Don Revie: Del II
Leeds United: Englands Real Madrid
Länkar:
Del I
Del III
Del IV
En av de första förändringarna han gjorde var att ändra klubbens spelardräkter från blå tröjor och gula byxor till helvitt efter det största fotbollslaget i historien Real Madrid. Revie`s filosofi var att de som ej anammade detta hade ej någon framtid i klubben. Han sade också att han ej skulle vara nöjd till klubben hade uppnått samma status som Real Madrid. Det skrattades ganska gått i England åt det, men de som skrattade skulle snart få sätta skrattet i strupen.
Det skulle skrattas ännu mer när hans so-called Real Madrid förlorade den första matchen mot Portsmouth borta med 3-1 och den nästkommande matchen på Elland Road mot Sheffield United med 2-1. En derby-match som endast sågs av 13,688. Olyckskorparna kraxade högre än någonsin runt Elland Road. Denna säsong slutade Leeds på 14:e plats i andra divisionen och den sista hemmamatchen mot Scunthorpe lockade bara 6,975. Revie hade ett berg att bestiga, och ord skulle inte erövra den kräsna hemmaopinionen.
Nästa säsong 1961/62 såg lika mörk ut. Ljuset var att klubben började värva unga talangfulla spelare. Albert Johanneson kom från Sydafrika, Norman Hunter, Jimmy Greenhoff, Peter Lorimer, Willie Bell och Billy Bremner. . En liten optimism började skönjas på Elland Road. Men resultaten uteblev. Botten kanske nåddes i mars 1961 då laget spelade 0-0 mot Orient på Elland Road inför bara 7,967. En bedrövlig siffra om man betänker att Leeds är en av de fem största städerna i England.
1962 fick Don Revie rådet att ge upp sitt eget spelande och bara koncentrera sig på managerjobbet. Köpet av den då 31-årige skotten Bobby Collins från Everton var ett masterpiece av Revie. Everton var inne i en generationsväxling och var glada att få tillbaks de £25,000 som de betalat Celtic tidigare. Det enda krav Collins hade var att han skulle få fortsätta och bo i Liverpool och komma till Leeds två gånger i veckan för träning. Köpet av Collins räddade nog Leeds kvar i division 2 och Revie kvar som manager. Kuriosa om Bobby Collins är att han redan hade skrivit på för Leeds när Bill Shankly ringde han upp och ville att han skulle skriva på för Liverpool.
Slutet på säsongen 1961/62 visade på högre publiksiffror trots ett mediokert spel. Revie satt dock ganska säkert. Inför säsongen 1962/63 visste Don att styrelsen backade honom med pengar. han köpte Jim Storrie från Airdrie för £15,000 och John Charles för £53,000 från Juventus. Köpet av Charles visade att klubben hade ambitioner. Men Charles blev ej den succè som alla i klubben hoppats på. Tydligen hade han tappat mycket av det tuffa närkampsspelet som härskade i England under sin tid i Italien. Efter 11 matcher och endast tre mål såldes Charles tillbaks till Italien och AS Roma för £65,000. En miss av Revie? Kanske, men han gjorde dock ej en finansiell sådan.
I målet denna säsong stod den unge walesaren Gary Sprake. I försvaret fanns den då 18-årige Norman Hunter och 17-årige Paul Reaney. Laget spelade bättre och bättre hänförda av den rutinerade Bobby Collins.
Detta år var "kung Bore" argare än någonsin, och Leeds blev utan matcher i serien från 22 dec till 2 mars. Under denna tid våren 1963 var Revie hela tiden ute efter nya spelare som kunde förstärka hans unga lag. Och när den då 23-årige irländaren Johnny Giles från Manchester United blev tillgänglig så slog Revie till direkt. Giles hade vunnit en cupfinal med de röda djävlarna och det var mycket överraskande att han såldes. Giles själv säger att han blev så trött på avsaknad av lagmoral i Manchester United så han valde att gå till Revie`s Leeds. Snacka om kanonvärvning! En annan anledning var att Johnny gillade Don Revie`s stil.
Säsongen 1963/64 började Revie`s lagbygge visa vad de gick för. En fysisk fotboll som gjorde hemmasupporters glada men andra allmänt negativa. Men fotbollen var effektiv och den 25:e april mot Charlton på The Valley blev Leeds United mästare i andra divisionen efter en 2-0 triumf. Kritiken var tuff, aldrig hade England sett ett lag spela så tufft och fult, men resultatet var viktigast. Och Leeds United var återigen ett lag i första divisionen.
Inför comebacken i första divisionen var laget både nederlagstippat och hatat av pressen. Men en kanonstart gav tre raka vinster mot Aston Villa (B) 2-1, Liverpool (H) 4-2 och Wolves (H) 3-2. Det gav råg i ryggen. Don Revie hade sagt till sina spelare före säsongen We will come up against some world-class players but we will be the best team in the leauge. Don Revie satte ribban högt, men han visste att han hade ett gäng lovande och hungriga spelare som kunde springa hur länge som helst. Pressen och då speciellt den snobbiga London-pressen hycklade laget. Peter Lorimer sade visst spelar vi tufft, men lag som Chelsea, Everton och Liverpool är inga duvungar heller. Säsongen slutade dock i moll, då Leeds både blev tvåa i ligan och tvåa i FA-Cupen. I ligan förlorade vi på målkvot mot Manchester United och i FA-Cupfinalen efter förlängning mot Liverpool. Men Leeds United hade visat att de var att räkna med.
Revie fortsätter att bygga upp laget
Säsongen 1964/65 var en succè. Leeds United lyckades som nykomlingar bli både tvåa i ligan och tvåa i FA-Cupen. Men trots allt så var det speciellt i ligan en liten miss, då laget faktiskt ledde ligan med en poäng inför den sista omgången. Leeds mötte jumbo-laget Birmingham City och lyckades bara spela 1-1 smatidigt som rivalerna Manchester United besegrade Arsenal med 2-1. Leeds United hade inlett en "era" som innebar att vi lyckades falla på mållinjen.
Don Revie som alltid var en mycket "superstitious" man, sade att han före säsongen hade haft en dröm att Leeds skulle förlora FA-Cupfinalen efter förlängning. Han anlitade också en Zigenar-kvinna från Scarborough. Revie ville veta om det fanns en förbannelse över Elland Road??? En förbannelse som skulle bringa olycka över Leeds United? Kanske detta resonemang verkligen gjorde att klubben förlorade de viktigaste matcherna? Vad jag menar är att Don kanske överförde sin fanatiska tro på det övernaturliga till spelarna, att de helt enkelt blev lite hjärntvättade. Låter som "rappakalja" men Don Revie trodde verkligen på det.
Inför säsongen 1965/66 var truppen intakt, den enda förstärkningen var Mike O`Grady, en högerytter som inköptes från Huddersfield för £45,000. Laget fortsatte med sitt tuffa spel, och speciellt Billy Bremner var en spelare som ofta spelade på gränsen och även över. Ett avbräck var när Bobby Collins bröt lårbenet i den lagets första match i Fairs-Cupen mot Torino. Leeds led mycket av att förlora sin härförare och playmaker på mittfältet. Revie flyttade då in yttern Johnny Giles till innermittfältet där han började spela styra mittfältet med Billy Bremner. Med facit i hand så var beslutet att flytta in Giles ett mycket bra beslut.
Källa: Don Revie- Portrait of a footballing enigma by Andrew Mourant
