Tyst på Elland Road
Inför Sky Sports kameror föll Millwall väntat i premiären mot Leeds på ett skrämmande tyst Elland Road. Det krävdes tillslut ett misstag av unge Marvin Elliott för att ge hemmalaget segern.
Sällan har man inför en premiärmatch känt sådan oro som inför söndagens direktsända match borta mot favorittippade Leeds United – och då är man ändå ganska luttrad som Millwall-supporter. Sommarens turbulens i klubben där två managers, en ordförande, en lagkapten, en skyttekung, en mittfältsmotor, en gudabenådad artist och en U21-landslagsman lämnat är som en välregisserad skräckfilm, och innebar förstås att det var ett rejält brandskattat Millwall som den nya managern Colin Lee ställde på benen. De sena nyförvärven Don Hutchison, 34 år, och Jamie Vincent, 28 år, kastades direkt in i hetluften och fick således debutera mindre än 48 timmar efter att dom skrivit på. Med i startelvan fanns också de båda kanadickerna Josh Simpson och långkastande Adrian Serioux på varsin mittfältskant. Föga förvånande blev Barry Hayles ensam anfallare när Lee valde att satsa på en tillknäppt 4-5-1-formation i sin blott andra match som manager för Millwall.
På ett soligt men avslaget Elland Road inledde Millwall disciplinerat och höll ihop laget bra utan att glänsa. Inför knappt 20,000 åskådare – Leeds sämsta publiksiffra sedan 1989 – och helt utan ditresta Millwall-supportrar, fick Lee matchen precis dit han ville. Tempot var lågt, felpassningarna många och det är ingen överdrift att påstå att det kändes som en träningsmatch i största allmänhet. Hayles var väldigt ensam på topp men gjorde det ändå förvånansvärt bra och utmanade skickligt i sina försök att nå avslut. Den av Leeds-fansen hatade Jody Morris fick en ny kumpan i rutinerade Hutchison och duon spelade mycket bra tillsammans och dominerade på innermittfältet. Defensivt gjorde Vincent en lovande debut som vänsterback och mittlåset Mark Phillips och Matthy Lawrence var i det närmsta felfria även om jag gärna ser att ”Shaggy” tar ett par extra spurter på de kommande träningarna. Det var till höger där Alan Dunne fanns som Leeds oftast kom igenom. Dunne som oftast spelade på mittfältet förra säsongen hade ingen bra dag men i ärlighetens namn fick han inte heller mycket hjälp från Adrian Serioux som lite förvånande fick spela till höger på mittfältet.
Matchen i korthet:
28:e minuten: Hutchison gav bort en hörna till Leeds som oväntat resulterade i mål. Först missar Serioux att nicka undan varpå bollen träffar en till synes oförberedd Hutchison, som antingen försöker nicka till Marshall eller annars missbedömer situationen, och bollen hamnar hos måltjuven Healy som med akrobatik slår in ledningsmålet.
61:a minuten: Dunne, ute på högerkanten, slår in bollen till en ren Hutchison i straffområdet som elegant dunkar upp bollen i nättaket, otagbart för Neil Sullivan i Leeds-målet.
73:e minuten: Unge Marvin Elliott får hjärnsläpp och drar ned Eirik Bakke precis innanför linjen och inga protester i världen hjälper när domaren pekar på straffpunkten. Ett onödigt beslut av Elliott då Bakke sannolikt inte hade kunnat göra någonting av situationen ändå. Straffsparken från Healy är klinisk och går in vid Marshalls vänstra stolpe. Ridå.
Leeds United 2-1 (1-0) Millwall
1-0 (´28) David Healy
1-1 (´61) Don Hutchison
2-1 (´73) David Healy, straff
Publik: 20,440
(4-5-1:) Marshall – Vincent, Phillips, Lawrence, Dunne – Simpson (´79 May), Hutchison, Morris, Elliott (´79 Igoe), Serioux (´90 Braniff) – Hayles.
Skott på mål: 7-5, utanför: 2-0, hörnor: 6-6, fouls 18-12, varningar: 2-2
