Ny förlust på Kenilworth
Resultatet 1-2 i tre matcher som lika gärna kunnat slutat oavgjort är inte en tillfällighet eller bara otur...
Minst tre svenska Millwall supportrar befann sig på Kenilworth Stadium när Luton Town tog emot Millwall, men vad hjälpte det. Luton och Millwall är två lag som överraskat i säsongsupptakten, om än de gjort det på vart sitt sätt och befinner sig på varsin halva i tabellen. Det fanns inget i förväg som talade för något annat än hemmaseger. Collin Lee ville emellertid annorlunda och hade för dagen ställt upp med en 3-5-2-uppställning. Det tredje spelsystemet på sex matcher.
Om det var ovanan med den nya uppställningen eller om det för att Luton var taggade till max så blev Millwall från början rejält tillbakapressade. Luton rullade boll i ett högt tempo, använde bägge kanterna och spelade fantasirikt. Det tog inte många minuter innan Millwall i praktiken fallit tillbaka till 4-5-1-uppställningen. Försvaret slet som djur och lyckades hålla Luton utanför boxen. Två skott utanför mål var allt de mäktade med under de tio första minuterna. Det var klen utdelning på ett massivt spelövertag.
Men hemmalaget fortsatte att mala på och när en av Millwalls försvarare misslyckas med att rensa bort bollen och den slutligen hamnar på fötterna hos Warren Feeny så gör han resolut 1-0. Det kändes varken ologiskt eller orättvisst. Efter målet lyfte Millwall upp spelet något. Det bestod mest av höjdbollar från försvaret till en ensam Ben May. May plockade ner bollarna, höll i, inväntade förgäves lagkamraterna eller någon att spela innan han blev av med bollen. Vid några tillfällen fick unge och oerfarne Tony Craig en lucka på vänsterkanten som skulle kunnat startat en vass kontring. Tagen av stundens allvar valde han att slå iväg en höjdbollar utan egentlig adress istället för att spela bollen enkelt efter marken till närmsta medspelare.
När May efter en halvtimme får iväg ett bra som går utanför målet var det nästan så man fick nackspärr. Luton hade så här långt kontrollerat och bestämt allt som hände på plan. Millwall vägde lätt i närkamperna och var som oftast tvåa på bollen.
Tempot sjönk sista kvarten och Millwall kunde flytta fram sina positioner utan att skapa den där riktiga målchansen.
Nästan direkt efter att domaren blåst igång andra halvlek kämpade Marvin Elliot föredömligt åt sig bollen på högerkanten och slog en smörpass till May som utan några helst problem kvitterade. Det kändes nästan för bra för att vara sant. Ett påtagligt jubel hördes från de ca 1000 Millwall-supportrarna.
Strax efter får Luton ett mål bortdömt efter att en av deras anfallare gått för hårt fram i straffområdet. Publiken började nu visa sitt missnöje och Luton tappade skärpan i spelet, även om de ägde bollen på Millwalls planhalva. När den väldige Enoch Showunmi blev utbytt utan att ha åstakommit någonting så började undertecknad tro på en poäng. Ett stressat Luton fortsatte att pressa mot Millwalls mål men försvaret spelade nu säkert och förtroendeingivande. 1 poäng kändes säker.
Så händer det som inte får hända men likt förbannat upprepas. En onödigt frispark på egen planhalva som resulterar i lite flipperspel i straffområdet och Luton gör mål efter ett tveksamt ingripande av Andy Marshall. Det som såg säkert och förtroendeingivande ut raserades av ett individuellt misstag.
Resten av matchen försökte Millwall efter bästa förmåga kvittera, men tillätts aldrig att skapa någon riktigt vass målchans. Istället var det Luton som utnyttjade Millwalls offensiv och Marshall fick revanschera sig något.
Förlusten var inte orättvis men definitivt onödig. Ännu en hedersam förlust efter ett individuellt misstag och det har inte Millwall råd med. Det var tredje matchen som mönstret upprepades. Det kan inte längre tillskrivas tillfälligheter eller otur. Dessa tre match har inneburit tre förlorade poäng som om det de inkasserats hade placerat Millwall precis ovanför nedflyttningsstrecket. Något radikalt måste göras nu. Speluppehållet fram till den 10 september kommer mycket lägligt för Lee och hans manskap. Man får nu chansen att i lugn och ro analysera säsongsstarten och träna ihop en spelidé som passar truppen. Truppen saknar som bekant numer kreatörer och klasspelare på mittfältet. Nyförvärven har inte har inte kunnat axla den manteln. Det som bland annat behövs är någon som tar tag i saker och ting när det går emot. En ”äldre” etablerad spelare som kliver fram, tar och ger smällar och visar vägen för de övriga. Jody Morris blixtrar till ibland men försvinner dessvärre lika fort. Berry Hayles har inte axlat Dennis Wise ”papparoll”. Andy Marshall ska nog fokusera på sitt eget spel och uppträdande framöver. David Livermore uppträder endast pliktskyldigt på plan, det är tveksamt om han med den inställningen tillför laget någonting.
Några korta spelaromdömen.
Andy Marshall: Utvisad mot Reading, två bjudmål mot Ipswich och Luton, man kan undra hur det är med självförtroendet? Att han gör några kvalificerade räddningar per match väger inte upp misstagen. Spelet med fötterna är katastrofalt dåligt. Jag blir inte förvånat om vi får se Paul Jones i målet framöver.
Jamie Vincent: Ger ett stabilt intryck men verkar få ta ett större ansvar än vad han verkar vara van vid.
Alan Dunne: Verkar ha svårt att hitta sin plats i laget. Han ser sig själv som en central mittfältare även om han är tänkt i en annan position. Håller i bollen alldeles för länge och har problem vid högt tempo.
Sammy Igoe: Springer, sliter och visar hjärta men håller inte Championship-klass.
Marvin Elliot: Har inte kommit upp till samma kapacitet som i fjol. Visar kämpaglöd och uppträder stundtals som en klasspelare. Måtte han bli helt frisk snart.
Ben May: Ljuset i mörkret. Han visar en väldig potential och uppträder moget. Dessvärre kan man inte begära att han ensam ska avväpna en fyrbackslinje. Oavsett hur det går för Millwall den här säsongen så kommer May spela i Championship nästa år. Om han har potential för Premier League återstår att se.
Som kuriosa kan jag meddela att undertecknad lyckades smita in på hedersläktaren efter matchen och få en pratstund med Jeff Burnidge. I tron om att jag var på väg att få ett scoop han jag bara med tre frågor innan säkerhetspersonal vänligt men bestämt eskorterade ut mig från läktaren. Han lät hälsa att mån bättre och att vi inte ge upp hoppet trots att det ser mörkt ut. Därefter avbröts som sagt intervjun abrupt!
Luton Town - Millwall 2-1 (1-0)
1-0 (12) Warren Feeney
1-1 (46) Ben May
2-1 (78) Curtis Davis
Publik: 8220
Marshall, Robinson, Vincient, Philips (Simpson 85), Elliot (Serioux 78), Dunne, Livermore, Craig, Igoe (Hayles 71), Morris, May.
