Avslagen känsla inför Man U vs Everton
Naggat i kanten, med en tudelad känsla av att det kan bli FA-cupglädje, men också att laget inte funkar och det kommer krävas förändringar i sommar. Säkert en känsla som många Everton-fans går in med till dagens avspark på Old Trafford.
Normalt sett är matcher på Old Trafford något man ser fram emot med skräckblandad förtjusning och på senare år har vi ju lyckats rätt bra just där. Men nu finns där inte samma känsla längre. Vet inte riktigt vad som finns där istället. Det är i vart fall inte med någon brinnande iver – åtminstone jag – ser fram emot matchen. Ens mot någon match i ligan under resterande del av säsongen. Everton ligger i mittenträsket och får helt enkelt inte till det. Stunder av briljans byts mot ögonblick av formidabel inkompetens och summan blir ett mediokert resultat av en trupp vars talang borde kunna så mycket mer.
Nu blir det sådär negativt igen, men det är inte hela sanningen.
På den positiva sidan finns en i grunden stark klubb som bygger kultur (och varumärke om man så vill) på ett gediget vis, utifrån dess stolta historia. Många gånger en föregångare med sitt arbete i lokalsamhället såväl som att man sänker biljettpriser istället för att som många andra höjer och höjer. Det är också en klubb med en lysande akademi och flera unga spelare som utvecklas i rätt riktning. I år har Ross Barkley tagit steget till en mycket mer mogen spelare. Lite i skymundan från Romelu Lukakus stordåd och lagets dåliga resultat i övrigt, gör han en riktigt bra säsong, efter fjolårets tuffa läropeng, då allt gick åt skogen. Lite grann där John Stones är just nu. Hyser inga som helst tvivel över att John Stones kommer bli en framtida storspelare, men han måste lära sig av den första storm han nu är mitt inne i.
Dessutom nytt stort tv-kontrakt och en ny ägare som kommer ställa upp med en rejäl kassakista för spelarköp, såväl som kanske lyckas med att en gång för alla ta tag i arenafrågan. Goodison är en magisk plats, men den gama damen klarar inte de kommersiella och publikmässiga krav som ställs på en arena till en klubb som siktar på pokaler och spel i Champions League.
Allt det där är positivt. Det långsiktiga.
Men just denna säsong känns avslagen och lite oroväckande. Är verkligen Roberto Martinez rätt man att ta Everton vidare? Läser man fansens röster på exempelvis twitter, är han inte det. Men han behöver tid och redan från dag ett charmade han alla med sådant där tal som fansen älskar det vill säga förståelse för klubbens traditioner, viljan att sikta högt och självklarheten i att Everton Football Club är en storklubb – måhända lite sovande – men ändå en gigant. Så ge honom tiden. Vi har väl ingen superbrådska…
Nu börjar dock deadline närma sig för att han ska ta det där första steget upp på en högre plattform, vilket innebär att vara med och kämpa om en Champions League-plats och om pokaler i cuperna. Det senare får man väl ändå säga att han har lyckats med, även om laget vek ned sig i ligacupsemifinalen mot Manchester City. Tar man sig till final i FA-cupen och helst vinner, har Martinez en möjlighet att få stanna kvar nästa säsong. Viker man ned sig i semifinalen mot Manchester United eller West Ham… Ja, då vete tusan…
Martinez har lyckats med konststycket att behålla flera riktigt lovande spelare som annars dragit för länge sedan. Ett gott tecken, men det kräver resultat annars drar de ändå och med känslan av att de borde dragit tidigare. Envisheten att spela en fotboll där försvarsspelet ibland nästan kan betecknas som ett skämt har också bidragit till usel form hos spelare som John Stones. Ramiro Funes Mori kan varva lysande insatser med äkta hjärnsläpp. Men vad värre är att riktiga försvarsklippor såsom Seamus Coleman och Phil Jagielka står liksom inte att känna igen. De har på något sätt blivit mjukare, går att överlista och ta sig förbi. Frågan dyker upp: kan det vara så att Roberto Martinez filosofi faktiskt förstör försvarsspelare? Och – framförallt – är det helt enkelt så att fotbollsfilosofin inte håller? Att Everton är – såsom det sagt från några håll – bara är ett glorifierat Wigan?
I så fall kan ju nästa säsong gå hur som helst. Everton kan vinna en cup och åka ur ligan… Nä, spurten blir central och främst då insatserna i FA-cupen, därefter får en dom avges och jag är inte lika säker längre på att Martinez kommer att få fart på skutan i enlighet med de mål han har och de krav som ställs på honom.
Och kanske av den anledningen bör man se fram emot eftermiddagens match mot Manchester United med betydligt mer skräckblandade känslor än den likgiltighet som just nu råder.
Leighton Baines har sammanfattat det hela inför mötet på Old Trafford:
“We haven’t given the fans the results they deserve [at Goodison] but we hope to continue our good away form at least and get another win and finish the season strongly. It’s a tough game but it’s a good chance for us to bounce back."
Bainesy har dragits med jobbiga skador, men ser rätt bra ut. Kanske kan han komma i närheten av gammal storhet och därmed också få med sig resten i backlinjen? Vi får väl se…
Eventuella tveksamheter över Kevin Mirallas, Bryan Oviedo samt John Stones på skadefronten kan dock bortses ifrån, då alla ska vara redo för spel. Endast Tyias Browning och Tony Hibbert på skadelistan. Gareth Barry är fortfarande avstängd.
Frågan är om Muhammed Besic får chansen att fylla Gareth Barrys skor. Mot Arsenal gick allt fel, men i grunden är Besic en spelare för framtiden. Kanske kan vi få se Leon Osman på den positionen? I vad som sannolikt kan bli en av trotjänarens sista. Gerard Deulofeu närmar sig också en startplats, men Cleverley och framförallt Lennon har varit bra på senare tid och borta mot Man U kommer nog inte Martinez att våga vara utan Lennons och Cleverleys arbetskapacitet.
Everton: Robles – Coleman, Jagielka, Stones, Baines – Lennon, McCarthy, Besic, Cleverley – Barkley - Lukaku
