Är mittfältsdynamiken den viktigaste nyckeln till framgång?
Det talas ofta om den fantastiska offensiven eller ytterbackarnas betydelse för den här upplagan av Liverpool. En lagdel som kanske inte får lika mycket uppmärksamhet är mittfältet och hur viktigt det är för att Klopps maskineri ska kunna fungera fullt ut.
När Gini Wijnaldum lämnade klubben i somras höjdes en del röster om vikten av att försöka hitta en bra ersättare till den holländske arbetshästen. Klopp & kompani valde att inte värva in någon direkt ersättare utan valde istället att satsa på unge Harvey Elliott på mittfältet. Något som till en början såg lovande ut tills Elliott åkte på den där tunga skadan borta mot Leeds i september månad. Därefter har det laborerats mellan diverse mittfältare då Thiago, Keita, Jones, Milner och Fabinho alla dragits med skadeproblem under säsongen. Framför allt har det varit trist att se Keita fortsätta gå sönder gång på gång på gång. Extra tydligt har det också synts hur kvalitén, balansen och stabiliteten på mittfältet sjunkit när de röda saknat Fabinho som kanske är lagets viktigaste mittfältare, och en av världens bästa i sin defensiva mittfältsposition.
Under den senaste ligamatchen mot Brighton var det tydligt hur Liverpool tappade lite i kvalité när en för dagen duktig Keita föga överraskande tvingades utgå skadad i den första halvleken, till förmån för Oxlade-Chamberlain. Balansen blev för offensiv och stora ytor skapades bakom honom och Jones, vilket gjorde att Brighton fick för mycket ytor att laborera på bakom mittfältet. När det händer blottas det också stora ytor bakom ytterbackarna då mittfältarna inte klarar att täcka upp för dem när de ger sig av framåt. Precis det hände vid Brightons kvittering till 2-2 då Alexander-Arnold och Oxlade-Chamberlains samarbete inte fungerade särskilt bra. Det skapade en jätteyta för Trossard då Alexander-Arnold inte var på plats i försvarsspelet och fransmannen hade i slutändan inga större problem att kvittera för fiskmåsarna.
Tittar vi tillbaka i tiden till när de röda kanske var som allra bäst och mest svårslaget bestod mittfältet allt som oftast av Wijnaldum, Henderson och Fabinho. Inga lirare på pappret men spelare med otroliga lungor, taktiskt skickliga och den trion tillsammans skapade en nästan perfekt balans. Fabinho täckte mitten medan Wijnaldum och Henderson kunde skydda ytterbackarna medan de forsade fram längs kanterna. De var också exemplariska i sitt press-spel och vann ofta tillbaka många bollar från motståndarna. Inget ont om Thiago, Jones eller Keita men de är inga spelare som varken kommer vara skadefria under lång tid eller orkar springa matcher igenom på samma sätt som Henderson och Wijnaldum.
Även fast holländaren kladdade lite väl mycket på bollen i vissa lägen var han en riktig arbetshäst, var aldrig skadad och utgjorde mångt och mycket en väldigt viktig del i Klopps lagbygge. Skulle klubben försökt hitta en liknande spelartyp i somras? Kanske – kanske inte.
Något som i alla fall i dagsläget går att diskutera är att Liverpools mittfält inte riktigt är av samma balans och stabilitet som det tidigare var. Självklart spelar de stora skadeproblemen i nuläget också in då det är svårt för spelare att hinna spela ihop sig innan en ny skada uppstår och någon tvingas sitta vid sidlinjen ett tag. Förhoppningsvis kan det bli lite bättre och lite stabilare igen när de mer ordinarie mittfältarna är tillbaka i full färd – den som lever får se.
