Allt kan inte köpas för pengar
För bara några timmar sedan smällde transferfönstret igen för denna gång. Spelare har ännu en gång flyttat kors och tvärs genom Europa. I en bransch som i mångt och mycket blivit en ren affärsverksamhet. Fast är pengar verkligen allt?
Att göra bra affärer har för många klubbar blivit viktigare än att vinna matcher. Det enklaste sättet att göra bra affärer är att sälja spelare. Och inget är så lönsamt som att sälja en egen produkt. En person klubben fostrat sedan unga år och nu ger belöning i både en fet sedelbunt och högre anseende hos omvärlden.
Som Wayne Rooney. 16 år gammal (2002) sköt han Everton till skrällseger mot giganten Arsenal. Ett mål som innebar att ”The Invincebles” till slut förlorade efter att ha gått obesegrade i 30 matcher. Två år senare var Rooney såld till Manchester United.
Eller som Jack Rodwell. Som 2007 blev den yngste spelaren att debutera i en Uefa Cup-match (numera Europa League). Även kapten i flertalet juniorlandslag och av många ansedd som den största talangen inom brittisk fotboll i sin generation. Innan även han blev såld till Manchester. Denna gång City.
Under min tid som fotbollssupporter har Everton ofta klassats som ”best of the rest”. I penningsystemet betyder det att klubben kan köpa spelare av de flesta men också tvingas sälja sina allra bästa. De spelare som visat tillräckligt stor potential för att kunna bli tongivande i lag som vinner titlar och går långt i Europa-spel.
Everton har under de senaste åren haft en av landets bäst ansedda akademier. Fokus inom talangutveckling är i grunden dock inte att skapa nya ”klubbikoner” till a-laget. Utan att tjäna så mycket pengar som det bara är möjligt på sina unga adepter. Faktum är att de flesta lag vet sin plats i näringskedjan. En kedja som är svår att rucka på.
Blir en talang ”för bra” för klubbens plats i kedjan prioriteras därför plånboken.
I dagens trupp heter de mest talangfulla blåvita produkterna Ross Barkley och John Stones. Unga engelsmän födda 93 respektive 94 som redan kamperar ihop i seniorlandslaget (båda uttagna i den senaste EM-kval truppen).
Framförallt har sommaren handlat om den stora följetongen om Stones och Chelsea. En följetong som fått ett minst sagt överraskande slut. Ett slut som egentligen inte borde vara möjligt i dagens penningstinna fotbollsvärld.
För trots flertalet höjda bud (det sista ryktades vara på nästan en halv miljard (!) kronor) och ett transfer request från spelaren själv, kommer supertalangen vara en ”toffee” minst några månader till.
En seger hävdar många. Inte minst de supportrar som kort därefter förklarade sin syn på situationen genom en sällsynt fyndig ramsa till tonerna av den gamla Beatles-dängan ”Can’t buy me love”:
”Martinez said he’s not for sale and I was satisfied.
Chelsea want those kind of things that money just can’t buy.
But I don’t care too much for money.
Money can’t buy you Stones.”
Som supporter själv är det lätt att haka på. Att en klubb likt Everton tackar nej till ett bud i halvmiljardsklassen är inte överraskande, det är rentav chockerande. Korkat menar de flesta med en objektiv och sund syn på vad som händer i fotbollsvärlden. Det är lätt att förstå varför.
Everton må vara en av de tio rikaste klubbarna i världens rikaste liga. Men en halv miljard kronor är ingen bonus som trillar in på kontot varje dag.
Pengar för gamla storförsäljningar av spelare som Rooney, Rodwell, Mikel Arteta (till Arsenal) och Joleon Lescott (till Manchester City) har ju trots allt hjälpt till att bygga det lag som huserat på övre halvan av ligan, nästan varje år det senaste decenniet.
Utan dem hade det antagligen inte varit möjligt. Framgång i fotboll och stora ekonomiska muskler hör ju numera ihop. Och för att inte behöva sätta föreningen i händerna på en stenrik person utan relation till laget är försäljningar i mångmiljoners-klassen ett måste.
Manager Martinez har därför tagit en enorm risk. Trots behov av inkomster genom spelarförsäljningar har han visat upp en imponerande envishet. Något som gjort att han lyckas behålla samtliga spelare i vad han kallar Evertons nästa ”gyllene generation”.
(Förutom nämnda Stones (94) och Barkley (93) kan även yngre seniorspelare som Coleman (88), McCarthy (90), Robles (90), Lukaku (93), Deulofeu (93), Browning (94) och Galloway (96) räknas in.)
Martinez har nu fått största möjliga chans att bygga ett framgångsrikt lag utan obegränsade oljepengar. Om det är genialiskt eller dumdristigt får framtiden utvisa. Jag gissar på att det är ingetdera.
Hur sjukt det än låter kommer inte en halv miljard att bygga något lag av europeisk toppklass. Likväl som en stramare budget och intakt trupp likt Evertons nuvarande inte kommer att göra det heller.
Ägare Kenwright har under senare tid fått utså enorm kritik för sin bristande satsning i jakten på topplagen. Det troliga är ju trots allt att han genom att behålla Stones bara försöker köpa sig tid för att rida ur stormen. För att sedan sälja Stones för en liknande prislapp så fort allt lugnat ned sig.
Till dess har dock beslutet gett en liten strimma hopp till oss supportrar som brinner för att skapa våra egna hjältar. För några månader sedan fick en viss Gerrard ett mäktigt avsked på fiendearenan på andra sidan parken. Hur mycket vi blå än ogillat den forne lagkaptenens prestationer genom åren så har där säkerligen funnits ett uns av avundsjuka.
Avundsjuka att själva få ha den där stjärnprofilen som leder laget år efter år. Säga vad man vill om Tony Hibbert och Leon Osman, men de har aldrig nobbat chansen att gå till någon av Europas toppklubbar för att stanna på hemmaplan och leda laget i sitt hjärta.
Kanske, kanske, kanske kan det växa fram en ny Everton-legend i Stones, Barkley eller någon av de andra. Just nu nöjer jag mig med att jubla lite högre när den avgörande glidtacklingen kommer från John Stones än av någon annan. Och skrika lite mer om det avgörande målet görs av Ross Barkley.
Jag gnäller ofta när laget spelar dåligt. Och jag lider ordentligt när resultaten inte går som förväntat. Men jag har också insett att framgångar inte är allt.
Titlar och pengar i all ära, men för en supporter finns det inget så härligt som att se en ny hjälte födas. En spelare som blir en ikon för just min klubb.
Allt kan inte köpas för pengar. Även fast det är svårt att förstå ibland.
