Abramovich-eran: Del 3
Roman Abramovichs kontroversiella tid som ägare kommer att vara ihågkommen. Del 3 omfattar damlaget, akademin, Tuchels första tid i klubben samt nedgången av Roman imperiet.
Chelseas damer
Ett år efter att Abramovich tagit över så började laget som då hette Chelsea Ladies att få finansiering från klubben, ett beslut som innebar större resurser, men som också skapade intrycket av damlaget som mera av ett välgörenhetsinitiativ än ett sportprojekt för att stå vid sidan av herrarnas seniorlag.
Det fanns även en större ambition att vinna, även om det syntes mer genom stora värvningar än i planeringen eller resultaten på plan. George Michaelas var tränare när laget steg till Premier League National Division säsongen 2004/05, men inte ens högprofilvärningarna av engelska landslagsspelarna Casey Stoney, Eni Aluko och Siobahn Chamberlain, samt amerikanska landslagsstjärnan och VM-vinnaren Lorrie Fair kunde hjälpa Chelseas damer att sluta bland de bästa i tabellen.
Infrastrukturen och resurserna som damlaget fick till sin förfogan var minimala och spelaren var ännu inte professionella, de tränade två gånger i veckan efter jobbet. ‘’Vi togs inte lika seriöst då som idag.’’, säger Claire Rafferety, som anslöt till Chelseas damer från Milwall Lionesses 2007. ‘’Vi prioriterades inte, precis som damfotbollen på den tiden.’’
Lianne Sanderson och Anita Asante lockades över från Arsenal av Michaelas efterträdare Steve Jones, som ledde Chelsea till deras bästa slutplacering i tabellen (tredje plats) säsongen 2008/09, men ännu kvarstod intrycket att damlaget inte togs på allvar. En nedskärning av finansieringen inför säsongen 2009/10 åtgärdades genom att Terry och andra av herrarnas A-lagsspelare klev in för att bidra. Bildningen av Women's Super League (WSL) 2010 gjorde dem inte omedelbart till utmanare.
Matt Beard ledde Chelsea till en historisk strafftävlingsförlust mot Birmingham i damernas FA Cup-final 2012 men lämnade sedan för Liverpool med känslan att hans ambitioner inte passade ihop med lagets tillväxt. Emma Hayes ankomst ett år senare visade sig vara ett förvandlande ögonblick, men inte alldeles direkt.
Chelsea slutade näst sist i WSL säsongen efter att Hayes började bygga om laget. Katie Chapman och Gilly Flaherty värvades in från Arsenal, även sydkoreanske landslagsspelaren Ji So-yun värvades in och Fran Kirby värvades för en rekordstor summa inom damfotboll. 2014 förlorade man ligan till Liverpool, som hade bättre målskillnad men 2015 gick det bättre när laget vann den första av nuvarande sex WSL-titlar.
Ji So-yun under en match mot Tottenham i september 2019.
Efter den framgången blev Chelseas damer ett professionellt lag 2015 och i maj 2018 meddelade klubben att de skulle byta namn från Chelsea Ladies till Chelsea Football Club Women. Efter det har Hayes byggt ihop ett vinnande lag med en trupp som innehåller många internationella storstjärnor, några av de bästa träningsfaciliteterna och en av de mest omfattande staberna inom damfotbollen.
Endast den största pokalen saknas, och Chelsea fick uppleva hur det känns att bli utklassade av ett historiskt bra Barcelona damlag i deras första finalframträdande i Women’s Champions League 2021. Med tanke på hur bra de varit i WSL och Hayes otroliga ledarskap lär det knappast ha varit deras sista finalframträdande.
Akademin
Talangfabriken som finns på andra sidan vägen från seniorlagets byggnad vid Cobham är det som Neil Bath och Jim Fraser skapat. Båda har varit med och lett Chelseas akademi sedan 2004, vilket är en evighet i akademikretsar. Deras långsiktiga vision syns för tillfället i Tuchels lag: Mason Mount, Reece James, Ruben Loftus-Cheek, Callum Hudson-Odoi och Trevoh Chalobah.
I dagsläget är det enkelt att konstatera att dessa två tidigare akademispelare slagit sig in i A-laget!
Alla togs in i Chelsea ungdoms utvecklingscentrum som unga pojkar i mitten av 2000-talet, när Bath som nyutnämnd akademichef gjorde det till en prioritet att lägga större vikt vid rekrytering av ungdomar från London och sydöstra England. Den fina framgången med denna policy har även synts hos spelare som Chelsea tjänat på att sälja under de senaste åren: Tammy Abraham, Fikayo Tomori, Tino Livramento, Tariq Lamptey, Ola Aina och Nathaniel Chalobah.
Chelseas flytt från Harlington till Cobham gav Bath en toppmodern träningsanläggning för att hjälpa honom att locka över begåvade lokala talanger och Abramovichs finansiella stöd hjälpte klubben att bli mer aggressiv med att rikta in sig på de mest eftertraktade tonårsspelarna från hela världen. Det har däremot inte skett utan konsekvenser, ett transferförbud som infördes av FIFA 2009 för värvningen av Gael Kakuta från Lens upphävdes efter överklagande till Court of Arbitration for Sport (CAS), men ett annat angående värvningen av Bertrand Traore och flera andra utländska minderåriga utländska spelare hindrade klubben från att värva nya spelare sommaren 2019.
Andra utländska talangsspelare, inklusive Andreas Christensen, Nathan Ake och Charly Musonda, hade nyckelrollar i talangfulla Chelsea-ungdomslag som dominerade inhemsk och europeisk akademi-fotboll på 2010-talet. Endast två av tio FA Youth Cup-finaler innehöll inte Baths och Frasers ungdomsspelare, som lyfte pokalen sju gånger och tangerade det legendariska Manchester United Busby Babes genom att vinna turneringen fem gånger i rad. Det var också UEFA Youth League-segrar både 2014/15 och 2015/16, tillsammans med en Premier League U21-titel 2013/14.
Under en stor del av Abramovich-eran var det viktigaste ungdomsutvecklingspriset av alla, en akademikandidat som efterliknade Terry genom att göra bra ifrån sig på Cobham och etablera sig som en viktig del av A-laget, inte första prioritet. Josh Mceachran gjorde väl ifrån sig under Ancelotti men blev sedan allt mer osynlig. Ryan Bertrand startade överraskande nog CL-finalen 2012, men blev slutligen frustrerad och lämnade klubben för att försöka få till en PL-karriär på annat håll. Det samma gällde Nathan Ake, som gjorde väl ifrån sig under Rafa Benitez.
Glastaket började spricka innan Lampard anställdes och transferförbudet infördes. Christensen och Loftus-Cheek spelade för A-laget under Sarris ledning och då började även Hudson-Odoi att visa vad han går för med fina prestationer längs kanten. Anpassningen av elittalanger, förtroende och gynnsamma omständigheter sommaren 2019 flyttade akademispelarna ordentligt in i hjärtat när det gällde uppbyggnaden av A-lagets trupp.
Det som Bath och Fraser skapat kommer att förbli en kärnkompenent i arvet från Abramovich-eran.
Det sista hurraropet
‘’Cirkusen fortsätter!’’ stod det på en banderoll fäst på Bovril Gate utanför Stamford Bridge av ilskna anhängare i januari 2021. Lampard, Chelsea-legendaren som många hade hoppats skulle få den tid och tålamod som ingen annan tränare fått under Abramovich, hade fått sparken efter att ha vunnit en Premier League-match av fem, vilket innebar att laget halkade ner till nionde plats i tabellen.
Ralf Rangnick hade redan tackat nej till möjligheten att ta över som tillfällig tränare till slutet av säsongen. Lampard hölls kvar så länge som Granovskaia behövde hitta och säkra en ersättare. När Thomas Tuchel, som nyligen fått sparken från PSG och var utan jobb, gick med på att börja omedelbart så gjordes ändringen.
Tuchel började spela med en 3-4-2-1-formation som skulle ändra på Chelseas säsong. Han lovade att skapa ett lag som ingen ville möta, och levererade genom att bygga ihop en av de bästa försvarslinjerna inom europeisk fotboll nästan direkt.
Chelsea släppte in två mål och höll nollan tolv gånger under Tuchels första 14 matcher i alla tävlingar, de krigade även sig tillbaka i jakten på en topp 4 plats i PL med bortasegrar över Liverpool och Tottenham, även Atletico Madrid slogs ut ur Champions League. Efter en tung förlust hemma mot West Bromwich Albion med 5-2 släppte laget in fem mål på sina följande elva matcher, besegrade Manchester City i FA Cupens-semifinal och tog sig till final innan Real Madrid slogs ut ur CL och Chelsea var klart för sin första CL-final på ett decennium.
Det största problemet under denna period ägde rum i april 2021, när European Super League infördes och avfärdades under tre surrealistiska dagar.
Protester mot European Super League.
Chelsea skrev under endast för att undvika att lämna efter europeiska och inhemska rivaler, men misslyckades med att dämpa motreaktionen riktad mot Abramovich och hans styrelse, ilska som prestationsrådgivare Petr Cech bevittnade på nära håll under en anmärkningsvärd protest som arrangerades utanför Stamford Bridge kort innan klubben officiellt meddelade sitt utträde.
Under säsongens sista veckor hotades återupplivningen som Tuchel skapat, med tre förluster på fyra matcher, vilket inte var en bra förberedelse inför CL-finalen mot City i Porto. Men händelserna på Estadio de Dragao visade annat. Guardiola var möjligtvis litet nervös efter två raka förluster mot Tuchels mannar, spanjoren valde att starta med ett lag utan Rodri och Fernandinho och Chelsea utnyttjade Citys taktiska obalans till fullo och vann matchen med ett mål från en passning av Mount till Havertz, som rundade Ederson i City-målet och gjorde matchens enda mål.
Chelsea hade återigen vunnit Champions League efter att ha bytt tränare mitt under säsongen, precis som 2012. Tuchel hade motiverat Granovskias beskrivning av honom som en av Europas bästa tränare genom att utföra ett av de mest imponerande tränarjobben i modern tid. Abramovichs dyra värvningar från sommaren 2020 hade även gett belöning. Havertz, det stora övergångsnamnet, var avgörande i finalen.
Det viktigaste av allt är att Chelsea-cirkusen, lika synonymt med pokaler som kaos sedan 2003, hade återigen vunnit den största pokalen av alla, under väldigt oväntade omständigheter.
Roman imperiets nedgång
Fröet till de senaste månadernas händelser såddes i maj 2018, när Abramovich plötsligt meddelade att han satte den föreslagna ombyggnaden av Stamford Bridge på 1 miljard pund på obestämd paus. Ett ‘’ogynnsamt investeringsklimat’’ var anledningen som citerades, men mer berättande hade den brittiska regeringen inte förnyat oligarkens investerarvisum eftersom politiska relationer med Ryssland försämrades i spåren av Salisbury-förgiftningarna.
Abramovichs påstådda kopplingar till den ryske presidenten Vladimir Putin, kopplingar som han kraftfullt förnekade genom advokater i de brittiska förvaltningsdomstolarna, blev ett förnyat fokus för det brittiska politiska etablissemanget, och Chelseas status som geopolitisk säkerhet blev ofrånkomlig. Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 ledde snabbt till att oligarkpengar och inflytande i London blev politiskt ohållbara, eftersom den brittiska regeringen kom undan intensiva inhemska och internationella påtryckningar för att sanktionera de som hade någon slags koppling till den ryska staten.
Försök att isolera Chelsea, först med en ogenomtänkt plan att överlämna ‘’förvaltning och vård’’ av klubben till förvaltarna av dess välgörenhetsstiftelse, sedan för att officiellt lägga ut den till försäljning, misslyckades. En vecka efter att klubben lagts ut till försäljning lade den brittiska regeringen till Abramovich till sin lista över sanktionerade individer. Hans tillgångar i Storbritannien frystes och endast utfärandet av en speciell licens gjorde det möjligt för Chelsea att fortsätta de dagliga funktionerna i klubben, om än med strikta begränsningar.
Konsortier från hela världen började snabbt att visa intresse, vilket utlöste den mest unika och lukrativa auktionsprocessen i europeisk fotbolls historia. USA dominerade den sista kortlistan med fyra bud som sammanställts av den New York-baserade handelsbanken Raine Group, antalet sjönk ner till tre när familjen Ricketts, som mötte högljutt motstånd från supportrar till följd av läckta islamofobiska kommentarer från patriarken Joe, drog sig tillbaka på grund av interna oenigheter om finansieringen av deras erbjudande.
Abramovich kastade hela tiden sig själv i rollen som medlare i fredssamtal mellan Ryssland och Ukraina, trots att hans offentliga insisterande på att nettointäkterna försäljningen skulle gå till en välgörenhetsstiftelse för krigets offer och den brittiska regeringens ståndpunkt att han utan vinst kunde nå siffrorna som krävdes för att köpa Chelsea, svindlande 2,5 miljarder pund plus ett fast åtagande på 1,75 miljarder pund för ombyggnad av stadion och klubbinvesteringar.
LA Dodgers ägare Boehly, med stöd av den Santa Monica-baserade private equality-gruppen Clearlake Capital, dök upp som den föredragna budgivaren i slutet av april, men inte innan Sir Jim Ratcliffe hade hotat att spåra ur Raines noggranna process med ett erbjudande på 4,25 miljarder pund. De gigantiska buden underströk den breda tron i miljardärs investerarkretsar att Abramovichs förvandling av Chelsea till ett globalt sportvarumärke kommer att bestå hans ägande.
Med största sannolikhet kommer också frågan om vad som händer med de 1,6 miljarder pund i lån som Chelseas moderbolag, Fordstam Ltd, är skyldiga det Jersey-registrerade Camberley International Investments att betala, en fråga som överskuggade de sista veckorna av säsongen och den sista sträckan av försäljningsprocessen, när den brittiska regeringen ställde upp med Abramovich och hans medarbetare.
Hela prövningen började slutligen synas på planen efter landslagsuppehållet i mars, då Chelseas form började dala. Tredje plats i PL-tabellen säkrades i överväldigande stil, men ett hänsynslöst Real Madrid avslutade deras CL-säsong och Liverpool krossade sedan deras drömmar om en ny FA Cup-titel efter att ha vunnit strafftävlingen, precis som tre månader tidigare i ligacupen.
Segern över Palmeiras i klubblags-VM i februari blev den sista pokalen som Chelsea vann under Abramovich-eran, en pokal som oligarken firade personligen när han lyfte pokalen på planen i Abu Dhabi. Den stunden kommer att finnas kvar hos Chelsea-anhängare när de försöker förena framgången han gjorde med den politiska kontexten för sitt ägande samtidigt som de blickar framåt för vad som kommer härnäst.
Chelsea-spelarna firar segern i klubblags-VM.
Källa: The Athletic
