KRÖNIKA: Inga tårar för Dis-United
Roman Abramovitj och Chelsea, Malcolm Glazer och Manchester United. Likheter men framför allt olikheter. Inte minst i reaktioner.
Unitedfansen värsta mardröm är här. Den amerikanske miljardären Malcolm Glazer intar Manchester, gör om arenan till McTrafford där wrestlingtävlingar genomförs inför skuttande cheerleaders och feta turister. Okej, sistnämnda finns där redan. Och resten är som sagt mardrömmar utan verklighetsförankring.
Det är befängt att tro att Glazer tar över United för att ruinera klubben. Han är businessman. Han vill tjäna pengar. Han vill inte demontera en smidigt fungerande vinstmaskin. Räkna i stället med att han gör allt för att Alex Ferguson stannar, att försök görs för att värva en eller annan galactico i sommar för att stilla vreden och att det så småningom är business as usual.
När Roman Abramovitj tog över Chelsea lurade konkursen runt hörnet. Miljardinvesteringarna var en räddning. Att Chelsea vunnit på lotteriet har i första hand inte märkts i alla spelare som kommit till klubben - även om tunnelseende medier och motståndarfans gärna har den uppfattningen. Chelsea har fått en ägare som valt att satsa sitt hjärta i klubben. Och att ge klubben tillbaka sitt hjärta efter Bates mörkerår. Chelseas fans hade liten anledning att protestera när Abramovitj anlände för snart två år sedan. Det finns än mindre anledning att göra det nu. Men för Uniteds fans är situationen annorlunda. En väloljad maskin på och vid sidan av planen tas över av en amerikan med ännu outtalade planer.
Oron är alltså i viss mån förståelig. Men någon sorg är svår att uppbåda för en utomstående. I det närmaste omöjlig. What goes around comes around. Som man bäddar får man ligga. Live by the sword, die by the sword. Vad man sår får man skörda. Det finns många ordspråk som utan något som helst motstånd låter sig klistras på United i dessa dagar. United har varit börsnoterat i snart 15 år. Under framför allt denna period har United varit världsledande i komersialiseringen och exploateringen av fotboll. De moraliska missnöjesyttringar som fanns hos en del fans när klubben blev PLC i stället för Football Club sveptes bort i framgångsyran.
Det finns en kärna av hängivna Unitedfans som engagerat sig i Shareholders United. De förtjänar stor respekt. Men är det inte i flera fall samma fans som med vilda aktioner upprört JP MacManus och John Magnier, de irländska ägarna som nu till slut sålt sin andel till Glazer? En mindre grupp supportrar har med hot och våld också försökt påverka utgången vid upprepade tillfällen, och planerar att fortsätta med dessa aktiviteter. Något romantiskt skimmer vilar knappast över detta.
Varken Manchester United eller dess fans har de senaste årtionden i utomståendes ögon gjort sig kända som, hmmm, låt oss säga, de mest ödmjuka. Att håna andra klubbar och deras fans mot bakgrund av sina egna framgångar, till stor del byggda på aggressivt uttnyttjande av marknadskrafterna, har aldrig legat långt borta. Och de nu tårdrypande raderna om förstörda traditioner till smäktande violiner ger kväljningar. Varken United, Arsenal, Chelsea eller någon annan storklubb har stoltare traditioner än någon annan klubb. Tvärtom har väl storklubbarna sålt ut sig mer än andra.
Som medsupporter har man förstås berörts djupt av katastrofer som Hillsborough, Bradford och Heysel. De oblida öde som drabbat klubbar som Aldershot känns också i fotbollssjälen och för närvarande finns all anledning att ha sympati för exempelvis Wrexhams kamp för överlevnad. Men Manchester United, världens rikaste klubb som får en ny ambitiös ägare? No way.
Chelsea är på väg att ta över Manchester Uniteds roll på många områden. Ingen utanför Chelsea kommer att gråta om Roman Abramovitj en dag skulle bestämma sig för att investera pengar någon annanstans. Chelseas supportrar lär inte förvänta sig det heller. Jag hoppas inga Unitedsupporter förväntar sig tårar från andra nu heller.
Jag skulle aldrig önska att Manchester United eller någon annan klubb går under. Aldrig. Visar det sig att den dagen är nära står jag på barrikaden med deras fans. Men i dagsläget finns ingen anledning att tro att den stunden är nära för United.
Så: Manchester Buccaneers. Yankchester United. Manchester United States. Man USA. Eller vad United hädanefter kommer att kallas i folkmun: det ska bli ett sant nöja att att få ge igen. Med glimten i ögat, förstås.
What goes around comes around, my friends.
