Milans väg till finalen
- 4 dagar kvar
Vi tar en titt på hur våra motståndare har tagit sig till finalen i Istanbul.
Här hade jag tänkt presentera Milans väg till finalen i form av deras matcher och en kort kommentar, men efter ett besök på deras Svenskafanssida inser jag att de själva redan åstadkommit det på ett förträffligt sätt med länkar till respektive matchrapport. Eftersom ett av mina främsta riktmärken är effektivitet vore det ett rent hån mot Förnuftet att sätta mig att skriva samma sak, så innan vi fortsätter klickar ni HÄR för att öppna en länk till den sidan.
Klar? Bra, då fortsätter vi. Milan lottades alltså mot Barcelona, Celtic och Shakhtar Donesk och med tanke på de två senares framför allt svaga bortafacit i Europa var Milan tillsammans med Barca storfavoriter att avancera till slutspelet. Så blev det nu också och giganterna van varsin match mot varandra, men där Barca gjorde ett oväntat svagt gruppspel och endast tog 10 poäng. Katalanernas hemmamatch mot Milan och framför allt deras andra halvlek var deras bästa insats i Champions League och ett av få tillfällen när Milan sett rejält skakat ut.
Redan i gruppspelet visade Milan prov på lugnt och metodiskt passningsspel som även om det inte gav utdelning direkt successivt tröttade ut motståndarna, något som ledde till många sena mål och med en kille som Adriy Schevchenko i laget behövs inte heller så många chanser. I bortamatchen mot Shakhtar Donesk dröjde det ända till sju minuter före slutet innan Clarence Seedorf satt matchens enda mål och i hemmamatchen mot Celtic kvitterade Stanislav Varga i den 73 minuten bara för att få se Filippo Inzaghi och Andrea Pirlo näta i matchminut 88 respektive 91. Hemma mot Shaktar Donesk vann visserligen Milan tryggt med 4-0, men det första målet föll först i den 51 minuten.
I den sista gruppspelsmatchen mot Celtic visade en spelare upp sig som Milans omtalade backlinje till trots varit en mycket viktig kugge under säsongen, nämligen målvakten Dida. Hans två räddningar på Celtic Park i slutminuterna som räddade 0-0 för Milan var av klar "Banksklass" eller David James på Frank Lampards närskott för att ta ett mer nutida exempel.
I åttondelsfinal väntade Manchester United och Milans bevakande kontrollfotboll skördade nya framgångar i två matcher som var oerhört imponerande på ett återhållsamt sätt från italienarnas sida. Aldrig dominerande på ett aggressivt sätt och inte suveräna genom ett totalitärt spel, snarare som en boxare som vet hur överlägsen han är och bara låter motståndaren slå sig trött i ringen för att göra lagom stora utfall och betvinga denne utan att förta sig.
Milan vann båda matcherna med 1-0, vilket innebar Uniteds första hemmaförlust i CL på 18 matcher samt Milans första bortaseger mot engelskt motstånd och det började lukta CL-titel lång väg om Carlo Ancelottis mannar.
I kvartsfinalen blev det en helitaliensk historia, vilket var mest synd för Internazionales del. Inter har varit extremt svårslagna hela säsongen och med en rad irrationella spelare hade de kunnat göra livet surt för många lag i CL, men mot Milan gick de in som lillebror som alltid förlorar slagsmålen och skillnaden i effektivitet lagen emellan blottades brutalt i den första matchen.
Jaap Stams 1-0-mål i slutminuten av första halvlek efter en halvlek där Inter haft gott om möjligheter att ta ledningen var signifikativt för skillnaden mellan lagen och innebar ett tidigt avgörande för avancemanget. Shevchenko ökade på till 2-0 och i praktiken var Milan redan klara trots att en match återstod.
Returen inleddes med rejält adrenalinstinna spelare och bara blinda fläckar hos samtliga domare höll Schevchenko kvar på plan längre än en kvart. Ukrainaren blev symptomatiskt den som med sitt 1-0-mål i den 30 minuten definitivt skickade Milan vidare till semifinal. Somliga i Intersektionen fick i slutet av matchen nog och kände ett starkt behov av att kasta bort sina nyårsraketer på Dida Alex Tare skriver en välbalanserad och intressant kommentar till händelserna i följande krönika.
Överraskningen PSV Eindhoven väntade för Milan i seminfinalen och efter den första halvleken i det första mötet på hemmaplan var allt som vanligt. PSV skapade inte mycket, Milan skapade inte mycket, men rullade boll och kontrollerade matchen på sitt stillsamma sätt i vanlig ordning. Tre minuter före halvtidsvilan dök Chansen upp och när den tillföll Shevchenko innebar det förstås 1-0.
Men i andra halvlek var Milans dominans som bortblåst och endast avsaknaden av en avslutare i PSV förhindrade holländarna att resa hem med 1-1 eller en 2-1-seger. Koreanen Park var ingen Sheva och längre än ideliga raider in i straffområdet nådde aldrig PSV. Även om spelet inte stämde förnekade sig dock inte Milan och på stopptid tryckte inhopparen Jon-Dahl Thomasson in 2-0 och än en gång kändes avancemanget stensäkert, även om PSV oroat italienarna rejält.
PSV hade förstås inget annat val i returen än att anfalla och ett tidigt mål av den första matchens store missare Park gav dem precis den injektion de behövde. I stället för att successivt ta hand om taktpinnen fick Milan se sig utrullade långa stunder och när Philip Cocu nickade in 2-0 efter 65 minuter var det utjämnat. Förra säsongen tappade Milan en 3-0-ledning från hemmaplan mot Deportivo La Coruña och nu var man i brygga igen.
Milan skapade ett par halvchanser, men med klockan på 90 minuter var troligen samtliga åskådare inställda på en förlängning. Men ni kan händelseförloppet vid det här laget och i den 91 minuten hittade Kaká huvudet på Ambrosini som följt upp i offensiven och Milan fick målet som innebar att PSV skulle behöva göra två till för att gå vidare. Knappt hade matchen återupptagits förrän Cocu stänkte in 3-1 med en vacker volley, men för första gången i matchen agerade Milan under de avslutande 100 sekunderna inte som yra höns utan höll i bollen till slutsignalen förkunnade deras femte final i CL-sammanhang.
Milan hade krånglat sig vidare precis som när de vann senast 2002/03, då både Ajax och Inter var nära att slå ut dem innan Juventus besegrades först efter straffar i finalen.
Effektiviteten och förmågan att göra avgörande och sena mål har suttit i hela tiden som synes, men om Milan lyckas hitta tillbaka till det trygga kontrollerade och kontrollerande grundspelet till den 25 maj återstår att se.
