Åtvidabergs FF - uppgång och fall
Varje säsongsavslutning präglas av några få klubbars explosionsartade eufori och det stora flertalets besvikelser. Men det finns några vars elände är betydligt dystrare än andras. Åtvidabergs FF dominerade en gång i tiden svensk fotboll och så sent som 2015 spelade man i allsvenskan. När nästa säsong startar befinner sig den anrika föreningen i division 2.
Det var inte så länge sedan… Jag skulle hämta min äldsta son som dömt en fotbollsmatch i Sollentunas nya inomhushall. Vi dröjde oss kvar, för en underhållande match var på gång mellan Sollentuna FK:s och Åtvidabergs FF:s lovande ungdomar. Bredvid mig stod förhoppningsfulla föräldrar till Åtvidabergs-laget. Jag kunde inte låta bli att knyta an till deras forna storhetsperiod i början på 1970-talet. Ville prata om den unika bruksmentaliteten, Facit, alla spelare som kom med i VM 1974, matcherna mot Chelsea och FC Bayern Munchen, Roland Sandberg och Ralf Edström… Kände plötsligt en gemenskap med Åtvidaberg, trots att Sollentuna FK numera är min klubb där mina barn spelar fotboll. Föräldrarna såg dock helt oförstående ut. De var ju från Stockholm, såväl som deras son som for fram på plan i ÅFF-tröja. Knappt någon i laget var från den gamla bruksorten, då de gick på Åtvidabergs fotbollsgymnasium. Luften gick ur och vi gick hem. Men i ärlighetens namn var ju Åtvidaberg ett värvarlag redan på 1960- och 70-talen då Lasse Spjut åkte land och rike runt för att locka över de bästa ungdomarna.
En lång rad av nålsögon
För en klubb som en gång i tiden pressade FC Bayern Munchen i Europacupens allra finaste salonger är resan nedåt en upplevelse i jämförelse med att hamna i en mycket mörk och kall källare. Resan upp igen känns nästan för svår för att ens tänka på. Bara att ta sig tillbaka till division 1 är som att passera ett nålsöga. En gammal fotbollselefant har därmed väldigt många nålsögon att ta sig igenom.
Välgöraren Facit
Men i början av 1970-talet handlade svensk fotboll mycket om företaget Facit och Åtvidabergs FF. Präglade i en samarbetsanda mellan storföretag och den regerande socialdemokratin hade först Elof Ericsson och nu sonen Gunnar Ericsson funnit en oerhört framgångsrik nisch för Facit och orten Åtvidaberg. Båda hade dessutom ett starkt intresse för fotboll och stöttade Åtvidabergs FF. Men när ÅFF var som bäst, höll Facit på att gå under.
Bysjön runt
Allt började under 1930-talet då Facit växte kraftigt tack vare produktion av kontorsmaskiner, framförallt räknemaskiner. Men i början av 1970-talet skedde ett teknikskifte där elektroniska maskiner tog över. Facit hann inte ställa om och köptes upp av Electrolux 1972 och en era av det starka företaget på bygden som också sponsrade fotbollslaget var över. På 1960-talet hade klubben formats av tränare som Bengt "Julle" Gustavsson, där spelarna fostrades med att springa Bysjön runt tills de spydde och bollen brukades endast på söndagar när det vankades match. En för alla, alla för en. Klassiskt svenskt på den tiden. Ingen skulle växa sig för stor. När "Julle" lämnade tog man med sig denna anda, men började jobba mer med boll.
Succé i Allsvenskan och Europa
Åtvidaberg tog sig upp till Allsvenskan 1967 efter 2-0 mot Sandvikens IF hemma på Kopparvallen. Därefter skulle klubben ta två titlar i Svenska Cupen (1970 och 1971) samt två SM-guld (1972 och 1973). Dessutom slogs regerande cupvinnarcupmästarna Chelsea ut ur just Cupvinnarcupen 1971/72. Åtvidaberg tog sig sedan till kvartsfinal, där östtyska Dynamo Berlin blev för svåra. Men den största prestationen var när man 1973/74 pressade FC Bayern München till straffsparkar i Europacupen. En extrem prestation med tanke på att FC Bayern skulle gå vidare och dominera Europa kommande år.
Dominerade i VM 1974
Till VM 1974 fanns där inte mindre än sju spelare som spelade eller hade spelat med Åtvidaberg. Ralf Edström, Roland Sandberg, Jan Olsson, Kent Karlsson, Jörgen Augustsson, Benno Magnusson och Conny Torstensson.Den bruksmentalitet som Åtvidaberg stod för speglade på många sätt förbundskapten Georg “Åby” Ericsons syn på fotbollen såväl som samhället som helhet. Tillsammans med fotbollsideologen Lars “Laban” Arnesson, som stod för det taktiska tänkande i landslaget, passade Åtvidabergspelarna som handen i handsken. Till skillnad från kommande VM 1978 då Malmö FF dominerade i landslaget vilka stod för en fotboll som “Åby” avskydde.
Nedgång, uppryckning och fall samt ytterligare fall
I början av 1980-talet åkte man ur Allsvenskan för en längre period och det skulle dröja till 2010 samt sedan 2012 innan det klassiska laget åter var i högsta serien. Tyvärr åkte man ur 2015, vilket ledde till föryngringar i truppen med fokus på återuppbyggnad, som inte gick som det var tänkt nu när man 2020 är tvingade till att se fram emot en säsong i division 2.
Värvingsningsgurun Lasse Spjut
Facit med dess starke man Gunnar Ericsson var ett utmärkt exempel på hur fotbollslag byggdes på den tiden. Dessutom ofta med hjälp av en värvningsansvarig, vars engagemang sträckte sig betydligt längre än till några monetära belöningar. I Åtvidaberg fanns Lasse Spjuth som åkte runt och förde anteckningar i sin svarta bok i syfte att dammsuga omgivningen på talanger. Exempelvis värvades unge Benno Magnusson (Roger Magnussons lillebror) från lilla Blomstermåla till Åtvidaberg. Spjuth försåg 16-årige Benno med ett inackorderingsrum hos en gammal dam, då de upptäckte att tonåringen inte klarade sig själv. Kunde inte koka kaffe eller steka ett ägg. Några pengar handlade det inte om för den unge talangens del. Benno själv trodde nog att det räckte med fagert tal och en snaps till maten för att övertala hans pappa.
Lövbit på Klinta
Spjuth lyckades även knipa Ralf Edström från Degerfors. Det sades att han nästan var klar för Örebro och i brådskan att snyta guldklimpen framför ÖSK:s näsa lyckades Spjuth köra ned i diket i den 25-gradiga kylan, men väl framme erbjöds jobb på Facit, betald lägenhet med möblering, en begagnad Volvo 142:a och gratis mat på restaurang Klinta, vilket innebar Elefantöra fem gånger i veckan, det vill säga lövbit med persiljesmör och pommes frites. Lasse Spjuth genomförde över 80 värvningar för Åtvidaberg. Kombinationen starke man och värvarstrategier, där man erbjöd jobb och utbildning, var något de stora klubbarna i Sverige hade gemensamt på den tiden. IFK Norrköping var länge det främsta värvarlaget, men även Malmö FF med profilen Eric Persson, Åtvidaberg och senare IFK Göteborg med Anders ”Rövarn” Bernmar, fick alla bära epitetet.
Laget före jaget
Gunnar Ericsson konstaterade att om han fick välja mellan att till Facit rekrytera en idrottsman jämfört med en icke-idrottsman, allt annat lika, så valde man idrottsmannen i syfte att få in elit för att stärka bredden i företaget, klubben och samhället. Bredden var det centrala. Nu är det nog tvärtom, bredden förser eliten så länge den anses tillräcklig. Dessutom handlar fokus enbart om fotbollsprestationer där de bästa spelarna isoleras alltmer i en tillvaro som ligger allt längre från vanliga människors liv. Två olika och tidstypiska fenomen med lika olika konsekvenser, både positiva och negativa. Under 1960- och 70-talet tilläts inga växa till himlen. Alla skulle vara lika. Den som växte sig för stor trycktes ned. Laget före jaget. Kollektivet var viktigast. Idag är det nog tvärtom. Du får växa till himlen om andra tror att du kan. Men en sak är säker, Åtvidabergs FF har satt ett stort och viktigt avtryck i svensk historia, men nu startar en annan resa och en annan historia.
