Reseskildring Chelsea - Arsenal (uppdaterad med fler bilder)
Min resa är visserligen slut men det känns som början ändå.
Chelsea supporter har jag varit i stort sett hela mitt 20:åriga liv, men från att ”gilla ett lag” och gå till supporter tog sin början i slutet av 96. Ända sedan tiden man då såg matcherna på tipsextra så är såklart drömmen att någon dag ta sig till England och se lite riktig fotboll. Men förutsättningarna har väl inte varit de bästa. Ingen fanatiker finns det i familjen, så på egen hand är det som gäller. Under skoltiden var det knappast tänkbart, samtliga pengar (studiebidrag) gick till att kunna leva. När gymnasiet var avklarat så söktes det febrilt efter ett jobb, men det var lättare sagt än gjort. De två åren efter skolan jobbade jag max ca 5-6 månader, så ekonomin att dra till England var i stort sett obefintlig. Förra året var jag väldigt nära att sticka, tyvärr så valde jag att inte bli medlem i Engelska supporterklubben och därav rann det ut i sanden. Men för någon vecka sedan så skrev Mr CSS själv, Harri Hemmi en notis på Chelseasweden.com om ett isländskt företag som satt på biljetter till Chelsea – Arsenal. Två timmar och några telefonsamtal efter det så ringde jag upp Harri för att få lite mer information, han skrapade fram en email adress till mig och då satte jag mig ner och mailade denne islänning på direkten. Genast samma kväll kom hans svar.
"Hello Peter,
We have tickets left so there is no problem for you to get 2 tickets"
Upphetsad som jag blev av svaret började jag direkt att leta flyg, och återigen, förutsättningarna är inte de allra bästa för mig och oss som bor i norrland. Flyg med Ryan Air blir lite krångligare medan flyg med SAS blir lite dyrare. Tillslut så hittade jag ett schysst biljettpris med SAS som jag direkt bokade så fort jag mailat Bragi och hans isländska företag. Och plötsligt var en dröm på väg att uppfyllas, nu var allting klart, den 21 augusti 2005 skulle jag och min kompis Henrik sitta på Stamford Bridge och avnjuta ett London derby mellan världens bästa lag och dess rivaler. Frågan var skulle det bli bättre än såhär?
Resan tog sin start mot Stockholm redan på fredagen, vi anlände till huvudstaden vid 20:00. Planet till London skulle inte gå förens 11:20 på lördag. Så resan började på ett slitsamt sätt, att fördriva tid mitt i natten på Arlanda går att göra på två sätt, antingen sitter man framför en dumburk för 19:- timmen eller så letar man upp någonstans att sova, vi valde nått mittemellan. Sovplatsen fick bli 4 McDonalds stolar som styrdes ihop, inte direkt så skönhets sömn regerade den natten, och tyvärr vaknade man också mitt i natten av att man frös, någon slags fläkt, ac, var riktat mot vår sovplats men vi hittade aldrig källan, kallt värre vart det men var gör man.
Vi gav upp kylan och den sköna sängen vid 6 tiden på morgonen, gick upp och tog en promenad mot Terminal 5. Väl där så gick vi lite fel och hamnade tillslut helt fel men samtidigt helt rätt, hungriga som vi var stannade vi till vid en av alla dessa matställen som fanns. Visserligen inte i rätt Terminal men det gjorde mindre. När vi äntligen tog oss iväg till London så gick allting felfritt tills vi väl i London skulle leta reda på vårat vandrarhem Swift Guest House. Enligt kartan vi hade med oss skulle det inte vara några problem att hitta, och det var det ju inte heller, problemet var bara att det inte var skyltat. Vi var på rätt gata direkt men första tjejen vi frågade som förövrigt då stod 15 meter ifrån vandrarhemmet visste inte vart det låg vilket gjorde oss rejält förvirrade. Tillslut så ringde vi bara direkt till personalen där och fick rätt adress. Swift Guest House som rekommenderades i våran guide här på SF uppfyllde alla mina krav och lite därtill. Hel schyssta rum, fanns t.o.m en dubbelsäng + en vanlig i vårat rum, en god frukost ingick även i priset och ett oslagbart läge, endast 10 minuter (och då ingen genväg) till Stamford Bridge.
Direkt efter incheckningen på Swift Guest House så begav vi oss mot Stamford Bridge och Megastoren, kl 16:00 var det nämligen inbokat en Stadium Tour på SB. Visningen startade via bortalagets omklädningsrum, sen vidare till Chelseas omklädningsrum, sen vidare genom spelarutgången till sidan av planen, där Mourinho och bänken brukar sitta. Vidare upp till Shed Upper som är läktarplatser för endast medlemmar. Rekommenderar starkt att man tar sig tid och går på Stadium Tour när man liks är på besök, Frank som våran guide hette hade en hel del historier at berätta, och dessa uppskattades.
På söndag morgon så träffade vi ett par CSS:are från Linköping till frukosten, Louise och pappa Gustavsson. Två härliga Chelsea Supportrar som vi även stötte på senare under matchdagen. Så fort frukosten var klar så begav vi oss mot Chelsea Village för att checka in väskorna där. I paketpriset ingick nämligen en natt på Chelsea Village (The Hotel At Chelsea)
Väl framme vid Chelsea Village så checkade vi in, samtidigt så fick vi våran matbiljett till middagen och matchbiljetterna. När klockan började närma sig 12 så träffade jag för första gången Bragi som jobbade på företaget som fixade paketet, betalade och berättade hur smidigt allting gått till. Sen var det vidare ner mot Shed Bar för att starta uppladdningen inför matchen. Det var ganska så lugnt just i början, puben öppnar kl 12. I alla fall så när klockan närmade sig 1230 kom det en familj och satte sig bredvid mig och min reskamrat, mor, far och deras son. Vi hade en trevlig diskussion i ungefär 30 minuter sen frågar Mary som frun hette;
-So who´s your favourite player in Chelsea?
Jag svarade –I would say Terry because his like the heart of the club
Min kompis Henrik –I like Arjen Robben, his pace and everything.
Då säger Mary såhär –Well my son is playing today
En kort sekunds tystnad sen tittar jag och Henrik på varandra innan vi såklart frågar vem det är, då är det Damien Duffs familj (delar av den) som vi suttit och snackat med. Förutom hans mor var det pappa Jarod och yngsta brorsan Jamie som satt där. Vi satt sen och snackade om hans uppväxt, allt runt i kring fotbollen, välgörenhet, och Mary var intresserad att höra lite om våra liv osv. Vi hade väldigt trevligt och kring 14 tiden så får pappa Jarod ett sms, då är det Damien som skickat ett sms om att han startar dagens match, det brukade han alltid göra. Även pressen(?) ringer under ett av våra samtal och frågar efter Damiens form och om han kommer att starta osv. Vi blev fast där med familjen Duff så vårat planerade stopp på SO Bar blev aldrig av denna gången vilket i sig var lite synd men stämningen på Shed Bar var inte på något sätt dålig, väldigt bra tryck och låtarna som sjöngs mest var Carefree och We'll keep The Blue Flag Flying High.
Matchen då, jo det var såklart en riktigt höjdare med tanke på resultatet. Men just denna helgen så var det inte resultatet som stod högst upp, delvis pga resultatet kanske. För stämningen innan, under och efter matchen är något som inte går att beskriva. Efter matchen så fortsatte vi drickandet och firandet på Shed Bar ett tag innan vi drog vidare ut efter Fulham Road. Hela helgen var helt underbar och även om det var slutet på resan när man kom hem så är det början på nåt annat. Jag trodde knappt det gick att bli mer frälst och intresserad av en klubb och allt runt i kring innan jag drog men helt uppenbart är det att fotboll och speciellt Chelsea ska upplevas live. Så förhoppningsvis är detta bara starten på fler resor, och förhoppningsvis ses vi på medlemsresan i slutet av säsongen mot United.
Tack för mig, avslutar med lite fler bilder.
Nya bilder nedan!
