I was born under the Cold Blow Lane

"Barrie Stradling är utan tvekan en passionerad fotbollsfanatiker som ger oss en sällan tidigare skådad insikt om vikten av att bevittna en bortamatch i ett råkallt och fuktigt Rotherham", skriver Michael Karlström.

Detta är fortsättningen på den alldeles utmärkta Tuesday Night In Grimsby (A diary Of A Masochist) som är Barrie Stradlings debutbok om sitt liv som dedikerad Millwallsupporter.

Denna hans andra bok kallad "I was born under the Cold Blow Lane" är ett snäppet vassare både stilistiskt och i sina beskrivningar av resorna till de brittiska öarnas vindpinade avkrokar i ständigt hällregn eller isande kyla för att se The Lions ta sig an storheter från metropoler som Colchester, Bury och Port Vale. Eller för att tala klarspråk; ett evigt harvande i de lägre divisionerna där den allerstädes närvarande motgången alltid ligger på lur. Barrie har varit med tillräckligt länge för att inte ta ut något i förskott och har sedan länge insett att endast med en stor portion humor klarar man av det inferno det innebär att vara aktiv Millwall-supporter i över tre decennier.

Berättelserna sträcker sig från 60-talets röjiga The Old Den fram till den största sportsliga framgången i Millwalls 119-åriga historia med FA-Cup finalen mot Manchester United på mäktiga Millenium Stadium i Cardiff den 22 maj 2004 - som även jag själv tillsammans med ytterligare ett 30-tal svenska Millwall-fans hade det stora privilegiet att få bevittna på plats.

Boken blir aldrig tråkig utan anekdoterna avlöser varandra i en aldrig sinande ström och särskilt roligt blir det när smädelserna som de utryckts på The Den kategoriseras under ett antal rubriker som exempelvis sarkasmer, hårmode, etniska stereotyper och sexuella bibetydelser. För att ta några exempel; den pedofilanklagade gamla Arsenalspelaren Graham Rix, dåvarande manager för Pompey, får säsongen 2001 höra följande från läktarplats; 'Gary Glitter is your friend' och 'Sex case give us a wave'. Bradford- spelaren Robert Wolleaston fick förra säsongen genom sin extrema 70-tals blaxploitationinspirerade afro-frisyr lyssna till 'There´s only one Lionel Richie' och 'Lionel Lionel give us a song'. Eller varför inte klockrena 'Theres only one Ulrica Jonsson' när Svennis introducerades för spelarna innan FA-cupfinalen? Inga av påståenden eller budskapen i de otaliga ramsorna under årens lopp kan beskyllas för att vara politiskt korrekta, men lik förbannat godis för oss som föredrar satir och spets i ramsorna framför den likgiltighet och bibliotekstystnad som råder på många Premier Leauge-arenor idag.

Förhoppningsvis kan Millwall och The Den fortsätta att vara en av de sista utposterna för den traditionella engelska läktar-kulturen med dess alla för- och nackdelar. Barrie Stradling är utan tvekan en passionerad fotbollsfanatiker som ger oss en sällan tidigare skådad insikt om vikten av att bevittna en bortamatch i ett råkallt och fuktigt Rotherham, eller för att använda sig av hans egna ord: 'English by birth, Millwall by religion'.

Boken är ändå inte bara skriven för oss traditionalister med Millwallsympatier utan även ett guldkorn för alla Er där ute som ser fotbollens väsen som mer än lättsmält underhållning framför dumburken ledsagade av kommentarerna från klämkäcka före detta svenska fotbollsproffs med lika mycket "soul" som tysk marschmusik.

Michael Karlström2005-05-29 22:41:00

Fler artiklar om Millwall