Reserapport: You made us proud (del 1)
Rapport från helgens heta match mellan Millwall och Leeds United.
"Det innebar att två av de anfallare som Millwall jagat under det senaste året nu fanns på planen - i motståndarnas dräkter!"
Jag tillhör normalt den skara människor som kan stoltsera med att klara av att dricka "taktiskt". Detta gällde dock inte föregående kväll. Äh, snarare tidiga morgontimmar om vi ska vara korrekta. Det är ett understatement att påstå att det var en lite vek grabb som via Jubilee Line hamnade mitt i Leeds-eskorten på London Bridge. Även om det var en riktigt respektingivande samling Yorkshire-pojkar - eller snarare 40-åriga tjurnackar - som till synes kommit rätt från modeaffärernas flagship stores på Regent Street var det just denna söndag alkoholen som fick mina ben att kännas som spaghetti. Min spontana kroppsfint förbi Leeds-ligan som ringats in av polisen vid perrong 13 slutade med en katastrof. Med ögonen på efterkälken öppnade jag dörren till tåget bara för att mötas av tre kvinnliga konstaplar som inte alls var glada över mitt försök att borda just deras tåg. Mitt försök att förklara min delikata situation och varför jag inte alls tyckte det vore en bra idé att vänta på nästa tåg tillsammans med tjurnackarna utanför möttes av ett oförstående "I don't care who you are" och en rask promenad med alldeles egen eskort längs plattformen till den nu 200-300 man starka Leeds-samlingen. Jag höll tyst och bet mig i tungan för att inte nämna något om den just avslutade internationella kvinnodagen. Så kom det sig i alla fall att jag blev fast på London Bridge i 45 minuter - vilket inkluderade upplevelser som att bortaanhängarna drog i nödbromsen två gånger (vilket i sin tur betydde två tågbyten), sånger om att hata Millwall och något om march on together, poliser som bussade hundarna på ett par ohörsamma Yorkshire-grabbar och en liten Millwall-firma som via viadukten över spåren försökte hälsa gästerna välkomna till London, dock utan framgång ska sägas. Roligast var när vännerna i Metropolitan Police skulle kolla att alla hade matchbiljetter varpå jag lite diskret höll fram mitt medlemskort i Millwall och konstapeln blir röd som ett stoppljus i ansiktet. Bra jobbat där - se inte bara till att jag missar början av matchen utan avslöja mig också!
Fem minuter in på matchen äntrade jag tillslut pressläktaren på West Upper. Trots att det var allt annat än utsålt på arenan tycktes pressläktaren knökfull, gissningsvis av sensationskåta journalister som sällan sett en Division 1-match innan, så jag såg första halvlek stående på tv-rampen tillsammans med Lucy och Andrea på presskansliet.
Med totalt nio A-lagsspelare borta på grund av skada eller avstängning var det ingen tvekan om att formstarka Leeds United skulle få bära favoritstämpeln den här gången. Trots det var Millwall det klart bättre i den första halvleken. Startelvan bestod av inte mindre än sex spelare födda 1984 eller senare och jävlar vad dom kämpade! Enorma Smilin' Marvin (Elliott) ägde sitt mittfält och delade ut tacklingar till höger och vänster som han aldrig gjort annat, på kanterna sprang Peter Sweeney och Josh Simpson och slog inlägg så bra att inte ens Dennis Wise nu längre kan vägra spela med yttermittfältare och på topp spelade långa Mark Quigley sin första match från start på hemmaplan. Kanadicken Simpson undantaget är det här killar från ungdomsakademin och som i flera år inget annat velat än att få springa ut på The Dens gröna gräsmatta - nu är dom här. Den låga publiksiffran till trots var det stundtals härlig stämning inne på The Den. Leeds-fansen gjorde sitt och Millwall var inte sena att haka på. Matchen omgavs av rigorös polisbevakning och mobbarna på West Lower och East Upper gjorde i sedvanlig ordning sitt yttersta för att leva upp till Millwall-myten genom att se så lite av matchen som möjligt.
Redan efter 58 sekunder kunde Millwall ha tagit ledningen men Simpson nickade rakt på Leeds-målvakten Neil Sullivan, har jag fått höra. Med matchuret på 16 minuter kom dock 1-0 genom den osannolika målskytten Paul Robinson. Den 22 år gamla mittbacken som dagen till ära gjorde sin första match för säsongen, och nyligen kom tillbaka till The Den efter att ha varit på lån i Torquay, var sista man på bollen efter att Quigley skarvat vidare en hörna. Vild glädje bland de rättrogna och det var nästan så man kunde höra en kollektiv suck från bortaläktaren. Knappt två minuter senare var det dock Millwall-fansen tur att sucka då Elliott drogs ned i straffområdet i vad som åtminstone jag tyckte såg ut som en straffspark. Trots bra spel och goda möjligheter att göra både 2 och 3-0, främst genom anfallsduon Quigley och Danny Dichio, blev det inga fler mål under de första 45 minuterna.
Jag var knappast den enda som trodde Wisey hade fått totalt frispel när den korta men ack så tuffa managern strax innan halvtidsvilan ensam stormade upp på läktaren och tycktes ge sig på två Millwall-supportrar. Efter ett mindre tumult, som ådrog sig publikens fulla koncentration från planen, kunde man se Wise skaka hand med en kille innan han på väg ner mot planen försökte få matchvärdarna att inte lägga sig i diskussionen utan låta de inblandade vara i fred, det var åtminstone så det såg ut. Incidenten debatterades säkert flitigare än matchen i sig under halvtidsvilan, men det var först på den efterföljande presskonferensen vi fick vår förklaring:
"Det sitter ett par grabbar några rader bakom bänken som tycks älska att kasta skit på spelarna. Jag gick fram till den här killen och sa 'stöd oss istället, jag har en massa smågrabbar ute på planen idag och dom spelar inte bättre för att du hånar dom'. Han köpte det, vi skakade hand och så var det hela över. That's it."
Jag tror varken klubbledningen, polisen eller FA tyckte det var särskilt smart gjort av Wise - men de kan knappast förneka att han gjorde det "the Millwall way". Och håll med om att detta garanterat fick större genomslagskraft än någon krönika i matchprogrammet skulle få.
» Fortsättning
