Nyårsmötet - Chelsea 2012
Några av Chelsea-redaktionens medlemmar ser tillbaka på det berg- och dalbanelika året som gått och svarar på frågan ”Vad minns du bäst från det gångna året?”.
År 2012 lider mot sitt slut. Ett år som inleddes med en 2-1 seger borta mot Wolverhampton, Frank Lampard segerskytt, och avslutades med en 2-1 seger borta mot Everton, Frank Lampard segerskytt. Ett lugnt år skulle man alltså kunna tro, men lugnt är det sista som det har varit. Vi har bjudits på en färd i en berg- och dalbana (som redaktionens Viktor Skoog stiligt fått med i montaget ovan) där vi lidit och jublat om vartannat. Det är nu dags att sammanfatta Chelsea anno 2012.
Vår egen el presidente, Oscar Karlström, inledde 2012 på ett lysande sätt då han flyttade till London (med ett enda syfte?).
”Det gångna året har varit det bästa i mitt liv som Chelseasupporter av två anledningar. Lördagen den 19 maj i München samt det halvår jag bodde i London och hade äran att gå på Chelsea varje vecka.
En kylig lördag i januari gick flyttlasset till London för en termin som utbytesstudent i den brittiska huvudstaden. Under mitt halvår i London ägnade jag så klart tid åt plugget och de aktiviteter som hör ett studentliv till, men de minnen som kommer att finnas kvar längst är de som rör Chelsea. Målen jag jublade över (viket inte var särskilt många under mina första veckor i England, men desto fler mot slutet…), de osannolika matcherna i Champions League och de två titlarna vi tog i slutet av säsongen kommer jag alltid att komma ihåg.
Men jag kommer även att minnas platserna jag fick besöka runtom i England, sångerna jag sjöng på läktaren och de Chelseasupportrar som numera är vänner för livet. I mina ögon är det minst lika mycket värt som det de elva gubbarna uträttar på planen.”
Den 19/5 vann Chelsea Champions League för första gången i klubbens historia.
Resultaten i inledningen av 2012 var inte alltför lysande, något som dock lyste upp vår tillvaro var Lovéns underbara jakt på Winston Bogarde (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6). En säker 3-0 ledning tappades mot United. En resa till Neapel innebar att Champions League-drömmen höll på att stanna vid just en dröm. En uddamålsförlust mot West Brom. Där var förtroendet till manager Villas-Boas förbrukat och portugisen fick packa resväskan och Di Matteo tog över skutan.
Villas-Boas tid i Chelsea blev varken lyckad eller särskilt långvarig.
Efter två raka segrar väntade åttondelsreturen mot Napoli på Stamford Bridge och ett av sommarens nyförvärv till redaktionen, Stefan Petranovic, minns med glädje den kvällen.
”Efter att ha förlorat med 3-1 på spökarenan San Paolo mot Napoli i den första matchen räknades Chelsea ut helt och hållet och det väntades bli en fiaskosäsong. Nyutnämnde managern Di Matteos första uppdrag var det omöjliga, enligt media och alla andra fotbollsintresserade, att vinna med tre måls marginal mot ett anfallsinspirerat Napoli med stora spelare som Cavani, Hamsik och Lavezzi. Mina egna tankar var ”Visst, vinna ska vi nog kunna klara av, men att vända 1-3 mot Napoli… nja”. Men Di Matteo valde att återgå till det gamla klassiska Chelseaspelet och allting verkade stämma igen, vi var tillbaka! Drogba inledde målskyttet i första halvlek. 1-0 i halvtid, helt okej tänkte man, men ett avancemang fanns inte ens i tankarna med tanke på Napolis giftighet. Andra halvlek hann knappt börja innan kapten Terry nickade in 2-0. Va fan, vi är vidare?! Kvarten senare nätade Ilner och då blev det bara kolsvart. Men, med kvarten kvar får Chelsea en straff och Lampard kliver fram. Säkert rakt i målet och 3-1, alltså förlängning. Napoli var trötta på grund av sitt spelsystem, vi hade chansen! Förlängningen var en nagelbitare. Strax innan domaren skulle blåsa av första delen av förlängningen håller sig Ivanovic framme och dunkar in 4-1 i nättaket, jag blev helt mållös och det tog mig några sekunder att fatta det, är vi vidare? Jag och pappa gick bananas och hoppade runt i vardagsrummet och mamma och syrran kollade på och fattade inte varför vi blev så glada på grund av en fotbollsmatch, men vad fattar dem? Vi var vidare och det var bara början på en fantastisk historia, we know what we are…”
Även redaktör Daniel Joannou minns Napoli-matchen som något alldeles extra.
”Förutom den där magiska kvällen i slutet på maj så minns jag Chelsea - Napoli som en av årets absoluta höjdpunkter. Hela matchen, hur den utspelades och slutade var magisk på så många sätt och kom att bli en av de få historiska matcher att lägga in på en privat hylla i hjärn-arkivet. Barcelona-matcherna och Bayern-matchen i all ära, men för mig var denna match den mest speciella när jag blickar tillbaka.”
Ivanovic fick utmärkelsen CSS Player of The Year i våras. Här avgjorde han returmötet mot Napoli.
Säsongen rullade vidare och även fast ligaspelet fortsatte gå knackigt så gick cupspelet lysande. Benfica passerades i kvartsfinalen av Champions League (Johns reseskildring i tre delar kan läsas HÄR, HÄR och HÄR) och Tottenham krossades fullständigt på Wembley i semifinalen av FA Cupen. Blott tre dagar senare gästade Barcelona Stamford Bridge och slogs tillbaka med 1-0. Ett bra läge inför returen på Camp Nou som Niklas Isaksson, ännu ett sommarförvärv till redaktionen, minns mycket väl.
”Barcelona på Camp Nou. Vi hade 1-0 att gå på efter att Drogba gjort matchens enda mål på Stamford Bridge en vecka tidigare. Defensiven var i fokus och jag förberedde mig tidigt på att det skulle bli en lång kväll. I dryga halvtimmen hade jag hoppet uppe, sedan gick allt fel. 1-0 målet sänkte hoppet rejält. Utvisningen minuten efter fick mig att känna uppgivenhet. 2-0 målet fick mig att ge upp. 0-2 borta mot Barcelona. En man utvisad. Bosingwa mittback. Det var kört. Ramires fantastiska mål innebar att vi just då var vidare, men 45 minuter väntade och... nä, det var kört. Straff i inledningen av andra halvlek och där skulle drömmarna spricka fullständigt. Nu var det definitivt över. Messis oförmåga att göra mål mot Chelsea visade sig dock igen och en gnutta hopp tändes. Känslan av att ”det kan gå” växte sig starkare för varje minut som gick. Klockan passerade 90 minuter och en rensning nådde en ensam Torres. Allteftersom han närmade sig målet flyttade jag mig allt närmare TV:n och när han rullade in 2-2 så stod jag där på knä på samma sätt som Torres gjorde framför tystnande läktare på Camp Nou.
En klassisk Hoist från dagen efter bragden på Camp Nou finns HÄR. I min bok den bästa hoisten någonsin.”
En bild från det gångna året som ingen Chelsea-supporter glömmer.
Någon form av upprättelse var skipad och Chelsea var klart för sin andra Champions League-final. Innan den magiska kvällen i München fick redaktionens tredje och sista nyförvärv från i somras, Simon Thellsson, tillsammans med ytterligare 120 CSS:are bevittna QPR förnedras och Torres göra hat-trick.
”Att resa över till London och kolla på en match live slår det mesta och i våras så var jag på plats för att se på matchen mot QPR på Stamford Bridge. Regnet öste ner, Chelsea hade dagarna innan slagit ut Barcelona och skulle spela final i Champions League och framåt paus så sken verkligen fotbollssolen över Chelsea i dubbel bemärkelse, samtidigt som motståndet utklassades. En fantastisk upplevelse, men givetvis minns jag även Napoli-kvällen, Barcelona-matcherna och Didis farväl.”
CSS intog Stamford Bridge i slutet på april i en match som slutade 6-1.
En tam insats mot Newcastle i ligan betydde att förhoppningarna om en topp 4 placering i ligan var som bortblåsta. Uppladdningen inför FA Cup-finalen på Wembley hade kunnat vara bättre, men kungen av Wembley fanns fortfarande i Chelsea och sin vana trogen gjorde han mål och såg till att Liverpool fick nöja sig med Ligacupen. Daniel Joannou befann sig på Wembley och jublade då Chelsea bärgade säsongens första titel.
”Minns även FA Cup-finalen med ett leende på läpparna, en match jag avnjöt på plats. Det är något speciellt med finalen i FA Cupen och det var andra gången jag fick äran att uppleva final-vinst i denna turnering (första gången var mot Everton 2009). Att dessutom få trycka till Liverpool i den viktigaste av alla matcher, efter att fått däng av dem flera gånger under säsongen, var extra kul och kändes extremt rättvist.”
Lampard och Terry fick lyfa FA Cup-bucklan igen.
Tre dagar efter FA Cup-triumfen var det dags för ligamatch mot Liverpool och Di Matteo visade tydligt vad hans mål var då startelvan innehöll åtta ändringar mot den han använt i finalen. Matchen förlorades, men vad gjorde det? Den viktigaste matchen mot Liverpool hade vunnits. Ligaavslutningen hemma mot Blackburn bjöd också den på en reservbetonad startelva, men matchen vanns och i den slutliga tabellen stod det fastslaget att Chelsea slutat på placering sex. En placering som innebar att det inte skulle bli något Champions League-spel till hösten. Tottenham som slutade fyra skulle istället göra Manchesterlagen och Arsenal sällskap. Om nu inte Chelsea lyckades vinna finalen mot Bayern München i München...
Oscar Karlström var en de nära 70 000 åskådare som befann sig i Allianz Arena den magiska kvällen.
”Mitt halvår i London fick det bästa möjliga avslutet en solig majdag när München badade i blått och rött (mest rött faktiskt). Dagen tillbringades med ett 20-tal Chelseavänner på ett tyskt ölcafé. Ute på torget ekade sångerna mellan husväggarna medan sellerin ven genom luften. Redan då var det svårt att ta in alla intryck och inse att det var verklighet. Chelsea i en Champions League-final. Och jag hade äran att vara där. Svårsmält.
Ännu mäktigare blev det efter den sångfyllda tunnelbaneresan till Allianz Arena. Under matchen kämpade mina hjältar på den gröna mattan medan närmare 20 000 på kortsidan bakom dem öste på för att visa sitt stöd. Båda parter krigade som om deras liv stod på spel.
Den totala tomheten som uppstod när Müller gjorde 1-0 ersattes med den mest euforiska känsla jag någonsin varit med om när Didier Drogba, bara drygt tio meter från där jag stod, nickade in kvitteringen. Strax efter trodde jag för andra gången i matchen, och säkert tionde gången totalt under Champions League-säsongen, att pokalen var förlorad – men då klev Petr Cech fram och visade sin storhet.
Straffläggningen var en pina utan dess like. Efter Juan Matas miss stirrade jag bara ner i betongen. Det var först efter Cechs första räddning som jag vågade titta ner på planen igen. När Didier Drogba klev fram på andra sidan planen kände jag ett stort lugn – med all rätt. Minuterna efter att vår klubbs bäste spelare någonsin rullade in sin straff var ett blur av känslor som inte kan beskrivas i ord, men de flesta av ni som läser det här kände nog samma sak just då.
Nu när år 2012 summeras och det är dags att blicka mot framtiden funderar jag på om jag någonsin kommer att få uppleva något liknande igen. Troligtvis inte. Men vad gör det? München 2012 kommer för alltid att leva kvar i mitt minne.”
Säsongen fick bästa tänkbara avslut och Drogba fick ett makalöst regisserat avslut i Chelsea då han med sin sista spark säkrade titeln. Chelsea, CHAMPIONS OF EUROPE!
De stora matchernas man! Drogba gjorde under det gångna året viktiga mål i framför allt FA Cupen och Champions League.
Sommaren som följde var turbulent för alla som följer Chelsea. Rykten om övergångar florerade i vanlig ordning, Terrys rättegång och upprättelse lockade oss att följa engelsk press i större utsträckning än vanligt. Di Matteo fick förnyat förtroende. Hazard, Oscar, Azpilicueta och Moses anslöt medan Drogba, Bosingwa, Meireles, Kalou, Essien och Lukaku lämnade (de två sistnämnda på lån). En av värvningarna minns Daniel Joannou lite extra.
”En annan stor dag för mig, ska erkännas, var när det blev klart att Eden Hazard hade skrivit på för Chelsea. Man får liksom alltid en motivations-kick av spännande nyförvärv och hur tramsigt det än må låta så minns jag att jag knöt näven och blev uppriktigt lycklig då Europas hetaste talang twittrade att han hade bestämt sig för oss. Hazard har för övrigt levererat högt över förväntat, enligt mig, sedan ankomsten och visat sig vara en riktigt bra värvning. Framtiden ser ljus ut.”
Eden Hazard, 21, valde Chelsea framför bland andra de båda Manchester-lagen.
Med en fartfylld offensiv inledde Chelsea säsongen strålande i ligan. De två första titelchanserna (Community Shield och Super Cupen) försvann dock efter att en utvisning förstört den första och en colombiansk anfallare den andra. Bortsett från finalmissarna så imponerade dock Chelsea och tog bland annat härliga segrar på Emirates och White Hart Lane. I samband med 4-2 segern mot Tottenham gästades CSS dessutom av Chelsealegendarerna Peter Bonetti och Ron Harris. En fantastisk dag för alla som var på plats. Två av de största någonsin svarade på frågor och berättade om gamla minnen. En hoist om träffen kan läsas HÄR.
Legendarerna Bonetti och Harris bjöds in till en träff i Stockholm i höstas.
En förödande bortamatch mot Shakhtar spelades med en redaktionsmedlem på plats. Det enda glädjande den matchen, så här i efterhand, har att erbjuda är Lovéns märkliga reseskildring i tre delar som kan läsas HÄR, HÄR och HÄR. Ännu en märklig match mot United spelades därefter och denna gång fick United inte två straffar, Chelsea däremot fick två utvisningar. Förlust och spelet fungerade inte längre lika bra. En uddamålsförlust mot West Brom följdes av 0-3 borta mot Juventus vilket blev det sista som Di Matteo fick uppleva som manager. Ett slag i ansiktet på många supportrar, men det var ändå inget mot för det som skulle komma.
Rafa Benitez interimtränare. Vad fansen tycker kan ses/höras HÄR.
Under hösten sparkades legenden Di Matteo och ersattes av den mindre populäre Benitez.
Champions League avslutades med en 6-1 seger hemma mot Nordsjaelland, men Juventus vann samtidigt vilket innebar en tredjeplats i gruppen för Chelsea och spel i Europa League efter årsskiftet. En resa till Japan i december innebar ännu en förlorad final. Resan laget gjorde därefter minns Niklas Isaksson och Daniel Joannou.
”Kvartsfinallottningen i Ligacupen hade gett oss Leeds borta. En skitmatch mitt i veckan i december mot ett klassiskt lag där rivaliteten klubbarna emellan går långt tillbaka i tiden. Perfekt läge att för första gången åka över och se Chelsea. Resan blev fantastisk. Stämningen på matchen gick att ta på. För mer läsning om den underbara resan och underbara förnedringen av Leeds så finns två reseskildringar HÄR och HÄR.”
”Ett sista färskt minne från gångna året tar jag med mig i Leeds away i mitten av december. Min första resa till Leeds, våra rivaler som vi inte mött på nästan ett decennium, skulle bli en fantastisk resa med det bästa läktarstödet jag själv har upplevt, vilket också tydligen kom fram i TV-rutan. Vi förnedrade dem på plan och på läktaren!”
Bortastödet i cupmatchen mot Leeds var något alldeles extra.
En storseger hemma mot Aston Villa med hela 8-0 följdes av två segrar innan året nu är inne på de sista timmarna. Det har varit ett år som alltid kommer bli ihågkommet som året då Chelsea vann Champions League.
Daniel Joannou får äran att avsluta.
”I övrigt har det, i vanlig ordning, varit ett händelserikt år med många incidenter att blicka tillbaka på. Känslan av rättvisa när Di Matteo fick jobbet, känslan av besvikelse när det fråntogs honom under ojusta omständigheter, nervositeten och spänningen i att följa John Terry-rättegången, känslan av orättvisa när han ändå blev dömd av FA. AVB:s uttåg, Ryan Bertrands genombrott, Juan Mata, CSS-träffen i London mot QPR (6-1!), Fernando Torres (är han på gång nu?), Clattenburg, Roman Abramovich och Fat Spanish Waiter. Glädje, eufori, blod, svett och tårar. Fotbollsåret 2012 bjöd på allt, på gott och ont.”
Gott nytt år önskar CSS-redaktionen!
