Krönika: Hur ska jag förhålla mig?
Runt om mig hatar alla Manchester City. Jag gör inte det. Hur ska jag förhålla mig?
I slutet av maj satt jag med några vänner och diskuterade upploppet av Premier League. Samtliga utom jag och en av mina Chelseavänner hade en tydlig åsikt - de ville inte att City skulle vinna titeln. Hemska tanke att det senaste decenniets största kassako skulle kamma in ännu en seger, låta sitt enorma segertåg bara ånga på, föra Premier League och den engelska fotbollens tillvaro ännu ett steg närmre den Tyska och Franska.
För mina vänner är det tydligt hur man känner igen ett Cityfan. Den hasande gången, hålen i byxorna, otrevligheten. Enligt dem är det enda Cityfans inte är likgiltiga till ögonblicket då de inser att de får lite mer tillbaka på skatteåterbäringen än de först trodde – då skiner det till i deras pengakåta ögon.
Jag har aldrig känt så. Min erfarenhet av Cityfans är denna:
1. De existerar inte.
2. I den mån de existerar är de ungefär exakt likadana som fans av andra lag, de råkar bara heja på det som hela fotbollsvärlden unisont har utnämnt till sportens ondska, ett mörkt moln som hotar rasera hela verksamheten för en överskådlig framtid.
Och mitt i detta satt jag och min kompis, närmast totalt obrydda. Är vi så emotionellt avstängda att vi inte kan FÖRSTÅ denna grymhet?
Nja. Jag är säkert emotionellt avstängd på andra plan, men i det här fallet handlar det om något annat:
City och Chelsea har ingen historisk rivalitet.
När Arsenal vinner något, vilket vi får erkänna inte händer särskilt ofta, när Man United gör det, eller Tottenham – pause for laughter - då känns det. Wayne Bridge 87:e-minutsavgörande i CL-kvartsfinalen 2004, John Terrys missade straff i samma turnering fyra år senare, Tore Andre Flos hattrick i 1 – 6-vinsten 98 - de är exempel på skeenden som cementerar en rivalitet lag emellan, gör att varje match mot dem verkligen spelar roll.
Men med City finns inga sådana. De är inte från London, det finns inte en långt gången historia av brutala och tunga matcher lagen emellan, vi har aldrig slagits så tydligt med enbart dem om en ligatitel. City är en entitet, något som existerar i bakgrunden, färglöst, substanslöst, friktionslöst. City smakar som vaniljglass: ingenting.
Därför har jag och min vän tyckt att det varit ganska skönt de senaste åren när City trummat på, lugnt och metodiskt, obemärkt för oss inkasserat titel på titel. Men något har hänt. Folk runt om en tycker inte man är riktigt klok, och det blir bara värre. Hur ska jag förhålla mig till det?
