Inför Cardiff City-Millwall
Inte ett mål på 284 minuter, fyra poäng upp till kval och en manager arg som ett bi - kan Millwall då tända till och vinna på Ninian Park?
Mycket har hänt sedan klubben 1899 bildades som en fotbollssektion av Riverside Cricket Club (namnet Cardiff City kom först tio år senare). Storklubbar som Real Madrid, Hamburg SV och Porto har spelat, och faktiskt förlorat, på pittoreska Ninian Park genom åren, men klubben har också under långa perioder fått kämpa för sin existens. Senast klubben från den walesiska huvudstaden tog emot motstånd från den högsta divisionen var nästan för 40 år sedan, närmare bestämt 1962, och under många år tvivlade nog många att det någonsin skulle inträffa igen. Men det var innan Sam Hammam kom in i bilden.
Sam Hammam, den libanesiska affärsmannan som blev vida känd när han som ordförande för Wimbledon förde upp klubben från amatörnivå till det som idag heter Premier League, köpte i juni 1999 åttio procent av klubben för £3 miljoner vilket var början på en ny era för Cardiff City. Laget har klättrat från före detta Division 3 till den näst högsta divisionen, Robert Earnshaw gjorde över 30 mål två säsonger i rad och laget var hetare än någonsin. Då när gemene man faktiskt började tro att Cardiff, påhejade av 300,000 invånare och med Hammams pengar, skulle kunna ta det omöjliga klivet gjorde sig verkligheten påmind. Ninian Park.
Den pittoreska, enligt mig charmiga, men av majoriteten ansedd som avskyvärda arenan - med ett rykte fullt i klass med Millwalls gamla The Den - kan omöjligt arrangera Premier League-fotboll. Den är nedgången, rent av fallfärdig och knappt ens godkänd för den här nivån. Det har Hammam insett. Arenafrågan måste lösas innan klubben kan satsa för det där sista steget. En mängd olika lösningar har undersökts, allt ifrån att spela på mäktiga Millennium Stadium en knapp kilometer bort, renovera Ninian Park till att bygga en helt ny arena nere i Cardiff Bay och i ärlighetens namn vet jag inte var man står just nu.
Klart är åtminstone att Hammam strypte tillförseln av pengar, gav manager Lennie Lawrence tydliga direktiv om att det gällde klara sig med den trupp man har och vid behov köpa spelare - på free transfer. Laget ligger nu på 19:e plats i tabellen, sex poäng ovanför nedflyttningsstrecket, och har till fansens stora besvikelse sålt skyttekungen Earnshaw till West Bromwich för £3 miljoner. Ansvaret att göra mål ligger nu på den före detta Stoke-anfallaren Peter Thorne som skött uppgiften så där. I mål har Cardiff Tony Warner som i somras lämnade Millwall på free transfer - förstås! - mot löfte om ett rejält lönelyft. Säkert hade "Denzil" hoppats på en annan tillvaro än denna men med hans rutin är han väl medveten om att det svänger fort i fotbollen.
På tisdag möts Cardiff och Millwall på Ninian Park. En het match, kanske inte så mycket för det som utspelar sig på planen utan för att det är två klubbar med rykten om mycket huliganer bland sina följen. Säsongens första möte mellan de båda klubbarna slutade 2-2 i slutet av oktober och det krävdes två kvitteringar av Millwall för att få dela på poängen. Däremot vann Millwall med 3-1 senast man spelade på Ninian Park efter att bland annat Andy Roberts skruvat in en hörna direkt i mål redan efter fem minuter.
Millwall har varit rejält under isen 2005 vilket delvis beror på skador. Manager Wise, som inte fått förstärka laget som han velat, saknade uppemot fem ordinarie A-lagsspelare när man förlorade hemma mot Stoke i helgen. Mest skrämmande är dock att man har så förtvivlat svårt att göra mål. Inte ett mål på tre matcher och inte ett mål från anfallstrion Danny Dichio, Scott Dobie och Barry Hayles på fem veckor skvallrar om problem. Laget saknar kreativa mittfältare och snabba kantspringare, vilket man gjort länge, och då hjälper det föga att ha tre av divisionens bästa nickspelare på topp. Elaka rykten säger att Wise jobb kan vara i fara om Millwall förlorar mot Cardiff och sedan Brighton nästa helg.
Fotnot: Trots att Cardiff spelar i det engelska ligasystemet fick klubben under många år ändå spela i den walesiska FA-cupen via vilken man lyckades kvalificera sig till dåvarande Cupvinnarcupen, där av de många europeiska cupmatcherna.
