Allting har ett slut - även för den lojalaste av supportrar
Har du varit på en Chelseamatch de senaste 35 åren? Vilken som helst. Borta eller hemma, på Wembley eller på Råsunda, i Champions League eller i gamla division two. Då var Cathy McDonnell garanterat också där. Hon har nämligen inte missat en tävlingsmatch med Chelsea sedan april 1978. Men i kväll tar henns makalösa svit slut.
Sedan bortamatchen mot Middlesbrough i april 1978 har Cathy McDonnell varit på plats på alla tävlingsmatcher Chelsea har spelat.
I kväll kommer Cathy dock att få följa Chelsea från tv-soffan för första gången på 35 år eftersom hon inte har möjlighet att resa till Ryssland för Europa League-matchen mot Rubin Kazan. Den imponerande sviten är därmed över.
För att hylla Chelseas lojalaste supporter återpublicerar CSS-redaktionen den intervju med Cathy som ursprungligen publicerades i CSS medlemstidning förra säsongen.
* * * *
När och hur började du följa Chelsea?
- Trots att jag alltid har bott närmare Arsenals och Tottenhams arenor blev jag lockad till Chelsea tack vare den kungsblå dräkten samt Peter Osgood som var min första Chelseahjälte. Min första match var 1972 när läraren på min skola i norra London tog med mig och tio andra barn till White Hart Lane för att se Tottenham – Chelsea. Vi vann med 1-0 efter mål av John Hollins.
Vilken var den senaste Chelseamatchen du inte var på plats på?
- Den senaste matchen jag inte såg live var försäsongsmatchen mot Portsmouth i somras. Anledningen var att jag hade bokat flyg till försäsongsturnén i Asien tre månader tidigare och det gick inte att boka om flyget. Jag åkte på matchdagen och mellanlandade i Dubai där jag såg matchen tillsammans med den lokala supporterklubben.
Den senaste tävlingsmatchen jag missade var Middlesbrough borta en tisdagskväll i april 1978. Jag pluggade fortfarande och kunde inte ta ledigt för att åka på matchen.
Har din enastående rad av någonsin varit nära att ta slut?
- Ja. Vi mötte Middlesbrough i ligan när de precis hade flyttat in på Riverside Stadium. Jag hade varit ute kvällen innan och försov mig så att jag missade tåget jag hade planerat att ta. Jag fick ta ett senare tåg men var tvungen att ta en taxi från Darlington (en ort strax utanför Middlesbrough) för att över huvud taget hinna till matchen. Jag kom in på arenan i mitten av andra halvlek.
Två Chelsealegendarer.
Du har sett Chelsea i Sverige ett antal gånger. Berätta om försäsongsturnéerna på 1980-talet.
- Jag var 19 år när jag åkte på min första försäsongsturné i Sverige 1981. På den tiden fanns det inga lågprisflyg så jag fick betala 150 pund för en returbiljett med British Airways. Det var väldigt mycket pengar på den tiden. På flygplatsen blev jag stoppad av någon som gjorde en undersökning och frågade var jag skulle åka och varför. Jag sa ”du kommer inte tro mig, men jag ska till Sverige och se Chelseas försäsong”. Jag hade rätt – han kunde inte tro mig!
När jag kom till Stockholm tog jag tåget till Västerås där jag bodde på Hotel Wasa. Jag lämnade väskorna och gick till puben Jolly George där Chelseafansen samlades. Mick Greenaway och de andra läktarlegendarerna var där. Jag kände igen dem men hade aldrig pratat med dem tidigare. Under resan blev vi vänner för livet. På den tiden umgicks spelarna med fansen och Mickey Droy, Colin Pates och Mickey Fillery kom till puben och tog ett par öl med oss. Det var även första gången jag träffade de svenska Chelseafansen som leddes av Harri Hemmi.
1982 åkte jag till Sverige igen. Då åkte vi båt till Holland och tåg till Köpenhamn. Vi hade två timmars väntetid innan tåget till Örebro skulle gå så jag vi bestämde oss för att äta lunch på Burger King. Dumt nog lämnade jag min väska och tog med mig pengar för en hamburgare. När vi kom tillbaka var min väska som innehöll pengar, biljetter och kamera borta. Jag gjorde en polisanmälan och fick sova över på ett härbärge. Morgonen efter hade mina biljetter återfunnits och pengar hade förts över till mig från England. Jag kunde äntligen fortsätta till Örebro där de andra väntade på mig. Mina första ord när jag klev av tåget var ”var ligger puben?”.
Resorna till Sverige var fyllda av härliga ögonblick. En natt i Västerås gick vi och sjöng Chelseasånger på väg hem från puben. Då kom svenskar som inte ens var fotbollsfans ut från sina hus och följde efter oss och försökte sjunga med. Överlag minns jag att svenskarna var trevliga och välkomnande och att de väldigt gärna ville bli vänner med oss. Vi, supportrarna alltså, fick till och med skriva autografer åt svenskarna som var imponerade över att vi hade åkt hela vägen från England. Det var overkligt! Sen får vi så klart inte glömma att läktarsången ”One Man Went to Mow” föddes på en av resorna till Sverige.
Mer nyligen spelade Chelsea i Stockhom 1998. Stuttgart stod för motståndet i Cupvinnarcupfinalen som The Blues vann med 1-0. Vad är dina minnen från den resan?
- Vi var ett gäng som valde att flyga från London till Göteborg och hyra en bil. Det var ett av de värsta besluten i mitt liv. Jag hade aldrig trott att det skulle ta så lång tid att köra till Stockholm. Vi kom äntligen fram sent framåt midnatt kvällen innan matchen och mötte upp med massor av Chelseafans på en engelsk pub. Vi hade bokat hotell, men bara för en natt eftersom att det var omöjligt att få tag på hotellrum natten efter finalen. På finalmorgonen duschade vi och bytte om innan vi slängde in väskorna i bilen. Vi laddade upp inför matchen på en hotellbar i centrala Stockholm där vi fick gratis mat och dryck.
Jag var väldigt nervös under matchen och minns att vi inte spelade bra. Jag ville att Zola skulle få komma in vilket han till slut gjorde och resten är historia (Zola avgjorde matchen 20 sekunder efter att han blev inbytt).
Vi firade segern på samma hotellbar men var tvungna att sova i bilen. Efter några timmars dålig sömn körde jag tillbaka till Göteborg där vi bodde en natt på vandrarhem innan vi flög hem till England igen.
Om du jämför hur det är att vara fotbollssupporter i dag med hur det var när du började följa Chelsea, vad är de största skillnaderna? Vad har blivit bättre och var har blivit sämre?
- Den största skillnaden är att ståplatsläktarna är borta och att det har blivit dyrare vilket är väldigt synd. Jag köpte mitt första säsongskort på The Shed för 20 pund, det får man inte ens en halv Premier League-match för i dag. Det var enklare att samla kompisgängen på läktaren eftersom man inte hade en bestämd plats och det var bättre stämning. Man kunde komma till arenorna på matchdagen och köpa biljett. I dag går det bara att göra så hos Blackburn och Wigan.
Men det fanns nackdelar också. Man kunde lätt göra illa sig när man firade ett mål på en fullpackad ståplatsläktare och det var mycket mer huliganism på den tiden.
Ett tag var Chelseafansen avstängda från bortamatcherna. Då var det alltid en utmaning att ta sig in på arenan. Vi brukade ta tåget och hoppa av en station för tidigt och sedan ta taxi till arenan. När det dök upp tusentals Chelseafans var de tvungna att släppa in oss för att det inte skulle bli kaos på gatorna utanför arenan så avstängningen var egentligen meningslös.
Du har upplevt mer än de allra flesta, om inte alla, Chelseasupportrarna. Om du får välja ut dina tre favoritögonblick, vilka skulle det vara?
- Det finns så många, men om jag måste välja tre är det ligatiteln 2005, när vi klarade oss kvar i andra divisionen mot Bolton 1983 samt FA-cupsegern 1997 när jag inte vill lämna Wembley efter matchen. Stämningen den dagen var helt fantastisk.
Och de tre värsta ögonblicken?
- Förlusterna mot Man United i FA-cupfinalen 1994 och i Champions League-finalen i Moskva samt semifinalförlusterna mot Monaco, Liverpool och Barcelona.
Cathy (till höger) och en vän på Chelseas försäsongsturné i Sverige 1982. Foto: Garry Jones.
Vilka är dina tre favoritspelare genom tiderna?
- Peter Osgood, anledningen till att jag började följa Chelsea, Gianfranco Zola som var helt fantastisk med bollen och Frank Lampard vars meritlista talar för sig själv.
Men jag vill ge ett hedersomnämnande till Charlie Cooke, Mark Hughes, Joey Jones, Mickey Thomas, Kerry Dixon, Gus Poyet, Hernan Crespo, Ruud Gullit, John Terry och George Weah som alla var väldigt talangfulla spelare eller gav det där lilla extra för Chelsea.
Vilka är dina favoriter bland bortaarenorna i England och i Europa?
- I England gillar jag Evertons Goodison Park som är en klassisk arena och Arsenals Emirates som är modern och bra. I Europa är Schalkes arena min favorit, men jag gillade inte Nou Camp eller San Siro. Två betongblock med bortasektioner som man ser väldigt dåligt från.
Det är vanligt att svenskar tror att hardcore-supportrarna till de engelska klubbarna inte gillar att utländska fans följer klubbarna. Du är ett levande bevis för motsatsen då du är god vän inte bara med medlemmar i CSS utan även andra utländska supporterklubbar såsom Chelsea in America. Vad är din åsikt om Chelseasupportrar från länder utanför England?
- Jag var trångsynt tidigare men har ändrat min syn på detta över åren. Jag gillar inte att många lokala supportrar inte har råd att gå på matcherna och att deras platser tas av turister. Med turister menar jag de som kommer till Stamford Bridge för att kunna skryta om att de har varit där, inte de som verkligen är där för att stötta laget.
Förutom svenskarna och amerikanerna har jag vänner i supporterklubbarna från Dubai och Hong Kong. Jag tycker att alla dessa supportrar har goda kunskaper om klubben och supporterkulturen och när de kommer till Stamford Bridge bidrar de till en bättre stämning. Jag ser mycket hellre att arenan är fylld av den typen av supportrar än de ”idioter” som verkar ha övergett Arsenal när det började gå sämre för dem för att börja följa Chelsea.
