Addick's positive winner
Stockholmsfalangen av Charltonsupportrarna hade samlats på Tuppen för mötet mot Toffees. Efter matchen var knappt ett öga torrt, så vackert!
Efter en snabb övertygelse av förtruppen, Gunnar, hade vi övertygat församlingen om att Charlton - Everton var en betydligt bättre match än Portsmouth - Chelsea. Tummen ner, som vanligt, för O Leary's som trots flera möjligheter inte kunde lova att de skulle visa matchen på någon skärm.
Första halvlek visade på gott lagarbete hos Charlton men chanserna framför mål saknades. Djurgårdssupportern Hasse var lite förundrad över centertankerns storlek, Bartlett, man bytte snart sin förundran över hans ineffektivitet. Join the club! Sätt in Euell från start.
Förutom några halvfarliga lägen från Everton var hemmadominansen total, men var fanns målen? Killen på bordet bredvid sa att Charlton måste minst göra två mål för att hans Bomben skulle gå in. Visst, det är lugnt. Det är ju en halvlek kvar plus stopptid!
Andra halvlek fortsatte mer eller mindre som den första. Varför finns det ingen som kan slå djupledsbollar på Rommedahl? Till slut visade lagsamarbetet att fortsatt mangling ger resultat, åtminstone på hemmplan - minns Southampton. El Karkouri tryckte obarmhärtigt dit ettan efter vackert inlägg från Konchesky.
Ferguson in och ut i Everton. Inga fördomar, men hans historia bättras ju knappast på av dagens insats. Om Hreidarsson däckas är det allvarligt, kommer aldrig få några varningar för filmning. Efter att ha ruskat av sig armbågen från Ferguson, som enligt Evertonsidan bla har svårt med sitt temperament (årets understatement?), reste han sig och tryckte dit 2-0. Glädjen hos oss, och bordsgrannen som fick in Bomben, var obeskrivlig.
Det blev naturligtvis en extra runda till grabbarna för att fira! Inför mötet mot Arsenal känns det som om allt är möjligt, oavsett att alla förväntar sig en förlust. Om förlust är det föväntade kan det ju knappast bli sämre, eller hur =)
