RESA: På återseende Barcelona (del I)
Fem rader fram på planet från Barcelona satt han. Anders Frisk. Kanske gjorde jag ett misstag. Men jag sade inte ett knyst.
Jag har fortfarande inte sett matchsekvenserna annat än från en plats bakom ena målet på Camp Nou. Jag tänker inte göra det heller. Då kanske jag ångrar att jag inte uppmärksammade Frisk på den stora, svarta rubriken på Daily Mails baksida som jag höll i mina händer: "Frisked Again". Och tillfället kommer kanske inte tillbaka. I Köpenhamn putsade Frisk till håret och försvann.
* * * * *
MÅNDAG
Taxichauffören beklagade sig ljudligt över kylan. Plus åtta grader. Stackars sate som får leva i detta arktiska klimat, tänkte jag och log för mig själv. Vi susade mellan filerna i den hetsiga morgontrafiken med Camp Nou som mål. Det var måndag. Frukostservitören på hotellet hade i förbigående nämnt att det var ett släpp av överblivna biljetter. Innan han hann slutföra meningen hade jag avbrutit honom med en beställning på en taxi.
Själv hade jag biljett. Inköpt via hotellet för 170 euro, cirka 1 500 kronor. En struntsumma i sammanhanget skulle det visa sig. Men många i gängen från England var utan biljett och det fanns flera man var skyldig en tjänst för all hjälp genom åren.
Utanför Camp Nous grindar ringlade kön lång. En engelsk svartabörshaj sade att han hade biljetter för 400 euro, slängde på mig ett visitkort och påpekade att det bara var att ringa om jag kom över till England och behövde biljett där. Yeah right. Mer intressant var hans upplysning om att biljetterna Barcelona släppte bara var för socios, medlemmar. Det hindrade inte mig och hundratals engelsmän att göra en chansning eftersom ingen officiell information fanns. Efter att ha köat och trängts i två och en halv timme lyckades jag ta mig förbi grinden genom att slänga ur mig med några spanska fraser till vakten. Sedan var det slut på det roliga. En annan vakt sorterade ut mig strax före kassan och jag fick som engelsmännen lämna området utan biljett.
- I morgon klockan nio, då släpps kvarvarande biljetter till allmän försäljning, sade vakten i den bruna munderingen bestämt.
* * * * *
Att organisera mötesplatserna när man har vänner i flera grupper på en bortaresa är en mardröm. Doncaster-John var där. Matthew och hans grupp. Paul och hans gäng. Mick och hans kompisar. Mikael Thesslund och polare. Martin och Anna. Alla var där. Chelsea hade fått cirka 4 000 biljetter. Men uppåt 10 000 fans väntades göra resan.
Engelsmännen är lätta att finna. Det är bara att sticka in huvudet på en brittisk pub i centrum. På en av de irländska pubarna nära Ramblan satt Doncaster-John. Jag sprang slumpmässigt på honom på flygplatsen i Moskva i höstas och nu på en pub i Barcelona. Ingen kontakt annars men nu förstås en öl och en drink i handen snabbare än jag han säga "good to see ya again". Det strålande solen gjorde ont i ögonen när vi klev ut från det dunkla ljuset i puben trots att dag blivit skymning. För min del avslutades kvällen på ett märkligt ställe i de arabiska kvarteren väster om Ramblan, sär Donacaster-John och några till gjorde de förvånade arabiska gästerna på en bar uppmärksamma på vår klubbtillhörighet. För Doncaster-John visade sig kvällen ha slutet på toaletten. Det var fortfarande bara måndag.
* * * * *
TISDAG
Barcelona visade sig för mig vara lite som Edinburgh. En stad man inte kan värja sig från att bli förälskad i. Edinburgh reste jag till för att se några matcher i rugby-VM 1999. Karaktären är förstås helt olika, men där finns en liknande omedelbar charm i att städerna inte är för stora, människorna vänliga och vyerna vackra. Men det fanns inget charmigt eller vänligt med FC Barcelonas organisation. En storklubb som påminde om en amatörklubb.
Det första som mötte mig vid Camp Nou på tisdag morgon var en huttrande engelsman som kom gående i motsatt riktning.
- Det är ingen idé att du går dit, de säljer inga biljetter till britter, jag har köat sedan fyra i morse, sade han och vandrade bort. Klockan var tio.
Kön var ett par hundra meter lång i mångdubbla led. Längst fram stod folk uppkörda mot grinden. Spanska tv-team filmade folkmassan. Det här skulle ta tid. Två (!) av elva kassor var på nytt öppna innanför grindarna. Vakter vägrade uttala sig om vilka som fick köpa biljetter, det fick man se efter sju timmars köande på en lapp bredvid kassan - "No tickets for Englishmen". Det hade klubben inte heller upplyst om dagen före. Men det fanns vägar att kringgå det. Mitt svenska id-kort räddade mig. Många engelsmän, som säkert utgjorde två-tredjedelar av kön, "köpte" spanjorer. De gick till barer i närheten och erbjöd spanska ungdomar 100 euro för att köa och köpa biljetter. Biljtetter som för övrigt kostade 120 euro. FC Barcelona hade dubblerat ordinarie priser på de biljetter som nu såldes. Snyggt, FCB.
Stelfrusen, mörbultad men med två dyrgripar i händerna lämnade jag biljettkontoret. Vid stora grindarna in till arenan trängdes nyfikna fans i hopp om att få se några av Barcas stjärnor. I en elegant svart bil med chaufför gled Barcelonas klubbdirektör Joan Laport förbi och de japanska turistfansen skrek i högan skyn, stannade bilen och fick sin autografer. Vi lever sannerligen i skilda världar, tänkta jag och traskade trött vidare på mot centrum.
* * * * *
De brittiska och irländska pubarna var tidigt på eftermiddagen redan överfulla med Chelseafans. Överallt efter Ramblan såg man engelska fans komma med en väska över axeln. De är inte svåra att känna igen trots avsaknaden av Chelseafäger. I 30-40-års åldern. Rör sig i små grupper. Ofta överdimensionerade magar och synliga tatueringar. På kläderna syns Stone Island, Ben Shermans eller Hacket märken - och så förstås en diskret Chelseapin. Men denna gång fanns också Chelseaklädda familjer, part-time supportrar och förvånansvärt många kvinnor.
Inne på pubarna flödade ölen och sången. Men det som verkligen höjde temperaturen var Bayern Münchens utskåpning av Arsenal. Skadeglädjen visste inga gränser. Lika leende som jag själv stod plötsligt en bekant gestalt. Midjemåttet hade växt alarmerande och ansiktet hade både tilltagit i centimeter och fått rundare konturer, men det var Dave. Jag träffade honom för 14 år sedan och hade inte sett honom sedan dess. Återseendet gjorde att alkoholintaget tilltog dramatiskt. Inte minst eftersom jag också träffade Mick för första gången. En engelsk brandman i Stockholm som jag ordnat en biljett till via hotellet och vars tacksamhet över det också tog sig uttryck av alkoholgenerositet. Tröttkörd av allt köande och ölande stapplade jag hem relativt tidigt. Det var visst en dag på onsdagen också.
Del II kommer senare i eftermiddag, vid 18-tiden!
