Resekrönika Charlton - Leicester del 3

Matchdag och vi var på plats tidigt i Charlton. Efter en seightseeing i området genom Maryon Park och förbi Thames Water Barrier var det dags att ladda på The Royal Oak.

Klockan var inte mycket mer än tolv men det var redan ganska mycket folk, det skulle bli mer. Taktiskt var det helt rätt att komma hit i tid annars blir det så fullt så man får gå ut efter man beställt sina b-vitaminer. Här sammanstrålade vi med den fjärde medlemmen på resan, Kevin E, som stod tillsammans med sin gamle kompis Ric. Här träffade vi även vår nya danska bekantskap Sajid samt den dansktalande Kevin H. Fler och fler personer fyllde på inne i puben och efter en stund dök även Matt upp. Grabbarna som bor närmast, Jeff och Barnie, kom naturligtvis sist. Det blev mycket Charltonsnack och meningsutbyten under de närmaste timmarna och många var förundrade över vårt starka intresse för klubben, samtidigt kände de sig lite stolta över att Charlton hade anhängare i ett icke engelskt talande land.

En halvtimme före avspark gick vi så upp till The Valley och solen som hade värmt så skönt under förmiddagen hade nu försvunnit, istället hängde det tunna snömoln i luften. Stämningen på arenan var god och förhoppningarna stora på att det här äntligen skulle bli klubbens år i FA-cupen. Nu vet vi att så blev inte fallet och det enda vi inte rådde över planeringsmässigt på vår resa var också det enda som inte gick som vi ville. Tyvärr presterade spelarna långt under normalnivå och många, inklusive vi själva, undrade hur det var möjligt med en kollektiv avsaknad av viljan att vinna i laget. Av det spel som presterats borta mot Newcastle innan och efteråt borta mot Middlesborough, fanns inte något över huvud taget. I och med Dublins mål i sista minuten slogs drömmarna om FA-cupframgångarna ordentligt i kras, 1-2 hemma mot Leicester. Det tröstade föga att efter matchen få höra från Leicesters supportrar att detta var det bästa spel de presterat på 18 månader.

Det var dags för en grundlig analys av eländet och denna påbörjades där vi slutat innan matchen, på Royal Oak. Ian kom förbi någon timme efter matchen och vi konstaterade kort att dagens insats var "a disgrace". Efter en stund var dock det mesta av eländet glömt och det trevliga umgänget bidrog till att skåda framåt, att följa Charlton är som livet, några framgångar och några fler motgångar. Det har ju sin tjusning i att man uppskattar framgångarna mer. Medan vi väntade på bussen till Greenwich höll vi värmen uppe genom att ordna allsång vid busshållplatsen med "Valley Floyd Road". En kille som vi inte träffat tidigare under kvällen trodde att han hade upplevt det mesta i livet nu, att höra ett gäng svenskar sjunga Charltonsupportrarnas egen sång medan man väntar vid en blåsig hållplats på bussen efter en neslig FA-cupförlust. Vi bjuder på den!

Kvällen rundades sedan av på den magnifika puben Trafalgar Tavern nere vid Themsen i Greenwich där vi träffade ännu fler bekanta till våra engelska kompisar. B-vitaminintaget stärktes ytterligare innan vi tog en taxi hem till hotellet. Sista dagen blir oftast lite avslagen när man mest går och väntar på att åka hem men vi såg till att hålla oss aktiva på det kulturella planet. En frisk promenad över heden bort till Greenwichobservatoriet och museet där nollmeridianen har sitt ursprung. Nu för tiden synliggörs denna även efter mörkrets inbrott genom en röd laserstråle. Efter ett "mellanmål" på Coach & Horses inne på Greenwichmarknaden tog vi en titt på Cutty Sark innan vi blev upphämtade av Kevin E som körde oss ut till Luton Airport.

På flygplatsen hann vi se Newcastle slå ut Chelsea ur cupen innan vi klev på planet. Ca halv tolv skildes vi sedan på centralen och som vanligt längtar man redan till nästa resa.

Lars Liljegren2005-03-06 23:18:00

Fler artiklar om Charlton