Aston Villa - äkta storhet kommer alltid åter
Prins William, premiärminister David Cameron och Ozzy Osborne har alla en sak gemensamt – de följer Aston Villa FC. En klubb som dryper av tradition och som säsongen 1980/81 fick allt att stämma.
Aston Villa bildade tillsammans med elva andra klubbar högstaligan 1888 och var länge den kanske främsta klubben i landet i slutet av 1800-talet och början av 1900, men sedan har det varit allt mer tunnsått med titlar, även om de inte helt lyst med sin frånvaro.
Ron Saunders bygger pusslet
En efterkrigsmilstolpe var 1971 då Aston Villa förlorade en ligacupfinal mot Tottenham, något som får ses som en magisk ljuspunkt under klubbens kanske dystraste stund i historien. Laget låg nämligen i division III (motsvarande League One), vilket med Villa-mått mätt var nästan otänkbart.
Säsongen därpå - 1971-72 - vann laget visserligen division III, men det var först när den kanske inte så karismatiske managern Ron Saunders anlände 1974 som resan uppåt tog fart.
Redan under första säsongen tog han upp laget i högsta divisionen samtidigt som Villa lyckades med bedriften att ta en ligacupseger i final mot Norwich City.
Bit för bit började så Saunders att lägga ett pussel som skulle ta Aston Villa betydligt längre än vad de själva ens kunde föreställa sig under den kärva inledningen av 70-talet (och för den delen också slutet av 60-talet).
Den första pusselbiten anlände 1975. En herre vid namn Dennis Mortimer, mannen som skulle bli förgrundsfigur och 1982 lyfta den finaste pokalen av alla. Men där fanns också en ung lovade kille vid namn Gordon Cowans som allt starkare knackade på dörren för en framträdande roll.
Säsongen efter hamnade Aston Villa överraskande på fjärde plats i ligan och vann även en klassisk ligacupfinal mot Everton som spände över tre matcher. Landslagsmeriterade målvakten Jimmy Rimmer, mittbackarna Ken McNaught och Allan Evans (dock forward innan han kom till Villa) värvades.
Därefter följde några år av stabila placeringar på över halvan samtidigt som lagbygget fortsatte. Högerbacken Kenny Swain skrev på 1978 och 1979 anlände den hårt arbetande skotske mittfältaren Des Bremner, den begåvade yttern Tony Morley och anfallaren David Geddis från Ipswich.
Från ungdomsleden hämtades vänsterbackarna Gary Williams och Colin Gibson, målvakten Nigel Spink, men kanske främst en viss Gary Shaw. Den senare fick träda in i hetluften tidigare än beräknat eftersom storstjärnan Brian Little hade stora problem med skador.
När vi skriver 1980 har Ron Saunders en helt klart duglig trupp, men det saknas en sista pusselbit.
David Geddis, eller Geddo som han kallades av fansen och bland vilka han var mycket populär, höll inte riktigt måttet att leda linjen längst fram i laget. Saunders hostar därför upp rekordsumman 500 000 pund för centern Peter Withe från Newcastle United. Withe som vunnit ligan 1977/78 med Nottingham Forest.
Den sista pusselbiten.
Kampen mot Ipswich Town
Det var nog ändå ingen som räknade med Aston Villa 1980/81, men tack vare få skador vilket ledde till att Saunders endast behövde använda sig av fjorton spelare, gick det allt bättre. I match efter match.
Jimmy Rimmer var den rutinerade målvakt som krävdes. Evans och McNaught bildade ett svårforcerat mittlås. Kenny Swain visade styrka offensivt och defensivt som högerback, medan Colin Gibson gjorde vänsterbacksplatsen till sin, även om Gary Williams inte var en oäven inhoppare.
Gordon Cowans växte till en elegant mittfältsmotor som också skulle göra tio landskamper för England samt pröva lyckan i Italien. Des Bremner stod för kraft och energi på högermittfältet, medan Dennis Mortimer var mittfältets allt-i-allo och ledare.
På vänsterkanten briljerade Tony Morley med sin teknik och snabbhet. Klippen med hans mål mot Everton samt framspelningen i Europacupfinalen är exempel på den briljans som fanns hos engelsmannen. Framför Morley fanns Gary Shaw som kanske inte var så snabb, men hade en fantastisk blick för spelet och länkade med den klassiske centertanken Peter Withe. Shaw skulle senare få problem med skador, men under säsongen 80/81 var han kuggen i anfallsmaskineriet.
Ju längre säsongen led, desto tydligare blev det att huvudkonkurrenten var Bobby Robsons Ipswich Town, vars lag kanske var vassare, men fortfarande en liten trupp och de siktade dessutom på tre titlar. Till slut blev det en - UEFA-cupen - medan de förlorade överraskande mot Manchester City i FA-cupens semifinal och hamnade tvåa i ligan. Robsons lilla trupp hade gapat efter ett för stort stycke.
En spännande utvikning är att Ipswich vann ligan 1961/62 som nyuppflyttade och med en betydligt tunnare – och sämre – trupp än 1980/81. The Tractor Boys ligaguld på 60-talet hör till de större skrällarna i ligans långa historia.
Klippet visare ett sammandrag av en klassisk match i februari 1981 borta mot Everton. Tony Morley inleder med ett kanonmål. Evertons Trevor Ross kvitterar på straff. Dennis Mortimer ökar på och Gordon Cowans avslutar med 3-1 på straff.
Höga förväntningar, elände och Europaäventyret
Men i maj 1981 var det Aston Villa som fick lyfta ligapokalen och plötsligt vimlade laget av stjärnor. Gary Shaw stod på toppen av sin karriär och skulle visserligen aldrig göra en landskamp för England, men var med i sista sållningen inför VM 1982. Även Dennis Mortimer förbisågs kontinuerligt. Tony Morley gjorde landskamper, men blev också bortvald av förbundskapten Ron Greenwood som hellre tog med sig Arsenals Graham Rix till Spanien. Peter Withe kom dock med.
Förväntningarna var därmed ganska stora kommande säsong, men efter halva säsongen sladdade ett skadedrabbat Villa betänkligt i tabellen och Tony Morley var uppsatt på transferlistan. Och som om detta inte vore nog råkade managern Ron Saunders i bråk med styrelsen över sitt kontrakt och avgick den 9 februari 1982.
Den tillbakadragne Tony Barton fick kliva fram från assisterande till att rädda upp säsongen. Morley kom tillbaka i laget som fortsatte att skörda framgångar i Europacupen. Så till den milda grad att de till slut var i final mot självaste Bayern München med giganter som Karl- Heinz Rummenigge, Paul Breitner och Klaus Augenthaler.
Nästan surrealistiskt för en klubb vars manager nyss avgått.
Finalen
Tio minuter in i finalen kastar Jimmy Rimmer in handduken. Den rutinerade målvakten hade tagit en chansning, men hans skada var för allvarlig och egentligen borde han inte varit på plan från början. In kommer den egna produkten Nigel Spink. Från ingenting och ständig tvåa efter Rimmer till Europacupfinal mot Bayern München.
Spink gör en jättematch. FC Bayern pressar och pressar, men i ett magiskt ögonblick klickar allting återigen för Aston Villa och det är dessutom trion som säsongen innan firat så många offensiva triumfer som gör det.
Gary Shaw tar hand om bollen, vänder bort en motståndare och spelar fram Tony Morley som tar sig in i straffområdet med den fart han visat så många gånger tidigare, skickar en tysk back att köpa korv och spelar fram en fristående Peter Withe. 1-0 och helt galet. Eller som kommentatorn skrek i pur förvåning:
"Oh, It must be! And It is! Peter Withe!"
Villa håller ut och efter slutsignalen har Dennis Mortimer en nästan omöjlig uppgift att samla ihop sitt lag bland instormande fans. Men han gör det och får 1982 lyfta den buckla som Zlatan Ibrahimovic aldrig har fått lyfta. Dennis Mortimer, en av de bästa spelarna som aldrig fick göra en enda landskamp för England.
Fotbollen blir inte vackrare än så.
Klippet tar oss tillbaka till Europacupfinalen 1982 med kommentarer från hjältarna själva.
