När Aston Villa chockade Europa
Kvällen i Rotterdam gav frö åt tre av de finaste minnena i Aston Villas 142 år långa livstid. En europeisk titel, ett historiskt mål och en oväntad hjälte. Den 26:e maj 1982, var kvällen då Aston Villa regerade i Europa.
Cirka sex år innan Aston Villas drömår 1982 hade klubben åter tagit steget upp i första divisionen och nu, 1981, stod man sida vid sida med Englands giganter det storsatsande Ipswich. Ett lag lett av legenden Bryan Robson fyllt av landslagsspelare och storstjärnor som Frans Thijssen, röstad till årets spelare i England, och tidens rekordhållare för antal gjorda mål i Uefa Cupen, John Wark med sina 14 fullträffar. Och en ung och lovande Terry Butcher vars namn idag skrivits in bland de allra största legenderna inom engelsk fotboll med sina 77 landskamper. Ipswich var journalisternas och fotbollsälskarnas lag då man ansåg laget vara ett föredöme för sporten.
Som de spelade skulle fotboll spelas, skrevs det i tidningarna runt om i landet.
Med undantag för målvakten Jmmy Rimmer och mittfältaren Des Bremner, med varsin A- landskamp för England respektive Skottland, hade Aston Villa varken landslagsspelare eller storstjärnor vid tidpunkten. Villas stomme bestod av spelare som Tony Morley, en dyr värvning från föregående säsong vars prestationer inte höjt ögonbrynen på många och anfallaren Peter Withe, som skulle ersätta sålda skyttekungen och stjärnan Andy Gray (som tillsammans med C.Ronaldo och G.Bale är den enda som vunnit Young Player of the Year och Player of the Year samma år).
Withe hade visserligen tillhört Nottingham Forrests vinnarlag från 1977-78 men sålts och hade de senaste åren spelat division 2 fotboll med Newcastle United. På fyra år och 151 matcher hade Withe endast mäktat med 53 mål, när han hämtades av Saunders 1980 för att spela för Villa. Saunders såg Withe som ett komplement till anfallaren Brian Little som tillsammans med Gray burit Aston Villas offensiv de senaste åren. Men Little tvingades avsluta sin karriär på grund av skada och in kastades unge Gary Shaw från de egna leden.
När ligastarten stod för dörren bestod Villas offensiv av en värvning som inte levt upp till förväntningarna med endast 3 mål på 15 matcher, en 29 årig anfallare med ett snitt på 0,4 mål per match och en oprövad 18 åring.
Men 44 matcher senare hade man brutit Liverpools tvååriga dominans inom engelsk fotboll och snuvat Ipswich Citys storsatsning på ligaguld. Morley blev ansedd som en av ligans vassaste yttrar och vann priset för årets mål. Peter Withe gjorde 20 mål på 39 matcher och vann skytteligan medan Gary Shaw med sina 18 mål blev utsedd till Young Player of the Year. Utöver de tre hade ett innermittfält, för många klubbar att avundas, växt fram under säsongen i Gordon Cowans och Dennis Mortimer.
Cowans var spelgeniet.
Tony Morley beskrev hans skicklighet med orden "he could effortlessly land a ball on a sixpence from 40 yards". Han var spelaren med det vackra spelet som kunde trollbinda vilken fotbollsromantiker som helst medan Mortimer var den outtröttlige anföraren.
Hans arbetskraft förkroppsligade den mentalitet som förmådde Aston Villa att vinna ligan genom att bara använda 14 spelare.
Han var både hjärtat och lungorna på Villas mittfält.
Ron Saunders, en tränare med rykte om sig att ha en förmåga att få sina spelare att prestera över sina förmågor hade 1981 förvandlat ordinära spelare till mästare och sig själv till årets tränare.
År 1981-82 var en säsong med helt nya förutsättningar. För ett lag som föregående år slagit ur underläge väntade nu en ny vardag som regerande mästare. Med nyblivna landslagsspelare i Peter White och Tony Morley var man plötsligt laget att slå.
Den 16 september var en speciell dag för Aston Villa. För första gången i klubbens historia skulle man representera Englands ligafotboll i Europeiska Cupen, eller Champions League som den idag heter. Turneringen bestod av en kvalrunda och fyra efterföljande utslagningsronder där mästarna från trettiotvå länder inklusive den regerande mästaren Liverpool tävlade om att bli världens bästa klubblag. Seedning existerade inte och giganterna kunde ställas mot varandra redan i kvalomgångarna. Villa hade lottats mot dominanten inom isländsk fotboll, Valur. Lagets 17 ligatitlar och 4 cupsegrar gav en statistik som talade om en nitlott men verkligheten sade något annat. Ett lag som visserligen kunde presentera ett par landslagsmeriterade spelare med Matthias Hallgrimsson, den tvåfaldige inhemska skyttekungen och den då näst mesta isländske landslagsspelaren genom tiderna, som glansnummer. Men som i övrigt bestod av ett hopplock av ekonomer, radiopratare och lärare. Den isländska fotbollen befann sig i ett skede som den engelska fotbollen sedan länge lämnat och utvecklats vidare från. Något som också avspeglade sig i resultatboken, 5-0 på Villa Park följdes upp av en solid 2-0 seger i isande kyla på Island.
Efter en rutinmässig seger mot Valur lottades man mot östtyska Dynamo Berlin.
Europas kanske mest kontroversiella lag vid denna tidpunkt. Som en del av ett nationellt projekt att förbättra den östtyska fotbollens slagkfraft år 1965 hade tio klubbar skapats.
Majoriteten av lagen agerade självständigt, förutom två lag. Dynamo Berlin och FC Vorwärts Frankfurt, båda med starka band till centrala organ i den östtyska staten. Dynamo Berlins ordförande var Erich Mielke, ministern för landets hemliga säkerhetstjänst eller som de ökänt kallades, Stasi. En organisation som till stora delar förgrenade sig in i statens absoluta mitt, bland de högsta ledarna med uppgift att utrota alla människor som opponerade sig mot den styrande regimen. Under Transfermarknaden blev spelare tillsagda var de skulle spela och I början av 70-talet hade Dynamo Berlin rekryterat landets bästa spelare och tränare tack vare Mielkes auktoritära position i landet. Något som också gav faciliteter som överträffade den nationella standarden och man hade tillgång till ett annat urval av fotbollsutrustning än sina konkurrenter. Det fanns även påståenden om att man ägde majoriteten av landets domare samt att man dopade sina spelare utan spelarnas vetskap.
Dynamo lämnade en avsmak i den östtyska fotbollen och det var flera inhemska lag som hyste avsky gentemot laget.
Aston Villa stod inför en motståndare som spände musklerna på den östra sidan av muren med tre raka Oberligavinster och efter att ha gett Nottingham Forrest ett rejält test i kvartsfinalen året innan var man nu redo att ta över den internationella scenen på allvar.
Villa kom in till matchen med vetskapen om att man slagit det östtyska landslaget i en försäsongsmatch med 4-2, men journalister och fotbollsvetare sade att ett oavgjort resultat eller en knapp förlust skulle ses som ett bra resultat. Man menade med säkerhet att Dynamo Berlin var en mycket svårbemästrad uppgift
Första matchen skulle spelas i Berlin och Villa fick en drömstart. Redan i femte minuten kunde Morley överlista Bodo Rudwaleit i målet med en volley och ge sitt Villa en blytung ledning. En ledning man lyckades försvara in till halvtidsvila. Andra halvleks inledning blev en väckarklocka för laget. Berlins stjärnan Hans Jûrgen Riediger hade nickat in en frispark och matchen hade jämnats ut redan fem minuter efter början av andra halvlek.
Med tio minuter kvar drogs Wolf Rudiger Netz ner i straffområdet av Ivor Linton och domaren pekade på straffpunkten. En dröminledning hade förvandlats till en mardröm och nu stod endast Jimmy Rimmer mellan Artur Ulrich och ett tyskt ledningsmål. Den slagna straffen träffade stolpen och returen kom tillbaka till Ulrich. Rimmer lyckades dock parera skottet och skicka bollen över ribban. Fem minuter senare skulle bli ett ögonblick med större betydelse än någon annat. En hörna från höger nickades undan av Peter Withe och fann till slut sin väg till en löpande Tony Morley som fortsatte i en sextiometers rush mot mål och rullade bollen förbi Rudwaleit och in i nät. Målet skulle bli helt avgörande för matchen och Villa lyckades ta en 2-1 seger med sig hem till Villa Park.
Returen slutade 2-2 och Tony Morleys mål i första mötet var skillnaden som tog Aston Villa till kvartsfinal i den Europeiska Cupen där 1975 års Ballon D` or vinnare Oleg Blokhin och Sovjetunionens mästarlag Dynamo Kiev väntade bakom den ökända Järnridån.
Med sju USSR landslagsmän i startelvan, utöver Blokhin, visste man att det var den svåraste uppgiften hittills för engelsmännen som vid tidpunkten dessutom hade börjat rada upp tveksamma resultat på hemmaplan. Besvikelsen i West Midlandsderbyt i ligacupen mot West Brom lämnade ringar på vattnet och en rad dåliga prestationer i ligaspelet efterföljde. En 0-3 förlust på Villa Park i slutet av januari och en 1-4 förlust på Old Trafford i början av februari höll laget på en sjuttonde plats med tre poäng från nedflyttning när man nu stod med en månad kvar till mötet i Kiev. Vindarna började blåsa villt över klubben innan stormen slutligen var ett faktum.
Den 9 februari deklarerade Ron Saunders sin avgång med omedelbar verkan efter kontraktsbråk med klubbens styrelse. Saunders ville ha en garanti på betalning i tre år oavsett brutet avtal. Styrelsen motsade sig dock kraven från Saunders vilket ledde till hans hastiga avgång.
Saunders assisterande tränare och chefsscout Tony Barton tillsattes i rollen som tillfällig huvudtränare, en man som i mångt och mycket haft stort del i rekryteringen kring samtliga spelare i truppen. Tony Barton blev snabbt bekväm i sin nya roll tack vare den goda relationen med spelarna och han stod obesegrad som Villamanager när laget nu gick in i första mötet med Kiev.
Väderförhållandena och planens dåliga skick gjorde att UEFA flyttade matchen från Kievs hemmaarena till Simferopol vid Svarta Havets norra kust på den varmare Krimhalvön, något som tog udden ur Kievs hemmaplansfördel. Trots omständigheterna började Kiev matchen i ett högt tempo och man hade redan i inledningen satt sin storstjärna, Oleg Blokhin, i läge att göra både ett och två noll. Men Villa red ut stormen och i andra halvlek började man jämna ut målchansstatistiken när Shaw tog emot ett bländande inlägg från Morley och påpassligt försökte att lobba över målvakten Viktor Chanov som sträckte ut och lyckades rädda.
I matchens slutskede hittade Vadim Yevtushenko nätmaskorna bakom Jimmy Rimmer men domaren blåste av för frispark i situationen innan då Yevtushenko varit för fysisk mot Des Bremmer. Ett kontroversiellt beslut som visade sig vara felaktigt i efterhand, men Villa fick med sig ett oavgjort resultat och man var nu obesegrade i fem matcher i rad med Barton vid rodret.
Kontroversiellt skulle det åter bli när Kiev spelarna anlände till Villa Park och möttes av en sandlåda till fotbollsplan. Kiev som tidigare inte tillåtits spela på sin hemmaplan på grund av liknande omständigheter var nu tvungna att istället göra det på engelsk mark i ett möte som kanske skulle avgöra klubbens öde i europaspelet.
Det skulle visa sig vara en avgörande faktor då Aston Villa, som var vana vid sämre planer med spel i The Football League, använde sin fysik mot ett vilset Kiev som inte lyckades hantera underlaget. När domaren blåste för halvtid var mötet i stora drag avgjort efter att Shaw och skotske mittbacken McNaught tryckt in varsin boll bakom en darrig Chanov. Andra halvlek blev lika dominant som den första för hemmalaget men man lyckades inte dryga ut ledningen utan matchen stannade vid en komfortabel 2-0 seger. En semifinalplats mot Belgiska mästarna Anderlecht var säkrad.
Anderlecht var den stora skrällen i turneringen men var också ett lag som på inget sätt var utan stjärnor. På vägen hade man bjudit på ett par imponerande prestationer, däribland en 3-1 seger mot en av storfavoriterna till titeln, Juventus. Utan två av sina nyckelspelare, Renquin and Coeck. Och i kvartsfinalen hade man varit tvungna att kliva in på ett kokande Marakana i Jugoslavien för ett möte med Röda Stjärnan. Trots 90.000 vrålande fanatiska hemmafans på läktarna, som fått många europeiska jättar att darra, lämnade man med en bekväm 2-1 seger i bagaget och säkrat avancemang.
Utan stjärnor var man som sagt inte, med spelare som en av världens bästa liberos i Morten Olsen, den briljante teknikern Juan Lozano, som redan dragit intresse från marängerna borta i spanska huvudstaden, samt målkungen Willy Geurts hade man ett lag på pappret som kunde utmana vem som helst. På tränarbänken hade kanske tidens mest lovande tränare i kroaten Tomislav Ivic med meriter från Hajduk Split och Ajax tagit över. Redan under sin första säsong tog han laget till sin första ligatitel på nio år och nu reste han till stadsdelen Aston i Birmingham med ett mål, att vinna Europeiska Cupen.
Tomislav Ivic, idag av många ansedd som världens mest framgångsrika tränare med sju titlar i sex olika länder, fokuserade mycket på defensiven och hans lag var kända för att vara otroligt välorganiserade. Anderlecht var inget undantag. Laget mönstrade en stark defensiv och hade endast tillåtit 24 mål i de egna maskorna på 34 matcher i ligan. Motsvarande målskörd framåt var även den imponerande 84 mål. Anderlecht var unika och otroligt skickliga i sin användning av offsidefällan. Med regler om att en spelare var tvungen att ha två spelare framför sig när bollen spelades för att vara onside använde laget en taktik inspirerad av den italienska Cattenaccion. En aggressiv press orkestrerad av liberon Morten Olsen som droppade ner bakom sin backlinje och man-man markerade löpande anfallare medan övriga lagdelar pressade mot bollhållaren. Man skapade passningsskuggor och försvårade det för djupledslöpande spelare att undvika offside. Det unika med metoden på den tiden var att samtliga spelare förutom liberon spelade i zoner istället för man-man, något som minskade utrymme mellan lagdelarna och försvårade instick och löpningar.
En van syn i dagens fotboll, men på den tiden ytterst ovanligt och skapade problem för motståndaren. Detta ledde ofta till att man stal bollen och sen var man otroligt snabba i sina omställningar. Kontringsspelet var en styrka hos laget, det var Barton väl medveten om efter att ha studerat laget tidigare under turneringen.
Att anfalla med tillförsikt och att hålla nollan intakt på hemmaplan skulle vara nyckeln för att avancera. Den sjunde april stod två lag på varsin sida om den svenske domaren Rolf Eriksson med liknande förutsättningar. Båda underpresterade i sina respektive ligor och Europacupen blev nu plötsligt en första prioritet. Tony Barton som blivit fast anställd som huvudtränare efter att ha lyft klubben till en elfte plats i ligan fick se en oväntad startelva från motståndarlaget. Anderlecht som drogs med skadeproblem på bland andra Morten Olsen hade valt att bänka sin bästa målgörare Willy Geurtz för att helt och hållet stänga matchen och hålla nollan med en extra försvarare.
Men med 27 minuter slagna på klockan hade Morley, som så många gånger förr, frälst sitt Villa. Resultatet var 1-0 som också blev matchens slutresultat. Barton var nöjd med resultatet men de engelska medierna var tvekande. "Aston Villa har fortfarande chansen att nå finalen" lät det i tidningarna, inte alls övertygade om att resultatet var tillräckligt.
I tid med att returmötet närmade sig hade i sin tur Villa väldiga skadeproblem med Bremmer, Mortimer, Shaw och Cowans, några av de mest framstående namnen. Men Villa kom trots allt till spel med fullt lag. Istället var Anderlecht fortfarande belastat med problem och Morten Olsen var kvar på skadelistan. Danskens frånvaro syntes tydligt, inte minst offensivt. Belgarna saknade sin dirigent i uppspelsfasen och fick aldrig riktigt sitt spel på Villas planhalva att generera i farliga målchanser och matchen slutade mållös.
Aston Villa avancerande till europeisk cupfinal!
Men rubrikerna i tidningarna morgonen efter skulle inte handla om Villa eller åtminstone inte om laget. I upprinnelsen till matchen hade supportrar från de olika klubbarna drabbats samman. Villas supportrar hade varit upphovsmakare till bråken som senare dessutom utbrutit på läktarna under matchen där slutligen fans stormat in på planen.
Domaren hade tvingats avbryta matchen tillfälligt för att kort därefter låta den återupptas.
Anderlecht vädjade till UEFA i sin matchrapport om att få spela om matchen eftersom man menade att spelarna påverkats psykiskt och därför inte presterat, något som inte medgavs av UEFA. Men händelsen skulle ändå få konsekvenser för Villa som tvingades spela sin nästa europeiska hemmamatch bakom stängda dörrar. Engelsk fotboll påverkades också av händelsen och började övervakas noggrannare av UEFA. Efter flera liknande händelser åren därpå och med Europacupfinalen på Heysel Stadium i Bryssel 1985 mellan Juventus och Liverpool, en tragedi där 39 supportrar miste sina liv, i minnet rann bägaren tillslut över. Alla engelska klubbar blev avstängda från spel i Europa tillsvidare.
”FC Breitnigge” så kallades Villas näste motståndares stjärnor Karl Heinz Rummenigge och Paul Breitner. Förra årets vinnare och silvermedaljör av Ballon d´Or. Världens två bästa fotbollsspelare som tillsammans med turneringens bästa målgörare, lagkamraten Dieter Hoeness, hade gjort sammanlagt arton mål i Europacupen. Fem mål mer än hela Aston Villas lag hade förmått. Paul Breitner var världsmästare och mittfältsgeneral. Rummenigge var europamästare och den främsta anfallaren i världen med två raka Ballon d´Or utmärkelser. Med fem västtyska ligatitlar och tre Europacuptitlar på nio år kunde man även föra argumentet om att de bildade världens bästa lag. Bayern München var europas giganter och när Anderlecht slog ut största hotet Juventus så trodde nog de flesta att Bayern skulle ta sin fjärde Europacuptitel. Nu skulle man bara vinna en match mot Aston Vills, ett lag med spelare som världen utanför England knappt hade hört talas om och som nu skulle försvara den sex år långa engelska dominansen i Europeiska Cupen. På bänken hade Villa två spelare som inte spelat en enda match under hela säsongen, en anfallare vid namn David Geddis och den 23 åriga målvakten Nigel Spink. Den sistnämnde skulle bli huvudrollsinnehavare i en kväll som för evigt skulle placera hans namn bland de allra största.
Den 26:e Maj 1982 skulle bli en vacker dag på så många sätt. Efter kvällen i Brüssel var det som att kvällen i Rotterdam blev Villafansens ursäkt till Europa. Trots att arenan endast var fylld till två tredjedelar var stämningen magisk. Ramsor om stolthet och kärlek för sin klubb blandades med fantastisk fotboll på planen och känslorna svallade över alla kanter. Aston Villa må ha varit små i förhållande till sin motståndare när man steg på plan men på läktaren regerade man och det gav energi åt spelarna. Laget blev ett snäpp bättre. Det var som att man insåg att man inte hade något att förlora, man hittade tillbaka till vinnarmentaliteten från ligaguldet 81.
Redan i de första minuterna var Villa nära att chocka giganterna. Des Bremner hade fixat en frispark som till slut hamnade på Peter Withes panna men letade sig över. Var det någon spelare tyskarna hade respekt för så var det Peter Withe och hans spel i luften.
Insikten om Withes övertag i luftduellerna hade lett till att det tyska mästarlaget valt att förbereda sin libero Augenthaler genom att låta honom markera den 1,90 långe Dieter Hoeness på träningarna.
Men Peter Withe visade tidigt att luftrummet var hans.
Villa höll jämna steg med den tyska giganten i de första åtta minuterna men i den nionde skedde något Tony Barton förmodligen legat sömnlös över natten innan.
Jimmy Rimmer signalerade för byte!
Han hade skadat sin nacke på träningen, tilltrots, valde han ändå att göra ett försök men smärtan hade tagit överhand på den rutinerade keepern som tvingades byta. Kvar stod den 23-årige Nigel Spink som för fem år sedan fångat Tony Bartons uppmärksamhet i en match med sitt Non League lag Chelmsford City och erbjudits en chans hos Villa.
Spink hade en seniormatch på kontot mot Nottingham Forrest för tre år sedan och hade endast spelat reservlagsmatcher under säsongen. Nu skulle cirkeln slutas. Spink skulle ge tillbaka till mannen som en gång i tiden gav honom chansen.
Och som han skulle ge tillbaka!
Rummenigge, Breitner och Hoeness hade varit som rovdjur kring motståndaremålet hela turneringen och när unge orutinerade Spink ställde sig mellan stolparna vittrade man blod.
Spink blev också snabbt testad när tyskarna skickade en höjdboll som han säkert plockade ner till Villafansens förtjusning. Bernd Dürnberger kroppsfintade sig förbi Kenneth Swain och klev in i straffområdet, drog iväg ett skott mot Spink som dök ner mot sin högra stolpe och fick tag i bollen. Tyskarna började nu spela rakare. Rummenigge och Hoeness centrerade kring Villas straffområde och Franz Beckenbauers tronarvinge, liberon Klaus Augenthaler, lyfte långt.
Ofta lyckades tyskarna komma först till bollen och nickade tillbaka den mot mittfältet som var snabba på andrabollarna. Rummenigge kom fri inne i straffområdet efter passning från Breitner, som vunnit andrabollen, och sköt ett skott som såg ut att vara otagbart. Men Spink visade sig omutlig och dök återigen snabbt ner och räddade. Villapubliken var i extas, Spink hade blivit en av matchens stora behållningar med två jätteräddningar och någon minut senare var det dags igen. Breitner skulle än engång visa prov på sin spelintelligens när han hittade radarpartnern Rummenigge som i sin tur försökte sig på en bicycleta någon meter vänster om straffpunkten. Bollen såg ut att ha överlistat Spink men tog fel väg om stolpen ut till en inspark.
Publiken var både i extas och utan förmåga att andas. Trauma och eufori i samma mening.
Tyskarna närmade sig ett ledningsmål lett av storstjärnorna som nu dominerade helt. Augenthaler drev upp bollen och hittade Rummenigge som petade bollen mot en framfarande Breitner vidare fram till Hoeness som, efter en fantastisk försvarsmanöver av Ken Mchnaught, missade målet.
Villas nolla var trots alla anfall intakt när man gick in i andra halvlek. Tyskarna fortsatte som det avslutade första halvlek. Augenthaler drev på från sin liberoposition. Med två anfallare på plan lämnades Augenthaler omarkerad när han tog sig in på offensiv planhalva och skapade stor förvirring i Aston Villas försvar. Efter ett fantastiskt anfall med ett snabbt passningsspel initierat av densamme fann bollen sin väg till Dürnberger som drog till med all sin kraft från mitten av straffområdet. Villafansen höll andan och stadion tystnade för en sekund. Återigen en monsterräddning av Spink!
Målchanserna fortsatte och Villaspelarna flängde till höger och vänster framför Spink som gång på gång svarade tyskarna med räddningar av världsklass. Men så, i den 66:e minuten hittar Gary Shaw Tony Morley med en rensning. Morley satte genast fart längs med sin vänsterkant. Efter att ha skakat av sig Augenthaler skickade han in ett lågt inspel till en fristående Withe som bara kunde sätta foten till bollen för matchens första mål.
Villas mål! Publiken var i extas och Europa i chock. Aston Villa hade tagit ledningen mot världslaget Bayern München i Europacupfinalen.
Härefter kändes den kvarstående matchtiden som årtal.
Men Spink, alla Villa-spelare och de vrålande fansen stod enade mot Bayerns forcering som aldrig riktigt lyckades återta greppet om motståndarlaget.
Plötsligt fick turneringens skyttekung Hoeness på ett skott som letade sig hela vägen in i mål och luften såg ut att gå ur de hårt kämpande engelsmännen, men linjedomaren hade vinkat för offside.
Kort därefter satte domare Georges Konrath pipan till munnen för slutsignalen. Aston Villa hade blivit europamästare och hållit den engelska traditionen vid liv som den sjunde klubben att vinna på sju år. Peter Withe hade gjort Aston Villas viktigaste mål i historien och fick senare utmärkelsen som Matchens Spelare men den stora hjälten var med all säkerhet den unga målvakten Nigel Spink, som med endast en ynka seniormatch under bältet lyckats hålla tillbaka en offensiv anförd av två av fotbollens främsta spelare i 81 minuter. En oförglömlig dag som gick till historien som dagen då Aston Villa chockade Europa.
Kom ihåg. Nigel Spink.
