Medlemsresan 2010 ur Paulinas ögon

Så kom den tredje reseberättelsen från årets medlemsresa. Denna gång är det Paulina som plitat ner ett par rader. De som minns hennes tidigare reseberättelse från 07-08 och 05-06 vet att detta är läsvärt.

Medlemsresan 2010
Vilken pers detta har varit. Att flyga eller inte flyga var den ständiga frågan under en veckas tid. Man vågade inte se fram emot helgen ifall man nu inte skulle komma iväg. Inte ens på väg ner till flygplatsen i Göteborg visste vi om flyget skulle lyfta eller inte. Därför blev det en väldigt tidig morgon nere på Säve flygplats. Med preliminärbokningar över hela Sverige var vi näst intill helgarderade och förberedda på det mesta. Reservplanen vi hade var att åka från Skavsta på fredagskvällen, om vi inte kom iväg på morgonen. Lyckligtvis slapp vi åka de där femtio extra milen dit och det var en lättnad att få komma iväg från Göteborg som planerat. Förutom jag, pappa och Per-Erik åkte även ”våra värmlänningar” Anders och Eva och Morgan och Anne-Sophie Karlsson från Säve. På Stansted mötte vi upp resten av gänget som skulle åka med den chartrade bussen klockan 12:30, upp till Birmingham. Framme på Britannia Hotel slängde vi upp väskorna på rummet och gjorde sedan som vanligt, några första härliga impulsköp på Villashopen. På kvällen var vi bjudna till Holte Hotel utanför Villa Park. Vi var först på plats och köpte oss lite att dricka medan vi inväntade resten av Villa Sweden. Vi slog oss ner på uteplatsen, beläget med utsikt över Villa Park. Det var en ljummen vårkväll och en av de mysigaste stunderna på hela helgen. Det är ju inte varje kväll man ser solen gå ner bakom de blommande körsbärsträden vid Trinity Road Stand. Så småningom var alla samlade och det var riktigt roligt att få träffa alla igen. Efter att inte ha ätit ordentligt på hela dagen, beslutade vi oss sen för att åka in till stan och få i oss en bit mat. Handmade burger nere vid kanalen funkar alltid, så även denna kväll.

Lördagen startade vi med en Full english breakfast (där även Becker försåg oss med söndagens matchbiljetter) innan vi begav oss ut till Villa Store utanför Villa Park. Med oss följde Krister och Kari, Morgan och Ann-Sophie, Per & Per och familjen Dahlgren. (Jag och namn går inte ihop, så ni får ha överseende med om det är namn som inte stämmer). Efter någon timme, glada och nöjda med köpen, beställde vi taxibilar för att åka in till stan igen. Eftersom det tog lite tid innan sista taxibilen kom, bestämde sig vi som var kvar att gå till Witton station och ta tåget i stället. När vi kom dit och skulle köpa biljetter var biljettautomaten sönder och det fanns inte en mänsklig själ att fråga så långt ögat kunde nå. Vi hittade däremot en ”informationsknapp” man kunde trycka på om man behövde hjälp. Pär Uggla blev den utvalde att ringa och vi kopplades snart upp till en snubbe i London.

Han förstod inte var vi befann oss, var vi skulle eller vad vi ville honom överhuvudtaget. Efter några minuters försök att förklara detta gav vi upp, eftersom det till råga på allt svischade förbi ett långt tåg någon meter ifrån oss. Det enda man kunde urskilja genom tågbruset var några; Hello? Hello?! Den gubben ville inte ge upp i första taget. Vi fick istället våga oss på en chansning och ”planka” på tåget. Och det gick ju bra ända fram tills det kom en kontrollant på andra sidan perrongen. Jaha, där rök 200 pund tänkte jag, som man kunde spenderat på betydligt roligare saker. Men som tur var klev han på ett annat tåg och vi slapp betala böter. Väl inne i city, promenerade vi ner till kanalen och The Malthouse, ett mysigt litet uteställe där vi åt lunch och satt och solade oss i värmen. Detta var Englands hittills varmaste dag i år, så temperaturen låg runt 20 grader. Underbart! Eftersom det var ”St Georges day” denna dag i England, var det mycket underhållning och marknadsstånd på New Street där vi bodde. Vi passade på att ta oss en närmare titt på detta. (Typiskt engelskt med alla sina tillställningar, tänk Morden i Midsomer). Vi hade också funderingar på att åka ut och se lite utav den engelska landsbygden. Staffordshire eller Warwick var två alternativ. Tyvärr kom vi på detta lite sent in på dagen, så en och en halv timmes resväg kändes inte aktuellt. Det får bli av nästa år i stället. Kvällen avslutades med lite god mat och trevligt sällskap på Bella Italia.

Den efterlängtade söndagen var äntligen här. Dagen började väl sådär. Jag vaknar av att pappa skriker till mig att vi har försovit oss. Jag springer upp panikslagen, och snubblar över alla kläder som någon (absolut inte jag) har slängt på golvet, innan jag hittar klockan. 7:00. Kul, jättekul. Det blev istället en lite tidigare morgon nere vid frukosten. 9:30 hämtar taxin upp oss utanför hotellet. Taxichauffören (som tydligen inte var Villafan) bestämde sig denna dag för att köra den ”långa och dyra vägen”. Efter några medlemsresors erfarenhet är jag inte så lättlurade längre. Vi hade tänkt ta oss in i det nyrenoverade The Holte Suite, men det var redan överfullt med folk. Men tiden rullade på snabbt ändå och det blev dags att gå in på The Holte End istället. Varje gång blir jag lika fascinerad av hur stort det faktiskt är att kliva in på Villa Park. Givetvis för att det är ”The home of Aston Villa Fotball Club” men det är också dess anrika historia som jag tycker är något väldigt speciellt. En arena som funnits på samma plats i över tre decennier, har varit med om en hel del. När spelarna springer in på planen för att värma upp, knappar jag frenetiskt på kameran en stund, innan jag får syn på maskotarna Hercules och Bella nere vid sidlinjen. Jag och Bosse Larsson tar tillfället i akt och springer ner till Hercules för att ta ett idolkort. Tummen upp för det!

Villaspelarna går in på planen till tonerna av Craig Armstrongs ”Escape” och möts av jubel. Det är nu det börjar. Slaget om Birmingham. Matchen blir en typisk derbymatch. Villa börjar bäst med några riktigt bra chanser, Bl.a. från Collins. Men sen övergår matchen till Hawaiifotball, slarviga passningar och stentuffa tacklingar. Andra halvlek blev lika rörig den. Birmingham överraskar direkt med flera farliga skott på mål. Villa börjar blir mer och mer skakiga. Panikrensningar så fort försvaret får tag i bollen och passningsspelet stämmer inte för fem öre. När spelet ändå börjar ordnar upp sig något från Villas sida, fälls Gabby i motståndarnas straffområde, detta i 83:e minuten. Straff! Det är straff! Publiken hoppar som galna och jublar som om det redan vore mål. Jag vågar inte ta ut något i förskott, utan blir mer nervös över hur publiken ska reagera om det nu inte blir så. Det tar lång tid innan straffen slås och varningar delas ut till både höger och vänster för protester mot straffen.
Var det straff eller inte då? Ja, det beror ju såklart på vem man frågar. Även om jag ska vara objektiv i frågan, så tycker jag ändå att det är straff. Visst, Johnson kanske har en stortå på bollen först, men han fäller ju Gabby i alla fall. Domaren ska döma straff i en sådan situation. Inget snack om saken. En liten parentes bara, nu tillbaks till straffdramatiken.
Milner lägger upp bollen på straffpunkten. Backar 9 steg bakåt i sin ansats. Hela publiken håller andan. Min puls har plötsligt nåt maxpuls och det känns som jag håller på att svimma av nervositet. För några sekunder känns det som om hela världen stannat upp och riktar sitt fokus på denna vitmålade 11 meters punkt. Ett distinkt tillslag på bollen som letar sig in i nätmaskorna bakom Joe Hart i Birmingham målet. Hela arenan exploderar i ett öronbedövande jubel. Jag hoppar och skriker som aldrig förr och har inte en tanke på att det återstår 10 minuter innan matchen är slut. Men det skulle jag snart bli påmind om. Birmingham satte upp en hög press mot Villa försvaret och var nära att kvittera flera gånger. Men efter några svettiga räddningar av vår grymma Brad Friedel, blåser Martin Atkinson av matchen och Villas 51:a seger över ärkerivalerna är ett faktum.
Med en lycklig tår i ögat stämmer jag sen in i ”Birmingham are you listening” precis som de resterande 40 000 Villasupportrar. Jag har aldrig upplevt en sådan otroligt mäktig stämningssång som jag fick uppleva den förmiddagen. Det gav mig gåshud ända in i benmärgen. Jag kommer på mig själv att jag står och ler med det där fåniga leendet, som syrran säger att jag gör varje gång jag ser Villa på tv. Men vad gör det nu. Jag är ganska säker på att 90 % av alla åskådarna här inne är precis lika fånigt lyckliga som jag i denna stund.
När vi går ut förstår jag som vanligt inte var alla Shittyfans tagit vägen. Har de så lite stolthet i sig att de måste ta av sig sina blåa tröjor? Vi samlas utanför The Holte Hotel och stämmer av var alla ska ta vägen någonstans. Många bestämde sig för att gå till ett ”knökafullt” The New Adventure för att fira segern, medan vi begav oss till ett minst lika fullt King Edwards en stund. När vi tröttnat på det, tog vi tåget från Aston station. Det hade en tendens att bli väldigt billigt varje gång Anders och Eva åkte tåg. Men som Anders (busschaufför till vardags) uttryckte det; man ska ju inte gynna sina konkurrenter. När vi var tillbaks på hotellet fick vi byta om till icke Villa klädsel eftersom det kan vara lite riskabelt att gå runt med det på stan efter ett derby. Om inte annat kan man bli snorkigt bemött, på exempelvis Sports World. På kvällen hade vi hört att hela gänget skulle ut och äta tillsammans. Tyvärr hade inte alla hört det, så vi blev inte så många i alla fall. (Jag, pappa, Per – Erik, Anders & Eva, Putte Norrland, Claes Svensson, Thomas & Mike) Vi enades tillslut om Sushibaren som vi sagt att vi ska testa varje år vi har varit här. Några modiga vågade prova på det ”rullande sushi – bordet” men det var inget för mig. En riktigt trevlig kväll!
Några av oss drog sen vidare en stund till O’niells.

Måndag och hemfärd. Sorligt men sant. Jag fick det ärofyllda uppdraget att hitta någon liten present till mamma och syrran, vilket inte var det lättaste. Pappa och Per – Erik hamnade mitt i en konfirmationsundervisning i kyrkan och blev sittandes där en bra stund. Undervisningen handlade om hur det var i Birmingham under andra världskriget. De poängterade att prästen sjöng väldigt fint. Vi samlades sen på Starbucks och tog en fika i vårsolen. Där kom vi på den briljanta idén att Anders Gustavsson, som köpt en rutig jacka i Villas färger, skulle lägga sig raklång på sin gräsmatta när han kom hem, så kunde vi bara gå in på hitta.se, söka på Karlstad och sen skulle det inte vara svårt att se var han bor någonstans. Bussen till Stansted avgick klockan 13.00 utanför Blånäsornas pub, mycket passande. På flygplatsen skiljdes alla åt olika håll och olika flyg. Hungriga som vi var, intog vi första bästa restaurang. Vi fick frågan av servitrisen om det verkligen var straff. Anders tog upp tidnigen med en stor bild på fällningen av Gabby på framsidan. Here is the proof! Så var det slut på den diskussionen.
Framme på Säve väntade en nattlig färd hem mot Jönköping.
Jag har alltid samma känslor när jag är på väg hem efter denna helg. Precis som ett barn när julafton är slut. Glad för det man har fått uppleva, men ledsen för att det över. Tur då att julafton alltid kommer tillbaka…
Tack för denna gång och UTV!
Paulina