Inför West Ham-Millwall
"Det här kommer inte att bli en match för folk med svaga hjärtan. Det här är med tanke på rivaliteten en viktig match för oss, fansen vill desperat att vi vinner", säger Wise.
West Ham mot Millwall. Derby. Jag slår upp ordet derby i en svensk ordlista och får förklaringen; "match mellan lag från samma trakt". Inser att till lördagens match är det en förklaring som kanske inte är helt korrekt. Båda klubbarna är visserligen från samma stad - eller trakt om man så vill - men det finns också 11 andra professionella lag i huvudstaden. Utan tvekan är detta ett av Englands hetaste derbyn. Men geografiskt sett har båda klubbarna närmare rivaler, de fåtal matcher mellan dom är lätträknade, och inte heller är det någon religion inblandad så som uppe i Glasgow. Nej, den ökända rivaliteten mellan Millwall och West Ham bottnar i något helt annat.
Under 1800-talets slut blomstrade Docklands för fullt. Skepps- och varvsindustrin växte så det knakade, en betydande del av all engelsk import av mat och tyger passerade Rotherhithe - kallat "Londons kök" i folkmun - och runt om Isle of Dogs, Poplar och Wapping var man tvungna att hämta in gästarbetare från övriga Storbritannien. Det var här arbetarna i en marmeladfabrik, mestadels skottar, år 1885 bildade fotbollsklubben Millwall Rovers och redan då valde blått och vitt till lagets färger. Och det var här i Docklands också våra rivaler 14 år senare såg ljuset, fast då under namnet Thames Iron Works. Klubbarna spelade på den tiden ofta mot varandra i halvofficiella serier och cuper, exempelvis i East End Cup. Detta var heta och ofta våldsamma matcher och det var inte ovanligt att matcherna spelades i kvällsmörkret då arbetarna, som också var de som spelade, hade slutat för dagen. Och på den tiden var Millwall faktiskt landets bästa klubb utanför The Football League. Men Thames Iron Works flyttade snart längre österut och bytte namn till West Ham United för att på så sätt försöka utöka sin supporterkrets. Millwall förblev till en början halvön trogen, även om man tvingades hoppa mellan olika spelplaner runt East Ferry Road och ibland fick spela på en gräsplätt bakom puben The Lord Nelson, men 1910 blev situationen ohållbar och klubben flyttade söder om Themsen till Cold Blow Lane i New Cross. Trots det förblev klubben mäkta populär bland många av hamnarbetarna. Någon gång under tidigt 20-tal inträffade en incident som rev upp sår så djupa att dem inom vissa släkter fortfarande inte läkts. London drabbades av depressionen, lönerna sänktes, folk avskedades och tillslut gjorde alla hamndockorna gemensam sak och gick ut i strejk. Enligt historien så var det arbetarna i the Millwall, Surrey och London Docks, och tillika Millwall-anhängare, som bröt strejken vilket ledde till våldsamheter med de alltjämnt strejkande arbetarna vid the Royal Docks. Omfattningen av den här incidenten varierar beroende på vem du frågar, liksom antalet pint de druckit, men jag har faktiskt själv hört West Ham-fans på fullt allvar skrika "scabs" mot oss. Klart är i alla fall att spänningarna klubbarna emellan sedan lugnades ned, dels beroende på att lagen så sällan möttes då West Ham till skillnad från Millwall skördade stora framgångar på fotbollsplanen, men också att fotbollen i landet växt sig så stor att i publiksiffror på uppemot 40,000 åskådare var nu hamnarbetarna i en minoritet. Men i 60-talets gängkrig, främst mellan Kray- och Richardson-klanerna, fick även rivaliteten på läktarna nytt blod. Under den här vevan fick sydöstra London smeknamnet "banditland" som ibland kan höras än idag. Men jag tror att alla är överens om att det var i samband med Millwall-legenden Harry Cripps testamonial, och den då exploderande våldsamma ungdomskulturen, som rivaliteten tog sig den form den har idag. En rivalitet som har krävt dödsfall på båda sidor, som splittrat släkter och som kostat de båda klubbarna dyrt.
Inför lördagens derby är Millwalls säsong i praktiken redan över och på pappret har laget ingenting att spela för. Ändå är jag övertygad om att West Hams manager Allan Pardew hellre hade sett sitt lag möta serieledande Sunderland än Millwall. För både ledare, spelare och supportrar i Millwall är det här en gyllene chans till återupprättelse. Skulle Millwall vinna kommer ingen att påminna manager Dennis Wise om hemmaförlusten mot Rotherham, ingen kommer att ge Jody Morris skit för att hans medverkan i tabloidernas skvallerssidor och ingen kommer att kalla Danny Dichio för överbetald. Och hur mycket vilja och inställning betyder i derbymatcher är lagens tre senaste möten ett bra bevis på - två segrar och en oavgjord - där våra rivaler stundtals sett rädda ut för Millwall och klubbens anhängare. Undertecknad såg två av dessa matcher på plats och det är minnen som för alltid kommer att leva med mig och jag grämer mig över att jag inte är en av de 2,500 Millwall-fans som kommer finnas på plats på Boleyn Ground imorgon.
I West Ham förväntas en glödhet Teddy Sheringham spela från start. Anfallaren som gjort mål sex matcher i rad, totalt 20 mål, är mannen som räddat West Hams säsong och sett till att laget fortfarande har chans till kvalspel. Sheringham är som bekant Millwalls främsta målskytt någonsin och gjorde totalt 93 ligamål mellan 1984-91 innan han såldes till Nottingham Forest. Resten är, som dom säger, historia. Trots att han gett Millwall-fansen så många minnen, och var en starkt bidragande orsak till att klubben gick upp i den högsta divisionen, är han inte förlåten för det svek som det innebar när han skrev på för "those bastards in claret and blue".
Sheringham, 39 år, inför matchen:
"Millwall gav mig chansen som professionell fotbollsspelare och jag älskade varje sekund i klubben. Jag står i tacksamhetsskuld för chansen jag fick. Millwall-publiken är svår att vinna över men jag är glad att jag tillslut lyckades. Jag är väl medveten om att dom inte är så glada att jag spelar för West Ham, men livet går vidare och jag ville bara fortsätta spela fotboll."
Som Millwall-supporter kan man bara hoppas på att han Teddy halkar på tvålen under sin morgondusch, eller försover sig - smärtan ett mål mot oss, för dom, skulle innebära är ingenting jag vill uppleva.
Ironiskt nog förfogar lagets spelande manager Dennis Wise över en så gott som helt skadefri trupp inför matchen - för första gången sedan i augusti - nu när laget inte längre kan nå kvalspel. Wise själv, benknäckaren Kevin Muscat, kreatören Paul Ifill, målskytten Danny Dichio liksom den unga målvakten Graham Stack är alla tillbaka i träningen och de flesta av dem deltog i veckans mållösa reservlagsmatch mot Brighton. Den enda som saknas är långkastande kanadicken Adrian Serioux som fått tillstånd att flyga hem på grund av sjukdom i familjen.
Wise har inför matchen lagt tungan rätt i mun och istället för att kritisera den egna klubbledningen visar han faktiskt att han fattar vad det handlar om.
"Det här kommer inte att bli en match för folk med svaga hjärtan. Vi behöver folk som är starka är ute för det här kommer att bli tufft. Det här är med tanke på rivaliteten en viktig match för oss, fansen vill desperat att vi vinner och spelarna är vet vad det handlar om."
"Den extra bonusen är att vi kan stoppa West Ham från att nå play-off."
"Det vore trevligt att vinna, åka hem och sedan fira med några öl på lördag kväll."
Nittio minuter Millwall, det är a
