Krönika: En Chelseaönskan om förfall
Top of the League. Top of the World. Men det är inget fel att som Chelseasupporter också se fram emot raset. För lidandet är en väg till lycka.
Den arabiske poeten och filosofen Kahlil Gibran sade en gång att "ju djupare sorgen grävt sig in i ditt inre desto mer utrymme finns att fylla med lycka". Det är en sanning som med enkelhet kan överföras på supporterlivet. Därför är det just ingen skillnad om man håller på Maidenhead United eller Manchester United, Aldershot eller Arsenal, Chester eller Chelsea. Lyckan är relativ.
Chelsea är just för tillfället troligen Europas, ja, kanske världens bästa lag. Det har aldrig hänt förut. Det har gett en känsla som är svårbeskrivlig. Och kanske går en livslång dröm i uppfyllelse - ett ligaguld. Det har bara hänt en gång förut. Det var 1955, 50 år efter att klubben grundades. Att få fira dubbelt jubileum med seger i Premier League till våren vore fullständigt obeskrivligt.
Men många hade säkert reagerat med förvåning om de varit på John Bull Pub i Moskva i förra veckan och hört Darren säga att han hoppas Chelsea vinner Premier League den här säsongen - och sedan åker ur serien direkt. Fast uttalandet är egentligen inte märkvärdigt.
Darrens perspektiv är något begränsat. Han menar att det skulle rensa bort oengagerade fans och ändra på klubbens attityd. Han är nostalgisk och längtar tillbaka till en tid då Chelsea var något annat. Men uttalandet kan också sättas i ett större sammanhang. Att livet som Chelseasupporter aldrig har varit så här rosaskimrande. Att livet som Chelseasupporter handlar om himmel och helvete. Att livet som supporter är en berg-och-dalbana, vars höga toppar och djupa dalar lika mycket handlar om den enskilde supporterns fanatism som faktiska resultat.
"När du är lycklig, känn efter på djupet och du kommer se att det är det som gett dig sorg som nu ger dig lycka. När du är sorgsen, känn efter på djupet och du kommer att se att det du sörjer över är det som skänkt dig lycka", skrev Gibran.
Glädjen över ett ligaguld i maj lär vara som djupast hos dem som upplevt raset efter glamourperioden i början på 70-talet. De som var med om Save The Bridge-kampanjen på 80-talet. De som sorgset noterade drygt 7 000 åskådare mot Coventry i en ligamatch i högsta divisionen i början på 90-talet.
De ekonomiska förutsättningarna i dagens fotboll har skapat en vidgande gulf mellan klubbarna. Medan allt fler klubbar kämpar för överlevnad vadar ett fåtal toppklubbar omkring i överflöd. Det speglas också i en allt mer statisk tabelltopp. Det är i dagsläget svårt att se Manchester United återvända till en lägre division. Att se Arsenal hamna i skuggan av Tottenham. Att ännu en gång uppleva Chelsea få stryk av Nottingham med 1-7. Men det finns anledning att hoppas att det händer. Både för fotbollens skull och för alla de supportrar som skämts bort med framgångar och inte fått chansen att känna på en annorlunda och fylligare lyckokänsla.
Häcklande kommentarer om vad som händer om/när Roman Abramovitj drar ur botten på Chelseas kassakistan biter inte riktigt. Kanske väntar helvetet. Men vi har varit där förut. Och överlevt. "Carefree, wherever we may be". Glöm inte det.
Fotnot. Hela texten kan förstås också tolkas som ett flummigt påfund av en bitter man som lidit i 30 år och undertecknad skulle i så fall inte invända.
