Året 2014
CSS-redaktionens Daniel Joannou sammanfattar Chelseaåret 2014.
Han kom, han såg mest trött och han segade. Värvas man för ett brittiskt rekord och när ens prestationer står i skuggan av skämten om dig, ja då har man misslyckats. I'm going out tonight dressed as Fernando Torres. I'm not planning to score. Eller: Torres has settled as a barman. He is good at putting shots over the bar. Hmm... Some of these Torres jokes are starting to cross the line... unlike his shots. Ja. Och så vidare. Jag skyddade honom länge, El Floppo, men till ingen nytta. Det är nästan fyra år sedan den där kvällen på dead line day när man satt med svettpärlor i pannan, upphetsad likt en brunstig hund i mitten av en löptiksflock, och uppdaterade internetflödet för att följa händelseförloppet kring övergången.
Lyckan, denna lycka när det äntligen blev klart. Besvikelsen, denna besvikelse när det nu gick som det gick. Visst glimtade han till då och då men det räckte inte på långa vägar och så här när året summeras har Atletico de Madrid fått tillbaka sin förlorade son, det gick klubben nyligen ut med. Nu är hoppet ute för oss, Fernando Torres, och min canvas av dig jag spontant inhandlade våren 2011 för £69 blandas i skrivande stund med blöjor och tyg i bostadsförmedlingens gröna container märkt restavfall. Men för ett år sedan var det inte det. Då gjorde du 0-1 mot Southampton och sparkade igång fotbollsåret 2014.
Samma match visade sig bli Juan Matas sista. Vid ställningen 0-0 i andra halvlek blev spanjoren utbytt och okarakteristiskt öppet visade han sin besvikelse. Kort där efter blev spanjoren klar för Man United i en deal som uppgavs ligga på £38 miljoner. Det var rätt att släppa Mata, speciellt för de pengarna. Men visst kändes det sorligt att se årets spelare två år i rad lämna.
135 matcher, 33 mål, Champions League, FA Cupen, Europa League, Årets spelare i klubben x 2 - Mata lämnade inte Chelsea tomhänt.
Början av året lät oss även se Eto'o göra ett hattrick på Man United (3-1), Nemanja Matic komma hem till Stamford Bridge i en ack så välkommen deal, och John Obi Mikel göra mål(!) mot Derby i ligacupen. Det sistnämnda fick en Chelseasupporter att tatuera in nigerianens namn i en av årets skummaste vadslagningar.
Efter en bra januarimånad började februari lika bra när Man City, som inte misslyckats med att göra mål på sin hemmaplan sedan 2010, slogs tillbaka med 0-1 efter mål av mannen som är polare med Djockovic, som om han får välja sätter på serbisk musik i omklädningsrummet och som råkar vara världens bästa högerback - Branislav Ivanovic.
Chelsea vann båda mötena mot Man City förra säsongen. Här sänker Ivanovic dem på våren.
Chelsea ledde här ligan under en kortare period och förhoppningar började gro. Därefter fick man stryk av Aston Villa med 1-0 och åkte ur FA Cupen när Man City blev storleken för stor (2-0) vilket fick vår manager att prata om stora och små hästar. Vi är en liten häst som är redo först nästa år, menade Mourinho och efter att ha sett om detta klipp känns det som att managern var spot on, som vanligt.
Sedan var det dags att fira en stor man och låta honom bli hyllad för de fantastiska bravader han lyckats med genom åren. Stolt och rak i ryggen tog han emot publikens jubel inför sin 1000 match vid rodret. Men så fel det kan bli... Om Arsen Wenger hade kunnat välja så hade han nog inte kunnat tänka sig en sämre utgång. 6-0 till Chelsea. Ridå.
Chelsea fortsatte att blanda och ge under våren. Förlust mot Crystal Palace, vinst mot Stoke och Swansea och sedan till det som skulle hända förr eller senare... Mourinhos svit av obesegrade matcher kom till ett slut. Det störiga i sammanhanget var att det var förrädaren Poyet och hans Sunderland som agerade bödel. Och det kändes dubbelt då denna förlust av oss supportrar sågs som den sista spiken i den kista som symboliserade titeljakten.
"What I have done to their title hopes is bad, but I'm sorry - I was just doing my best for Sunderland, I cannot do anything different. I hope I will feel less guilty if Chelsea go on to win the Champions League, because I am still good friends with everybody here, and I would like them to keep winning." Sa Poyet i ett desperat försök att polera bajs. "Good friends" sa du? Tack men nej tack. Jag minns Poyet, jag minns minsann. Hur du vann allt värdefullt i din karriär hos oss och hur du för ditt nya lag - Tottenham (!) i en förnedrande förlust i ligacupen ställde dig framför dina före detta fans som backat dig i ur och skur och KYSSTE deras klubbmärke. Nog om det, men för mig är du svartmålad för all framtid. För er som inte fattar vad jag pratar om finns en mer nyanserad beskrivning av händelseförloppet här.
Bättre nyheter kom då i och med returmatchen mot PSG där Chelsea hade ett 3-1 underläge att hämta upp. Demba Ba satt det avgörande målet i 87:e minuten vilket fick Mourinho att ta en löpning ner till hörnflaggan. Bara för att ge sitt lag instruktioner, så klart.
Och så till vårens behållning. Gerrard hade i matchen innan vunnit mot City och konstaterat att hans Liverpool nu hade allt i egna händer. Hans egen första ligatitel var inom räckhåll och en eufrorisk och tårögd Gerrard samlade laget och uttalade de nu klassiska meningen "This does not fu*king slip now"... ja... vilket det faktiskt visst det gjorde. Gerrard halkade mot Chelsea och resten är historia. Småkul historia, förvisso, som även går att återupplevas här, här och här.
Ett B-betonat Chelsea slog Liverpool på Anfield.
Chelsea nådde en hedersfylld semifinal i Champions League, där Atletico Madrid drog det längsta stråt, och i en match mot Norwich på senvåren grusades alla möjliga små förhoppningar någon kunde ha kvar om en Premier League-titel i och med ett 0-0 resultat. I den matchen var Martin Olsson var bäst på plan och just Olsson sprang undertecknat på i somras. Då vi är från samma stad och således är lite småbekanta med varandra började vi efter hälsningsfraserna att diskutera fotboll i allmänhet och matchen Chelsea - Norwich i synnerhet. Martin hävdade att han borde haft en straff och jag tror han hade en poäng. Jag mindes en het argumentation mellan honom och Ivanovic som jag förde på tal, vilken tydligt syntes på TV, varpå han ödmjukt skrattade. Martin Olsson spelar vidare som viktig kugge i Canaries som i nuläget återfinns på en 7:e plats i the Championship.
Straff?
I samma match gick en tårfylld Ashley Cole, en märkbart tagen Frank Lampard och en oviss John Terry runt och tackade publiken på Stamford Bridge. De hade alla på känn att detta var deras sista match. Efter en av sina bästa säsonger i klubben skrev dock John Terry två dagar efter sista matchen mot Cardiff (vinst 1-2) på ett kontrakt för nästkommande säsong.
Chelsea slutade säsongen på en tredje plats, på 82 poäng, fyra poäng efter ligavinnarna Manchester City. Kort där efter tog vi farväl av två legender.
Ashley Cole och Frank Lampard, två av Premier Leaguehistoriens bästa spelare på sina positioner.
Undertecknat har följt Chelsea sedan -98 och aldrig, jag repeterar, aldrig har jag sett klubben naila ett transferfönster som man gjorde i somras. Än mer imponerande är att den mesta av aktiviteten färdigställdes redan innan VM startade.
Ut gick: (förutom Lampard och Cole): Demba Ba (£8m), Samiel Eto'o, David Luiz (£50m!!!), Romelu Lukaku (£28m), Fernando Torres
In kom: Cesc Fabregas (£27m), Diego Costa (£32m), Felipe Luis (£15m), Didier Drogba och Loic Remy (£10m)
Tack och bock. I den perfekta av alla världar hade jag gärna sett att Lampard stannade lite till, speciellt med facit på hand, men i övrigt kändes varje transfer genomtänkt och nyttig.
Cesc Fabregas, en spelare Chelseafansen tog till sig snabbt.
En ny säsong skulle sparkas igång och den lilla hästen skulle växa till sig till en hingst. Och nyförvärven levererade direkt. De tre första matcherna innebar idel vinster, fyra mål av Diego Costa och Fabregas fick beröm som regissör i ett nytt, kreativt Chelsea. Matcherna betades av och målen fortsatte trilla in. Diego Costa stod för ett hattrick i en match mot Swansea och allt var frid och fröjd. Sen mötte man City på Ethiad.
Frank Lampard hade ju med buller och bång dragit till USA och blivit presenterad som nyförvärv för storsatsande New York City, men på något märkligt sätt byttes äpple mot textil och Lampard hamnade i Manchester. Det var nästan som att ens bästa vän och kollega, som arbetat i familjeföretaget så länge man kan minnas, sadlade om och blev parkeringsvakt. Karriärvalet gick att ifrågasättas men rollen han skulle komma att spela skulle ändå inte vara av någon större betydelse. Fram tills han lappade min bil.
För efter att Chelsea tagit ledningen genom Schurrle byttes Lampard in... och gjorde mål...
Hyllningarna efter var dock fina. Och denna film är både sevärd och rörande.
Lampard vägrade att fira sitt mål.
Chelsea marscherade vidare, slog Arsenal med 2-0 och tog fina skalper i Champions League genom bland annat 6-0 mot Maribor. Drogba presenterade sig på allvar när han stal en straff från Hazard och ivorianen fick spelare vidare i Costas skadefrånvaro, vilket han gjorde bra. Men efter att Drogba sett ut att skjuta hem vinsten mot Manchester United blev Ivanovic kontroversiellt utvisad och Robin Van Persie kunde göra 1-1 på matchens sista spark.
November brukar vara dålig för Chelsea, rent historiskt, men inte denna gång. QPR och West Brom avverkades och så även Liverpool borta, en match som undertecknat såg på plats. "Where's your famous atmosfear" ekade högt runt Anfield och när det vid ställningen 2-1 var halvtomt på stolarna i den 90 minuten, och man skulle kunna tänka sig att "You never walk alone" skulle dundra på fulla muggar, hördes istället Chelseaklackens "Is there a fire drill?".
Diego Costa fortsatte att leverera hela hösten och gjorde sitt 10:e mål mot Liverpool.
Experter pratade nu om att Chelsea kunde gå hela vägen till Premier League-titeln obesegrade och som mest var man hela nio poäng före titelkandidaten Man City. Förlusten kom dock mot ett effektivt Newcastle i december månad.
Sam Allardyce är en märklig man. Med sitt West Ham ser han ut att nå oanade höjder och någon brist på självförtroende besitter karln verkligen inte. Anledningen till att han aldrig fått, eller kommer få, ett erbjudande som tränare för en av världens bästa klubbar är för att han inte är italienare. Hade han hetat Allardici hade saker och ting varit annorlunda, enligt egen utsago förståss. Jag vet inte, om Big Sam. Personligen tycker jag mest att han ser trött och såsig ut, där han sitter på bänken, som en boaorm som nyss svalt en råtta. Men visst hade han en poäng när han kritiserade Ivanovic för filmning när West Ham slogs tillbaka med 2-0 på boxing day. En kommentar som, efter en utebliven straff mot Southampton i matchen efter, fick Mourinho att se rött.
"Från ingenstans börjar Allardyce prata om att Chelseaspelare simulerar" sa portugisen som under hösten ändå hållit sig i skinnet i mediala sammanhang. "Folk, experter, kommentatorer, tränare från andra lag - de reagerar mot Chelsea på ett sätt de inte reagerar mot andra lag. Detta sätter hård press på domare vilket leder till att domare begår misstag likt dessa".
Hårt? Överdrivet? Tja... kanske. Men så är det ju José Mourinho vi pratar om, trots allt. På gott och ont. Mest på gott.
"Detta börjar likna en kampanj mot oss." Nejdå, det är ingen kampanj, det är bara Mourinho som flyttar fokus från laget. Igen.
Årets lag då? Daily Mail lät tio experter ta ut sina bästa elvor från 2014 och noterbart var att en Chelseaspelare figurerade mest frekvent i alla lag. Faktum är att John Terry var med i nio av tio favoritlag från det gångna året. Och nu ser det ut som att den fantastiske Chelseakaptenen får ett år till i klubben. Hur ser ditt lag ut? Kommentera gärna och diskutera i fältet nedan. Med detta och med Chelsea tre poäng före i toppen (tack Burnley) tackar jag för detta året och önskar ett riktigt gott nytt år.
