Är gräset grönare på andra sidan?
I sommar har Evertonprodukten Ross Barkley bara ett år kvar på kontraktet. Ronaldo Koeman har varit tydlig att han antingen kommer säljas i sommar om han inte förlänger. Han har under sin tid i klubben sett sina lagkamrater gå till större klubbar och vinna titlar. Han har även sett vissa stanna med lovord om att vinna tiltar. Faktum kvarstår att Everton inte vunnit en titel sedan 1995. Evertonfansens ögonsten har ett svårt dilemma i sommar där han kommer tvingas välja mellan kärleken eller en st
En skadefylld trupp och en uppskjuten premiär efter kravallerna i London fick se 17-åriga mittfältaren Ross Barkley starta mot Queens Park Rangers den 20:e augusti 2011. För den inbitne Evertonsupporten var namnet dock inte helt främmande. Barkley hade suttit på bänken mot Newcastle säsongen 2010/2011 utan att ha blivit inbytt. Barkley hade varit uppe och värmt, men efter att Hatem Ben Arfa sensationellt dundrat in en boll vände sig managern David Moyes till andra alternativ på bänken. Barkleys debut skulle komma att vänta. Ingen trodde väl dock att den skulle behöva vänta så länge som den faktiskt gjorde. Under det kommande landslagsuppehållet med det engelska u19-landslaget åtdrog sig Barkley ett dubbelt benbrott, efter en kollision med lagkamraten Andre Wisdom. Det var oklart om Barkley skulle kunna spela fotboll igen.
Barkley vägrade dock ge upp. Alla som har varit i staden Liverpool vet att scousers är ödmjuka och envisa. Hans mamma var en stor hjälp för Barkley att ta sig tillbaka. Hon övertygade sin son att han skulle komma tillbaka, starkare än någonsin. Barkley kom också tillbaka. Redan till försäsongen 2011 var han tillbaka på försäsongsturnén i USA. Barkley gjorde ett så pass positivt intryck att han fick chansen från start i genrepet hemma mot Villareal på Goodison Park.
Neil Warnocks QPR lyckades vinna Barkleys debutmatch med 1-0 och Everton hade återigen fått en svag start på säsongen. Inga nyförvärv i truppen och fansen var mer orolig var vilka spelare som skulle försvinna än vilka som skulle tillkomma. Det fanns dock ett ljus i mörkret. Den Wavertree födde akademiprodukten Barkley hade imponerat stort. Barkley blev tilldelad Man of The Match och blev hyllad av pudnits på det klassiska fotbollsmagasinet Match of The Day under kvällen. Evertonikonen Tim Cahill höll även inte tillbaka lovorden. Cahill beskrev Barkley som den bästa unga spelare han någonsin spelat med. Jämförelserna med Wayne Rooney var oundvikliga. Everton hade verkligen hittat något extraordinärt i denna explosiva och dynamiska 17-åring.
Barkley fick chansen från start i nästkommande ligamatch mot Blackburn Rovers. Denna match var en match han snabbt skulle vilja glömma. Barkley fällde tidigt i andra halvlek en Blackburnspelare i eget straffområde och domaren pekade på straffpunkten. Klumpigt och orutinerat. Som följd av detta blev Barkley genast utbytt. Everton lyckades vinna matchen efter att Blackburn missat två (!) straffar och man själva fått en straff i slutminuten.
Trots försäljningen av Mikel Arteta och utan att köpa någon ersättare fick Barkley aldrig chansen igen efter hans misstag mot Blackburn. Barkley fick spela någon enstaka ligacupmatch men det var väldigt tydligt att Moyes inte tyckte att han var redo för A-laget. I alla fall inte än. För att utvecklas skickades Barkley kommande säsong till Sheffield Wednesday och Leeds för att få matcherfarenhet.
Det kan tyckas konstigt att Barkley fick den behandlingen han fick av Moyes. Sanningen är att den skotska managern alltid har haft en strikt filosofi kring unga spelare. Moyes vill försvara dem i så stor utsträckning som möjligt, oavsett förmåga och potential. Trots att Wayne Rooney i slutet av sin Evertonkarriär var startspelare för England, så var han fortfarande avbytare för nedflyttningshotade Everton, vilket kan uppfattas som helt absurt. Rooney var under tiden oförstående till hans begränsade speltid, men har sedan i efterhand sagt sig förstå varför Moyes behandlade honom som han gjorde. Om detta är rätt behandling kring alla unga spelare låter jag vara osagt.
Efter sina lånesejourer i den engelska andradivisionen var Barkley tillbaka i Everton under slutet av säsongen 2012/2013. Säsongen slutade dock i en besvikelse för Everton och Ross fick dåligt med speltid och användes främst som avbytare. Ett uttåg mot Wigan i kvartsfinalen i FA-cupen var ett stort fiasko och man lyckades inte kvalificera sig för europaspel i ligan, torts att man hade häng på de stora klubbarna långt in i april. Sommaren blev en stor vändpunkt i Barkleys karriär. David Moyes lämnade för att efterträda Sir Alex Ferguson i Man Utd efter 11 år i Everton. In kom istället FA-cup vinnaren Roberto Martinez som visade stort förtroende för Ross Barkley. Motsatt till vad Moyes hade för injektion att göra med unga spelare var Martinez redo att bygga laget kring Ross Barkley. Martinez beskrev Barkley som en mix mellan Michael Ballack och Paul Gascoigne, efter en 1-1 match mot Arsenal på Emirates Stadium. Barkley fick stor uppmärksamhet under sin första säsong som startspelare i Everton för sin fysik, bollkontroll och tillslag. Det ryktades om att Man City hade fått ett £50M bud nekat och Barkley förlängde med Everton efterkommande sommar och visade vart hans lojalitet stod. Han sade på presskonferensen att han inte gillade tanken att se sig spela någon annanstans än för Everton. Everton hade i anslutning till Barkleys nya kontrakt precis värvat stjärnstrikern Romelu Lukaku på en permanent deal från Chelsea för ett nytt transferrekord på £28M. Allt var frid och fröjd. Everton var en klubb som skulle uppåt med ett ungt och spännande lag. Det ingen visste var de tuffa åren som skulle komma.
Roberto Martinez trupp lyckades inte alls kommande säsong och drabbades av det ökända Europa League syndromet. Everton slutade på en elfte plats i ligan, vilket var en stor missräkning med tanke på satsningen man gjort sommaren innan. Laget blev dessutom helt krossade borta i Ukraina av Dynamo Kiev i slutspelet i Europa League. En mellansäsong påstod många. Säsongen efteråt blev dock även det en elfteplats i ligan och Roberto Martinez fick sparken med en omgång kvar.
En av de spelarna som blev allra hårdast kritiserad under de tuffa två åren var Ross Barkley. Erik Niva uppmärksammade i viasat studion i veckan att Lorenzo Insigne fått extra mycket kritik av sina egna supportar när det gått tufft i Napoli. Samma ska sägas med Ross Barkley. I fotbollstokiga städer, oavsett om det är Neapel eller Liverpool, är det alltid inte helt enkelt att vara en lokal fotbollsspelare. Det kommer göra dubbelt så ont när du förlorar, du kommer få utstå mer press och kritik. Sanningen ligger någonstans i att det ställs extra höga krav på de egna, för man känner en större förbindelse och kärlek till dem. Med det sagt finns det även många fördelar. Ross Barkley har sagt att fansen blir helt i extas när akademiprodukter som han och Tom Davies gör mål, att det är något alldeles speciellt. Det gör dubbelt så ont att förlora, men är dubbelt så skönt att vinna. Inför en träningsmatch på Goodison Park i höstas hade Evertonfansen i kortsidan i Gwladys Street End för ovanlighetens skull satt upp ett tifo. Tifot var en bild på Ross Barkley och med texten:”Here’s to you Ross Barkley, Everton loves you more than you will know”.
Dock så när det går dåligt så blir det som en ända ond spiral. Med överambitiösa fans och Barkleys bakgrund har de ofta känts som fansen sänkt honom snarare än att lyft honom. Gary Neville sade i Sky Sports i höstas att Everton har en trupp som ska komma sjua, men fansen förväntar sig att man ska slåss om Champions League. Han har en poäng. Evertonfansen höga ambitioner kan både lyfta och trycka ned spelare. Detta var väldigt tydligt under Roberto Martinez sista säsong i Everton, då laget tog mer poäng på bortaplan än hemmaplan. Goodison Park är en speciell arena, en arena där fansen är väldigt nära spelarna. Sir Alex Ferguson gick ut i sin självbiografi och sade att det alltid var en mardröm att komma till Goodison Park. Dock så kan Evertonfansen frustration slå slint och istället påverka laget negativt. Detta är en av anledningarna till varför det gick så dåligt som det gjorde under Roberto Martinez sista säsong.
Inför denna säsong tog den före detta holländska storspelaren över rodret för Everton. Kring Barkleys roll har han var väldigt tydlig. Ross är 23 år och ska inte ses som en talang längre, utan ska prestera kontinuerligt som en seniorspelare, menade Koeman. Koeman har även fått effekt på Barkley. Barkley är den engelska spelaren som gjort flest assist och skapat flest målchanser i Premier League, men ändå inte riktigt fått den beröm han förtjänar.
Efter en imponerande vinter i Premier League för Everton och Barkley blev han återigen uttagen i landslaget. Han hade varit petad sedan fiaskot i EM (där han förvisso inte fick en ända sekunds speltid). Varken Sam Allardyce eller Gareth Soutghate tog ut honom till landslagsspel under hösten. Nu var han tillbaka. Barkleys situation i landslaget hade minst sagt varit en sorgsen historia tidigare. Han hade sällan fått något förtroende under Roy Hodgsons ledning och en ny tränare som satsade ungt kunde vara Barkleys vändpunkt. Barkley fick dock varken speltid i träningsmatchen mot Tyskland eller kvalmatchen mot Litauen. Faktum kvarstår att Barkley inte fått speltid under de sju senaste landskamperna, vilket naturligtvis måste ge honom än tankespelare. Hur bra han än spelar så blir han ändå bortprioriterad, trots fiasko efter fiasko för landslaget. Är det fel med Barkley eller blir han bortprioriterad på grund av klubben han representerar? Barkley tog till sociala nätverket twitter för att uttrycka sitt missnöje då han gillade ett inlägg som konstaterade att han inte fått speltid de senaste sju landskamperna för England.
BBC:s sportjournalist Phil McNulty var väldigt kritisk till Garth Southgates laguttagning mot Litauen. Han undrade var Ross Barkley egentligen kunde göra mer för att få speltid. Alex Oxlade-Chamberlain fick istället chansen mot Litauen utan att imponera. Chamberlain kom från en tid i Arsenal där formen varit svag och han hade dessutom fått knapert med speltid. Ännu en manager som prioriterar spelare från de kommersiellt största klubbarna är väl den första frågan man ställer när Oxlade-Chamberlain gick före Ross Barkley denna gång. Dock är det lite orättvist att sprida den propagandan mot Southgate, då han valde att plocka med många unga spelare från u21-landslaget. James Ward-Prowse, Marcus Rashford, Luke Shaw och Nathan Redmond hade alla fått chansen på grund av att de tidigare arbetat med Southgate. Southgates sätt att arbeta liknar mer Tim Sherwoods som när han tog över som manager hos Spurs; plocka upp spelare med potential och som man arbetat med tidigare.
Direkt efter detta landslagsuppehåll väntade ett som alltid känsloladdat derby mot ärkerivalerna Liverpool. Everton hade tagit flest poäng 2017 och var i toppform, medan Liverpool kom med en väldigt dålig form. I derbyn spelar dock formen sällan roll och att i ett Merysidederby på Anfield Road heja på Everton är som att hålla på skeppet i Titanic. Liverpool tog återigen en skalp mot Everton och vann matchen med 3-1. Det stora samtalsämnet efter matchen var Barkleys misstajmade tacklingar, som hade kunnat innebära svåra skador för Liverpoolspelare. Barkley fick utså hård kritik av media och alla är överens om att han borde blivit utvisad. Barkley var övertänd, vilket han även var under höstmötet mot Liverpool. Då kom han in sent på Liverpools lagkapten Jordan Henderson, men klarade sig också då undan utvisning.
Det är inte helt enkelt att heta Ross Barkley och spela Mersysidederby. Trots att han var en av få spelare som visade att han spelade för klubbmärket på tröjan, är det ändå han som blir hårdast kritiserad.
Ross Barkley går mot slutet av sitt kontrakt och har inte ett helt enkelt beslut att fatta. Pressen på Barkley kan faktiskt minska om han går till en klubb som har större chans att vinna titlar. Om Barkley skulle gå till en annan engelsk klubb och spela någorlunda regelbundet har jag svårt att tänka mig att han position i landslaget inte skulle stärkas. Titta bara på John Stones, som lämnade Everton för Man City denna säsong. Han gick från ingen speltid under EM till att ha blivit det självklara mittbackspartern till Gary Cahill, trots tvivelaktig form för Manchester City. Att lämna Everton skulle vara det enkla valet för Barkley. Pressen Barkley får från sin egen läktare, där han stått som bollkalle och sjungit, är enorm. Barkley står inför ett annorlunda dilemma när det gäller att hävda sig själv inom toppfotbollen i sommar.
