Vi är ju inte ens med i snacket
En krönika om läget i Liverpool just nu. Det finns en framtidstro, javisst, men precis exakt nu är det dystert.
Jag känner en kille, som är ungefär lika gammal som jag. Han håller på Man Utd.
Men han är väldigt trevlig och av den typen som man gärna svingar en bägare tillsammans med på tu man hand.
På lördagar vid 18-tiden börjar det ofta klia i
fingrarna på honom, i alla fall dom gånger då han upptäcker att Liverpool förlorat, samtidigt som Man Utd tagit avsevärt fler poäng (och nu börjar ni förstå att det rör sig om en och annan eftermiddag).
Jag, å min sida, är förstås alltid preparerad rent mentalt, men blir ändå alltid irriterad när han ringer.
Nu var det några veckor sedan jag fick ett samtal, och konstigt nog känns det som en del av min själ har dött. Vi är ju inte med i matchen längre.
* * *
Till boken "Patetiska ursäkter" skrevs i förrgår ett nytt kapitel av herrarna Tallinder, Huselius och Lilja. I alla fall beträffande de två förstnämnda.
"Det hade inte behövt hända... som jag ser det.
Vi har inte gjort något fel... juridiskt. Det enda vi har gjort är att bli uthängda i media."
Jojo, om man nu beslutar sig för att kalla till intervju för att rentvå sig själv kanske det kan vara lämpligt att förbereda sig, åtminstone i sådan utsträckning att man inte förvärrar situationen.
Och vad tar egentligen Leif Silbersky betalt för?
... och varför skriver jag om det här?
Självklart därför att Liverpool skrev en alldeles egen travesti på ovan nämnda bok redan i lördags. Den går under arbetsnamnet "Patetiska ursäkter - till fotboll".
Bollen blev jetleggad av de långa flygturerna och enligt säkra källor har Liverpool sedan årskiftet nu äntligen kommit upp i lika många passningar inom laget som Arsenal har under en genomsnittsmatch. Det var två besked vi fick i lördags.
Fungerar ens Benítez grundläggande idéer om fotboll i den tempostarka engelska miljön? Frågan måste ställas, även om jag, likt John Aldridge, inte vill fälla någon dom ännu. Bill Shankly behövde också tid, för den som suktar efter förtröstan. Och det borde vara en del.
Just nu är i alla fall Liverpool usla.
Birminghampubliken kunde åtminstone glädjas åt att Emile Heskey fick behålla de dobblösa skorna när han flyttade från Anfield. Vilken lycka! Dessa skodon, som gett honom en unik insikt i hur gräs smakar, har han uppenbarligen lärt sig att nyttja på ett för laget effektivare sätt.
Ödets ironi lämnar ingen Liverpoolsupporter oberörd, och att vara Liverpoolsupporter just nu är verkligen deprimerande. Alla som håller på Arsenal och Man Utd myser så det står härliga till över vår belägenhet, men hela processen är så långt gången nu att de inte behöver säga så mycket. Alla dessa hånflinande, van Nistelrooydyrkande, halvt kriminella element bara lutar sig tillbaka och... hånflinar. Inget behöver sägas.
De skulle kunna reta oss för att vi förlorat dubbeln mot Sir Alex den här säsongen, eller så skulle vi från annat håll kunna få höra hur Arsenal har ytterbackar som faktiskt gör synlig nytta på båda sidor om mittlinjen. Jag hade till och med välkomnat ett hugg för att Richard Mooney faktiskt tillhört Liverpool en gång på 1980-talet, men jag hör ingenting, för det behövs inte.
I forumet syns i och för sig ett och annat påhopp, fastän alla känner till att det är överflödigt, Liverpool är bedrövliga nu och inget behöver läggas till det konstaterandet.
Liverpool är usla, varken mer eller mindre.
Allt som vi inte hoppades skulle vara sant blev uppenbart i lördags. Med ögonbindel på hade min mamma kunnat se att något passningsspel inte existerade. Alla hade vi väl befarat att Valencias forsande kortpassningar inte riktigt gått att applicera på Liverpool, men att det var så här illa...
I mina mörkare stunder hade också jag trott att den nya spelstrategin inte var så självklar hos samtliga spelare, fast detta var ju otroligt.
Inte den mest optimistiska predikare hade kunnat tala om någon tro på det egna spelet och fått mig att köpa det.
Frågan är om Rafael Benítez kände till vilken fysisk status Mauricio Pellegrino befann sig i, när han värvade honom för någon månad sedan? För inte kan jag begripa vad vi ska ha för nytta av honom.
Jag undrar också om Antonio Nunez i själva verket var en nödlösning för att slippa nesan som det skulle innebära att släppa Michael Owen för enbart £8M?
"Han värderas till ca £4M". Mmm, visst.
Det är på sätt och vis glädjande att mantrat slå inte på den som redan ligger fortfarande tas på allvar bland de mera sofistikerade supporterfalangerna. Men nu verkar också Man Utdanhängarna lyckats uppbringa viss empati, vilket inte bara är oroväckande. Jag sliter mitt hår för att få höra någon sarkasm så att jag själv kan få chansen att skriva något nedsättande tillbaka.
Som jag gått omkring och hoppats på att få raljera om Thierry Henry och hans patetiska uppträdande mot Sverige. Hur han uppenbarligen bytt bort sitt målsinne mot Patrik Vieras temperament på någon urspårad julfest, och inte fått lov göra det ogjort (förrän igår), och hur han sedan tar ut frustrationen över detta faktum på lilla Sverige, genom att först sparka på Alexander Östlundh, för att sedan kasta sig in i en omöjlig höjdduell med Andreas Isaksson där ingen trodde att han skulle ha något att hämta, allra minst han själv.
Jag skulle så gärna vilja berätta om hur jag hånflinade när Henry stod där och machokäftade med Isaksson som om det vore en överraskning att han just förlorat sin 2000:e höjdduell.
Jag hade verkligen laddat upp för en ordväxling eller lite polemik, men det är ingen som bjuder upp till dans.
Och egentligen har jag nog ingen lust ändå...
