Inför: Chelsea - Liverpool

Helengelsk semifinal i Champions League mellan Chelsea och Liverpool stundar med den första matchen i London. Chelsea får gälla som favorit enligt praktiskt taget varenda faktor man kan ta hänsyn till, men Liverpool har visat sig kunna höja sig flera klasser i europacupspelet och siktar på att kunna överraska likt mot Juventus.

Managrarna för förra säsongens segrare i Champions League och UEFA-cupen ställs öga mot öga i den ena av Champions League semifinaler 2004/05 i ett helengelskt möte.

Chelsea har den här säsongen gjort allt för att jaga bort en klyscha jag personligen är ganska trött på, nämligen "alla lag har svackor". Liverpool försöker å sin sida radera ut den inte lika kända klyschan att "alla lag har en formtopp". Det skiljer 31 poäng mellan lagen i Premier League, Liverpool har förlorat samtliga matcher mot Chelsea den här säsongen och endast vunnit vid ett tillfälle på Stamford Bridge sedan 1989. Lägg till att Liverpool föll med 0-1 borta mot nedflyttningskandidaten Crystal Palace senast efter säsongens näst sämsta insats och man kan förstå om vadslagningsfirmor över hela Europa håller Chelsea som favorit. Men bollen är fortfarande lika rund som den alltid har varit.

Chelsea

Om inget poängavdrag drabbar Chelsea vinner de Premier League den här säsongen och att de inte blev klara seriesegrare redan på måndagskvällen är förmodligen till fördel för Liverpool, även om skillnaden är minimal.

Den faktorn som talar allra mest för Chelsea är jämnheten i spelet och samspeltheten i laget. Vi kommer inte att få se en plötslig genomklappning i någon av matcherna där Chelseas defensiv rämnar och de ser ut som elva vilsna skolpojkar och vi ställs mot ett lag där rollfördelningen är solklar för samtliga på planen. Att kalla laget komplett är väl att ta i, men det är svårt att peka på konkreta svagheter. Möjligtvis kan man lyfta fram att laget saknar en utpräglad målskytt som sätter 20-25 mål per säsong, men det finns i stället så många spelare med offensiva spetskompetenser att det är sällan det saknas i deras spel. Dock kan jag tänka mig att bland eventuella (den här införrapportens mest onödiga ord) nyförvärv i sommar så återfinns en utpräglad striker.

Didier Drogba är stark i kroppen och skicklig på att dra på sig bevakning i straffområdet och skarvnicka fram bollar, men han är inte spelaren som dribblar motståndare på löpande band och sprutar in mål. Liverpool måste dock se upp med just Drogbas skarvningar via huvud eller fot mot spelare som kommer löpande in mot straffområdet eller fångar upp andrabollen utanför vårt straffområde.

Det närmaste man kan komma svackor i Chelseas spel är enstaka matcher där spelet låst sig en aning, men den defensiva styrkan har hela tiden funnits där plus ett moment av offensiv klass i form av en frispark eller en lysande framspelning och så har det blivit 1-0-seger ännu en gång.

Jag skall erkänna att jag inte har sett Chelseas samtliga matcher den här säsongen, men de enda två tillfällena som jag bevittnat när de har sett skakade ut är under den andra halvleken borta mot Barcelona samt - och detta är något som Rafael Benítez förhoppningsvis lyfter fram för sina mannar - under den första halvleken på Anfield på nyårsdagen.

Lagen hade mötts i London under hösten och Chelseas 1-0-seger var i överkant även om de var laget som var något bättre. På Anfield stod Liverpool sedan för en av säsongens tre bästa halvlekar hittills, men lyckades inte få in bollen bakom Petr Cech och som så ofta är fallet när det sker och man möter ett bra lag så slutar det med att motståndarna nätar först och vinner. Förlusten blev dock ännu tyngre av att domare Mike Riley missade en av säsongens klarare straffsparkar och Chelsea är inte direkt laget du har råd att berövas sådant mot.

Den största smällen skedde dock när Frank Lampards misstajmade, men inte medvetet elaka, tackling bakifrån på Xabi Alonso knäckte fotleden på spanjoren och såg till att han inte kunde spela på tre och en halv månad. Med det så försvann det kraftigaste av Liverpools övertag och spelet i andra halvlek nådde inte upp till det i första.

De som undrar vad Alonso skulle kunna tillföra har bara behövt studera vårt anfallsspel hemma mot Tottenham och borta mot Portsmouth efter hans skadecomeback. Trots endast en poäng i den första och inte världens främsta motstånd i den andra var det helt andra linjer i anfallsspelet och spelare som Riise och Garcia lyfte sig omedelbart en klass med Alonso som dirigent. När dessa tre, som varit våra bästa och formstarkaste spelare den senaste tiden, vilades eller inte kunde vara med mot Crystal Palace var det givet att vi skulle få problem. Ersätt dem med tre debutanter (eller en till två matchers erfarenhet) i Premier Leaguesammanhang och det var kanske inte så konstigt att vi såg lika vilsna ut som eunucker på bordell. Lite mer kämpainsats kunde man dock efterfrågat och hade Liverpools spel på onsdag sett ut som det i lördags hade vi lika gärna kunnat lämna walkover.

Men som alla vet har Liverpools spel i Champions League varit ett helt annat än i Premier League både när det gäller inställning till matcherna och kvalitén i spelet. Det kan också spåras en prioritet av Champions League från Rafas sida när det gäller laguttagning och det kan förstås diskuteras om det beror på att hans gärningar tydligare skall synas utanför Englands gränser. Andra faktorer är att flera av Liverpools internationella spelare verkar trivas bättre med spelet i Champions League samt att det bortsett från bortamatchen mot Monaco alltid har varit fullständig fokusering på matcherna i Europa.

När det sedan stundat ligamatch på helgen har vi sett ut som halvsovande sengångare och vaknat först vid 0-2 i baken. Nu är jag helt säker på att samtliga spelare kommer heltända till matcherna mot Chelsea och att flera av dem dessutom kommer att lyfta sig jämfört med vad vi sett under de senaste matcherna. Däri har vi en form av sparkapital i tillägg till det faktum att Alonso är tillbaka och att spelare som Finnan och Garcia är i klart bättre form än när vi senast mötte Chelsea. Liverpools toppar under säsongen är i paritet med Chelseas, men det är svårt att säga exakt vilket Liverpool som dyker upp förrän matchen har börjat.

Det tredje mötet med Chelsea den här säsongen var förstås Carling Cupfinalen som inleddes med Riises vinjettmål framspelad av Morientes, ett ledningsmål som Liverpool tyvärr la sig för att bevaka nästan omedelbart. Chelsea kvitterade med dryga tio minuter kvar och i slutändan fällde deras bättre fysik avgörandet i förlängningen. Det är den andra faktorn som jag fruktar mest inför dubbelmötet med dem. Vi har flera nyckelspelare som just återvänt från skada eller kommer att spela praktiskt taget timmar efter att de har friskförklarats. Vi kan liksom inte begära att det är Kewell och Cissé som skall fixa avancemanget. Här gäller det också för Benítez att hålla koll på vilka som börjar gå på knäna med kvarten kvar.

När det gäller nycklar i Chelseas spel nöjer jag mig med att återvända till deras senaste ligamatch mot Fulham i helgen. 1-0 görs av Joe Cole via en lätt touch på en försvarare och får symbolisera formflytet hos en spelare och ett lag i medgång. Behöver ni fler detaljer kan ni fråga Oliver Kahn vad han tycker om Chelseaskott som ändrar riktning. 2-1 var signerat en av ligans främsta yttrar Arjen Robben som från kanten tog sig förbi två motståndare och la tillbaka bollen där Lampard kom framstörtande på Mildvis. Värt att notera är att Eidur Gudjohnsen nästan fick flytta på sig för att inte blockera skottet och detta får symbolisera Robben framspelaren, Lampard målskytten samt påfyllning med mycket folk i straffområdet.

3-1 bestod i en passning på silverfat av Tiago mot Gudjonhsen som precis undvek offsiden och sedan sprang in bollen framför två försvarare som mest utmanade varandra. Här borde det ha varit Lampard som framspelare för att åskådliggöra den öppnande djupledspassningen, men Tiago får duga. När matchen närmar sig sitt slut får Collins John chansen att göra 3-2 på frispark och eventuellt ge 2-3 minuters spänning, men det givna målet förhindras av 196 centimeter Cech som på något sätt lyckas hinna dit och peta bollen utanför. Det får symbolisera en målvakt som gör "omöjliga" poängavgörande räddningar.

För att möta detta behöver vi tät markering på Lampard, två man på Robben och att Dudek gör säsongens främsta insats åtminstone i en av matcherna för att "kvittera" Cech. Jag väntar fortfarande på Jerzys stora match den här säsongen.

Paulo Ferreira och Scott Parker är fortfarande skadade medan Arjen Robben förväntas göra sin första match från start sedan i februari. Glen Johnson, Alexei Smertin, Ricardo Carvalho och William Gallas är alla en varning från att bli avstängda i returen på Anfield. Det samma gäller Steve Finnan, Jamie Carragher, Stephen Warnock, Xabi Alonso och Dietmar Hamann (den senare är dock som bekant skadad och därmed ej i farozonen).

Domare på onsdag är franske Alain Sars som dömde Liverpools bortamatch i kvalet mot Graz samt åttondelsfinalen mot Bayer Leverkusen. Det hade väl varit lite för mycket begärt av UEFA att begära en engelsk domare, men jag hoppas att Sars inte blåser sönder tillställningen på grund av en alltför låg nivå med Premier Leaguemått mätt. Enligt resonemanget en bit ovanför bör vi dock kanske vara tacksamma om spelet inte liknar det i Premier League, eftersom flera av våra spelare ser ut att trivas bättre i Europatempo.

Chelseas väg till semifinalen gick via 3-0 mot PSG (b), 3-1 mot Porto (h), 2-0 mot CSKA Moskva (h), 1-0 mot CSKA Moskva (b), 0-0 mot PSG (h) och 1-2 mot Porto (b) i den betydelselösa avslutande matchen när laget redan var klara gruppsegrare.

I åttondelsfinalen ställdes de mot Barcelona och det blev förlust med 1-2 på Nou Camp efter att Maxi Lopez (som såg otäckt lik ut Axl Rose i Fotbollskväll i måndags) kommit in i andra och skapat oreda för engelsmännen. Hemma på Stamford Bridge rivstartade dock Chelsea och gick upp i en 3-0-ledning inom 20 minuter och även om spanjorerna hann göra både 3-1 och 3-2 före paus var det Chelsea som drog det längsta strået tack vare John Terrys kraftfulla nick i den 76 matchminuten.

I kvartsfinalen väntade Arsenals banemän Bayern München och det blev även en 4-2-seger i den här hemmamatchen, där tyskarna reducerade på stopptid efter en tämligen tveksamt dömd straff när Michael Ballack la sig ner. Det gav lite mer spänning inför returen, men när Lampard öppnade målkontot på Olympiastadion blev uppförsbacken för Bayern alltför brant och slutresultatet 3-2 till hemmalaget berodde mycket på att Chelseaspelarna med tio minuter kvar började stiga undan i duellerna för att inte dra på sig en varning. Det gav Bayern München chansen att göra 2-2 i den 90 minuten och 3-2 i den 95 minuten. Tid för ett fjärde mål som skulle innebära förlängning fanns det dock inte.

Chelsea och Liverpool har mötts i London vid 66 tillfällen i liga- och cupsammanhang. Chelsea har vunnit 37 av matcherna och Liverpool har 16 segrar. Sedan 1989 har Liverpool endast vunnit en (1-0 den 7 januari 2004 efter mål av Bruno Cheyrou) av 16 bortamatcher mot Chelsea och förlorat hela elva.

Liverpool

Liverpools trupp: Dudek, Finnan, Hyypiä, Carragher, Traoré, Garcia, Gerrard, Alonso, Riise, Núñez, Kewell, Baros, Cissé, Le Tallec, Smicer, Biscan, Warnock, Carson, Potter, Welsh.

Mauricio Pellegrino och Fernando Morientes är otillgängliga i Champions League och definitivt borta med skador är Chris Kirkland, Florent Sinama-Pongolle, Josemi Gonzales och Dietmar Hamann. Harry Kewell är inkluderad i truppen, men lär knappast göra annat än ett inhopp efter två månaders skadefrånvaro. Luis Garcia och Milan Baros är fortfarande inte helt kvitt sina småskador och testas sent, men när detta skrivs tisdag kväll räknar jag med att båda kan spela från start på onsdag. Skulle andra besked dyka upp under onsdagen justeras nedanstående resonemang.

Jerzy Dudek behåller sin plats i mål och Steve Finnan, Jamie Carragher och Sami Hyypiäs platser är inte så mycket att diskutera. Till vänster har vi att välja mellan Djimi Traoré, Stephen Warnock och John Arne Riise. Traoré har bortsett från matchen mot Burnley i FA-cupen spelat stabilt med de två undantag när han ombads spela i wingbackrollen, något han aldrig kommer att passa för. En av Traorés bästa matcher någonsin gjordes just på Stamford Bridge förra säsongen och fransmannen har mer rutin än Warnock.

Oavsett hur det ser ut med Baros och Garcias medverkan lär Benítez välja att täta till mittfältet med tre man centralt och i Hamanns frånvaro blir det förstås Igor Biscan, Xabi Alonso och Steven Gerrard som intar den rollen. Alonso kommer liksom i fallet Pavel Nedved mot Juventus ha en form av man-mot-man-markering av Frank Lampard medan Biscan har allmänna defensiva städuppgifter framför backlinjen och Gerrard ikläds en friare tvåvägsroll.

Förstavalet för Rafa på kanterna blir Riise ute till vänster och Garcia ute till höger, där båda förväntas gå på offensiven och ge Baros understöd. Skulle det bli så illa att ingen av dem kan starta ligger Vladimir Smicer, Antonio Núñez och Anthony Le Tallec nära till hands om Benítez inte tar fram någon krisplan där Cissé får spela tills han stupar.

0 kommentarer