Bittert slut på en annars fantastisk Wembleyresa

Barnsley stod för en heroisk match när de tvingades spela med tio man i över 70 minuter. Men med bara sekunder kvar till ett avgörande på straffar så nickade Josh Windass in det avgörande målet för Sheffield Wednesday.

Så fruktansvärt tungt att förlora som vi gjorde, på matchens mer eller mindre sista spark, ja eller nick då i detta fallet. Detta efter att Barnsley heroiskt kämpat och slitit med man kort i över 70 minuter, och var så otroligt nära att få till ett avgörande på straffar.
Men vi tar väl denna resan och upplevelsen från början, min engelska vän Andy var vänlig nog och hjälpte oss med biljetter. Då var det inte mycket att tveka på. Jag har hållit på Barnsley i över 30 år nu och äntligen skulle jag få se mitt lag live.

Varför det blev just Barnsley?

Ja, jag har inget riktigt bra svar på varför min blick hamnade på just Barnsley och deras kamp för överlevnad i Englands andra division.
För dagens ungdomar där Internet alltid har varit en självklar del av livet så kan nog detta vara lite svårt att förklara. Nu finns information, videos, filmer, serier, sport eller vad man nu önskar endast ett knapptryck bort. Tidigt 90-tal såg livet lite annorlunda ut, och för en fotbollsneard som mig utan parabolantenn så var utbudet av livefotboll minst sagt skralt. Visst på lördagar, i alla fall under en period av året så fanns Tipsextra där en match från engelska högstadivisionen visades kl 16:00. Jag minns också att SVT visade i alla fall några finaler från Uefa eller Europacupen, någon enstaka Allsvensk match, annars var det landskamper och vartannat år mästerskap.

Däremellan fick man dämpa sitt fotbollssug på annat vis och då fanns i alla fall Text-Tv att tillgå. Där kunde man följa alla Europas stora ligor, visst det var ju inga rörliga bilder, man fick inte heller veta vilka som hade gjort mål, men man fick i alla fall tillgång till uppdaterade tabeller och slutresultat.
Där fastnade min blick lite extra för ett bottenlag som stred för sin överlevnad i Englands andra division. Det var egentligen till en början inte mer än att jag nyfiket kollade hur helgens match slutat, vilka de skulle möta i nästa omgång och tänkte ut de gynsammaste resultaten för Barnsley i de övriga matcherna. Mina vänner som hade favoritlag som Manchester United, Liverpool, Arsenal osv frågade ibland mig vilket lag jag håller på? Efter något år med min märkliga Text-Tv relation till Yorkshireklubben så förbyttes mitt svar från från inget till Barnsley.
Någon klok man sa en gång.
- Man kan byta bil, men kan byta bostad, man kan till och med byta fru. Men man byter ALDRIG lag.
Jag tänker inte byta fru, för där har jag redan den absolut bästa, men i övrigt håller jag med. Har man en gång valt lag så är det på livstid.
Säsongen 96/97 hände plötsligt något med den lilla klubben, från att ha krigat i botten så var plötsligt Barnsley ett topplag, och med en andraplats i sluttabellen så var The Tykes plötsligt klara för Premier League. Säsongen 97/98 borde därför ha varit den första gången som jag fick se laget spela på TV. Sejouren i högstaserien blev visserligen endast ettårig men jag tror att det var någonstans i denna vevan som även Championship fotboll började visas på svensk tv. Det gjorde att jag under flera år i alla fall kunde få se en, eller kanske två matcher per säsong. Dessutom fick jag tillgång till internet och kunde därför under 2000-talet läsa om matcherna. Så puttrade det på i flera år tills jag laddade ner en podapp på min mobil och glädjande nog fick träff när jag skrev in sökordet Barnsley FC. Red all Over hette poden och i den satt två äldre gentlemän och en ung journalist varje vecka och diskuterade allt mellan himmel och jord rörande klubben.
Efter säsongen skickade jag ett tackmejl och fick därigenom en första kontakt med några lokala supportrar. Samtidigt hittade jag också streamingtjänsten IFollow. Helt plötsligt kunde jag se varenda match och dessutom fick jag möjligheten att via Youtube eller Whatsapp diskutera helgens match, nyförvärv eller hur kass domaren var med folk som verkligen bryr sig. Tidigare hade man ju försökt att göra det lite med vänner och arbetskollegor, dock med väldigt sval respons.
Jag har säkert pratat i 25 år om att åka över och se laget men det har bara inte blivit av. I början för att ingen annan ville åka med, sedan kom det barn, och ekonomi har ju självklart också spelat in. En resa till Skara Sommarland med hela familjen eller att jag gör av med reskassan själv på en fotbollsresa? För mig är det valet självklart.
Men nu äntligen blev det av.

Playoff

Resan började på sätt och vis redan i torsdags med ett minst sagt oväntat samtal från England. BBC Yorkshire skulle göra ett inför reportage om lokalderbyt. Några supportrar från bägge lagen skulle intervjuas och tydligen hade någon tipsat om att jag reste från Sverige för denna matchen. Överrumplad av frågan så blev svaret ja till en intervju via Zoom trots att skolengelskan snällt uttryckt har stora brister. Har ingen aning om hur det blev eller om det sändes. BBC Yorkshire ingår inte i mitt kanalutbud.
Vi landade i London i söndags, tidsoptimist som man är och sugen på att få ut maximalt av resan så inhandlades också biljetter till League Two finalen mellan Stockport och Carlisle. Hade ju varit närmast kriminellt att inte gå på den matchen också när man ändå var där. Tyckte på förhand att det borde kunna gå att nå Wembley från flygplatsen med 30-45 minuter tillgodo till matchstart. I verkligheten ankom vi till arenan när 20 minuter var spelade av matchen. Att valet föll på att sitta på Stockports kortsida berodde mest på att deras biljettsystem verkade enklare och som bonus för det så fick vi dessutom en rejäl solbränna. Vi var inte förberedda på den gassande solen som just den kortsidan bjöd på men det verkade Stockportpubliken ha varit, doften av sololja låg så tung på läktaren att det påminde mer om en medelhavsstrand än en fotbollsmatch.
Men jag är riktigt glad att vi tog chansen att se även denna matchen, visst fotbollen som spelades var kanske inte den bästa men samtidigt var det mycket hjärta och kamp ute på planen. Samtidigt så skapade de 34000 på läktarna en riktigt bra atmosfär. Dramatik var det heller inte någon brist på, Stockport tog ledningen innan pausvilan. Carlisle kvitterade sedan 5 minuter före full tid, det blev en mållös förlängning och precis som Championshipfinalen dagen tidigare så fick matchen avgöras på straffar. Carlisle målvakt Holy lyckades nypa en medan Stockports Hinchiffe egentligen aldrig ens var nära att rädda någon. Carlisle blir därmed en kommande motståndare för Barnsley under nästa säsong.

Carlisle målvakt Holy med den avgörande räddningen.

Trots att detta var en jätteviktig match för bägge klubbarna och att 34000 supportrar hade vallfärdat till Wembley för att se den så berättade en väldigt trevlig polisman för oss efter matchen att den största incidenten runt Wembley under dagen hade varit en mobiltelefonstöld. Jag nämner det som en intressant kontrast till Stockholmsderbyt som spelades samma dag.

Barnsley-Sheffield Wednesday

Att de röda skulle vara i numerärt underläge på läktaren insåg vi redan när vi tog en promenad efter frukost. Det var mycket blåvitt runt arenan redan då. Sheffield Wednesday sålde slut på sina tilldelade biljetter och fick sedan också ett par tusen extra biljetter. Jag hörde siffror på totalt ca 44000 sålda för Ugglorna medan Barnsley sålde runt 24000.

Det var rött så långt ögat nådde på "utepuben" The green man

Dagen gick annars mest åt till att träffa andra supportrar och att försöka dämpa lite av nervositeten med lugnande drycker på de pubar som Barnsley hade fått sig tilldelade. Men detta skedde i mycket rimliga mängder, till en match av denna magnituden vill man vara klar i skallen.
Fick också träffa några av de som jag har haft kontakt med under de sista åren. Fantastiskt kul att att äntligen få träffas ansikte mot ansikte. Lurades också till att göra ytterligare en intervju men nu för en Youtube kanal, avstår att länka då en medieotränad smålänning som pratar dålig engelska knappast borde intressera.

Ett kärt möte före matchen

Matchen

Första halvleken är ganska lätt att sammanfatta, det hände nästan ingenting. Inledningen på den andra halvleken däremot blev totalt motsatt, det hann inte gå mer än någon minut innan Liam Kitching blev nersparkad av Gregory i Wednesdays straffområde. Domaren Tim Robinson friade men situationen blev en stund senare VAR granskad. Jag måste säga nu efter att ha sett reprisbilderna att jag är otroligt förbryllad hur VAR teamet tänkte när de friade och inte tyckte att Robinson behövde titta på situationen på skärmen. För mig är den straffen solklar.
Men inte nog med det, endast ett par minuter senare så gick Adam Phillips in korkat, dumt och klumpigt i en närkamp. Robinson drog upp det röda kortet direkt, VAR granskade igen men ändrade inte på Robinsons beslut. Personligen är jag är dock ganska övertygad om att hade inte Robinson varit så het med att dra upp det röda och låtit VAR göra grankningen före så hade detta inte utmynnat i en utvisning.
Här tycker jag att Tim som i övrigt stod för en jättefin insats fattade fel beslut, och tyvärr fick det stora konsekvenser för matchen.
Direkt efter utvisningen så var det ändå Barnsley som var det hetare laget. Liam Kitchings nicktouch på Caddens volleyskott var endast en ribbträff från att ge Barnsley ledningen. I slutet på halvleken är även inbytta James Norwood nära för Barnsley när han lyckades vinna två dueller mot olika försvarare innan han tog sig ner mot kortlinjen och fick iväg ett stenhårt avslut mot den främre stolpen. Wednesdays målvakt Dawson svarade dock med en jättefin räddning.
Wednesday hade också flera fina chanser och tog över mer och mer under förlängningen. Harry Isted i Barnsleys mål stod för flera fina räddningar. Men även Barnsley skapade ett jätteläge i slutet av den första förlängningskvarten. Den till synens helt outtröttliga Liam Kitching gav sig iväg i en snabb omställning, han hittade Luke Thomas på högerkanten som vek in i planen och serverade Luca Connell ett friläge. Connell missade dock grovt och bollen gick säkert två meter utanför den vänstra stolpen.
I den andra förlängningskvarten så stod Wednesdays Vaulks för ett riktigt drömmål, han hann också bjuda på vackra volter innan det gick upp för honom att målet var avvinkat för offside.
Klockan tickade över 120 minuter och ett heroiskt kämpande Barnsley såg ut att lyckas med att ta matchen till straffar. Men då, i den tredje och sista övertidsminuten lyckades Wednesday ta sig runt på vänsterkanten efter att den annars prickfria Mads Andersen missat lite i en undanrensning. Gregory stod inlägget och i mitten kom en framrusande Joshua Windass och mötte med pannan. Harry Isted var på bollen men nicken var så hård att han inte lyckades styra bollen utanför stolpen.
Så jäkla surt, fruktansvärt tungt att förlora i de absolut sista sekunderna innan straffläggning när laget har gjort en så fantastisk insats trots numerärt underläge i över 70 minuter. Visst detta är bara fotboll, det finns betydligt värre saker här i världen. Men jag tror att är det några läsare som kan förstå den besvikelsen och smärtan som man som supporter känner i ett sådant läge så finns de säkert här på Svenskafans.
Trots besvikelsen så får jag ändå passa på att gratulera Sheffield Wednesday till segern och uppflyttningen till The Championship. Trots rivaliteten klubbarna emellan så var i alla fall alla blåvita som vi träffade före och efter matchen trevliga.
Alla Barnsleys spelar stod för en jättefin insats, men extra beröm ska Harry Isted, Liam Kitching, Mads Andersen, Luca Connell och James Norwood ha.
Förutom slutresultatet så var detta en jättebra resa, kan varmt rekomendera alla som har möjlighet att se en playoff final att ta den, oavsett division. Det var verkligen en upplevelse.

Jag återkommer inom snart med en säsongssammanfattning.

TV: Sheffield Wednesday tillbaka i Championship