stund och fundera på vad som hänt med vårt Leeds. Det väcks många starka känslor kan jag lova.

Som en vis man en gång sa;
Pain is temporarily, Glory is forever.
(Smärta är för stunden, ära varar för evigt)

Smärtan jag kände efter degraderingen från Premier League är svår att sätta ord till. Jag bestämde mig snabbt för att dra mig tillbaka, försöka glömma all skit runt klubben i mitt hjärta. Kanske skulle man vakna upp en dag och se sitt Leeds i tidningen med en Champions League pokal i trofe skåpet. Eller kanske bara se en tabell där Leeds, in i det sista, var med och kämpade om liga guldet. Så lätt kom jag inte undan även om jag nu inte skrivit nåt på ett bra tag.
En tomhet, ett mörker och många dystra stunder senare sitter jag nu här igen, och skriver. Det jag vill förmedla till er är mina tankar och känslor just nu och sedan det blev klart att ett av Englands största klubbar blev nedflyttade. Jag tror också, att mina ord så väl passar in på vad många av er känner. Inte bara efter förra säsongen utan också nu, i "Coca Cola league".

En degradering att minnas

Jag kommer aldrig glömma Mark Vidukas 3 - 2 mål mot Arsenal på Highbury. Dels för att målet betydde fortsatt spel i högsta ligan, men också på min egen reaktion. Jag rös och kände mig så lycklig över något så litet som ett förnyatt kontrakt. Morsan blev galen när jag, själv tog fram en flaska Grants Whiskey ur skafferiet och började dricka för att fira. Det var inte riktigt likt mig tyckte hon. Men hon förstod i den stunden vad Leeds betydde för mig. Hon som så ofta fått höra under säsongen hur värdelöst det gått blev nu också lycklig över att några månader framöver inte behöva oroa sig över sin pojks fortsatta humör svängningar. Leeds var klara och allt va frid och fröjd, eller?

Alla visste ju vilket skick Leeds ekonomi var i, och vi supportrar undrade vad styrelsen skulle göra för att inte hamna i samma botten strid igen. Svaret vi fick va 7! inlånade spelare till en säsong som skulle kunna vara den viktigaste på många många år. Men med skulder på över 1 miljard hade dom nog inga alternativ. Jag ansåg dock att vi hade material för att hålla oss kvar i ligan med spelare som Alan Smith, Paul Robinson, Dom Matteo, Mark Viduka, Eirik Bakke, Ian Harte, Lucas Radebe för att nämna några, och där fanns också en viss James Milner. På något sätt lyckades alla dessa herrar under prestera samtidigt under en hel säsong med väldigt få ljus glimtar.

Saknaden av Harry Kewell blev större än vad många kanske hade räknat med. Problemmet vi hade var att för få bollar kom fram till anfallarna. Vi hade spelare på kanterna som hade fart men hade dom verkligen kraften att leverera? James Milner och Jermaine Pennant.

Det går att peka på så mycket saker som gick snett under förra säsongen att man skulle kunna skriva en bok om det så varför inte bara skriva att det vi saknade allra mest förra säsongen var glädje, vilja och en "vi mot dom" känsla. Att vi skulle visa dom att Leeds, med sina stolta traditioner minsann kan hänga kvar och få en snygg mitten placering trots medias massiva sågningar. Det var vår förhoppning, supportrarnas förhoppning, men inte spelarnas.

Med gråten i ögonen både hos spelare, ledare och supportrar blev det så klart efter förlusten mot Bolton den 2 maj 2004 att Leeds var degraderade. Borta från den liga dom så länge förgyllt. Leeds, laget så många älskar att hata, eller bara älskar att älska fanns inte längre där den skulle vara. Kameran visade bilder på gråtande Leeds supportrar som så länge följt sitt lag vart dom än varit, satt där nu på läktaren med tomma blickar och med ansiktsuttryck av förtvivlan. Ingen kan någonsin ta den dagen ifrån oss, då vi alla delade samma känslor, samma ångest och samma rädsla inför framtiden. Det var en degradering att minnas.

Och så fortsatte det....

Vi var några timmar ifrån att existera som klubb. Den meningen och dom tankarna gjorde mig rädd. Det hade ju vart omöjligt att börja hålla på nåt annat lag. Kärleken fanns ju i Yorkshire, i Leeds och på Elland Road. Och hur skulle ikonen Alan Smith göra när hans älskade(?) Leeds nu en gång för alla åkt ur högsta ligan. Skulle allt hans snack om hur mycket han älskade klubben nu verkligen bestå. Skulle han stanna som han lovat? Ni vet svaret. Jag kommer inte glömma den texten som mötte honom när han kom till Elland Road för sista(?) gången som Leeds spelare:

You always said, Red wasn´t your colour. Who kiss the badge now? an old friend from B.juniors.

Alla lämnade....

Alan Smith, Ian Harte, Paul Robinson, Mark Viduka, Dom Matteo, Nick Barmby, Danny Mills, Jason Wilcox, David Batty, alla inlånade spelare, och t.o.m James Milner, lämnade den klubb som varit deras hem under så många år. Kvar stod Leeds med miljoner i skulder och med spelare som antingen var skadade, för gamla eller för dåliga för andra klubbar. Kvar i truppen fanns: Gary Kelly, Lucas Radebe, Seth Johnson, Eirik Bakke och Michael Duberry. 5 spelare av senior klass från åren av topp strid och Champions League spel.

Den unga revolutionen

Upp flyttades Fraz Richardson, Simon Walton, Simon Johnson, Aaron Lennon, Matthew Kilgallon, Martin Woods, Scott Carson, Paul Keegan, Harpal Singh och Jamie Winter som nu alla skulle tillhöra representations laget. In kom också Danny Pugh (som verkligen gjort succe hittils).
Ett unikt tillfälle att göra en ung satsning mot Premier League med blandat ungt och gammalt i en klubb, känd för sin fina ungdomsverksamhet. Med en tränare som Kevin Blackwell som har ett rykte om sig att måna om sina yngre spelare tror jag att det mycket väl kan vara rätt sammansättning.

Jag anser att vi inte ska räkna med någon uppflyttning i år. Jag vill inte säga att jag hoppas på att vi inte ska gå upp för det vill väl alla trogna Leeds supportrar att vi ska, men jag vill nu att ni ska veta vad jag tror kommer hända om vi, via kval exempelvis (och ganska troligt isf), tar oss upp till Premier League redan i år.

Samma visa igen

Leeds är en klubb som alltid kommer satsa stora pengar för att hamna i topp där dom så klart hör hemma. Skulle Leeds gå upp i år kan jag lova att Leeds skulle köpa in spelare för X antal miljoner, och vi skulle innan säsongen få höra om hur bra vi är och hur högt vi satsar. Vem orkar med ännu en botten strid? Jag tror, att om vi går upp så trillar vi rakt ner igen, med en hög avlönad trupp som köptes in för en satsning mot toppen men som i stället brakade rakt ner i helvetet igen.

Detta vill jag

Därför ska vi nu satsa på dom unga spelarna som faktiskt finns i Leeds, och jag vet att man måste ha äldre rutinerade herrar vid sidan av. Men låt oss ta den tid det tar att spela in de yngre i A-laget så har vi snart en trupp fyllt av egna talanger som brinner för klubben vi alla älskar. Låt det ta dom 3-4 åren det tar innan vi leker hem gamla div1 med en trupp fylld av glädje, vilja och en "vi mot dom" känsla. Leeds kommer finnas kvar så länge vi älskar dom som vi alltid gjort. Vi kommer bli en storklubb igen, hav tålamod.

Som en ännu visare man en gång sa;

Marching on together, forever!

Thom Mattsson2004-11-06 01:07:00

Fler artiklar om Leeds United