Behåll, låna ut och sälj: en genomgång av Chelseas trupp 22/23.
Det är ingen överdrift att säga att Todd Boehly har mycket att stå i just nu. Efter att ha låtit transferförhandlaren Marina Granovskaia lämna sin roll efter nio år på posten, samtidigt som Petr Cech och Bruce Buck kliver av, har nu delägare Boehly många kniviga beslut att själv ta. Ett oundvikligt generationsskifte, utlöpande kontrakt en masse samt ett stundande VM är alla faktorer som kommer spela in för både spelare och klubb fram tills fönstret stänger den första september.
De senaste säsongerna har Chelsea slösat vårdslöst mycket pengar på spelare som kommit att ruttna på bänken, samtidigt som akademispelare sålts för småsummor och levererat på toppnivå i andra klubbar runtom i Europa. När Chelsea nu tvingats in i en övergångssäsong genom ägarbyte samt att många erfarna spelare lämnar eller har snart utgående kontrakt, är det en gyllene möjlighet för Boehly och hans mannar att ta tillfället i akt att integrera den ständigt blomstrande akademin. Eftersom klubben inte betalar någon amortering på akademispelare är det finansiellt gynnsamt att integrera dem i truppen. Combhamspelarna hjälper dessutom Chelsea att uppfylla reglerna kring inhemska spelare (Max 17 spelare i truppen får lov att vara utländska). Majoriteten av Chelseas akademispelare är antingen från England, Wales eller har spelat för ett engelskt lag i tre år innan de fyllt 21, vilket är kraven för att klassificeras som inhemsk. Utöver det är Cobham en av världens bästa akademier och spelare som skolats där är allt som oftast bolltrygga. Därtill har de tränats på flera positioner, något som är nyttigt för tränare om de ska användas som rotationsspelare. Sist men inte minst, borde den psykologiska faktorn inte underskattas. Spelare som kom till klubben sen barnsben kommer ha en högre drivkraft att spela för Chelsea än en inköpt spelare.
Den här sommaren är etoset “hellre en värvning för lite än för mycket” lämpligt, särskilt fram tills en sportchef anlitas för att handplocka guldkornen. Tuchel är en fantastisk coach och taktiker, men hans expertis ligger inte i att scouta spelare. Det är klart att han måste ha något att säga om värvningar, men rapporter från mycket insatta Matt Law på Telegraph om att tysken kommer få full kontroll över värvningar denna sommar är något oroväckande. För att snabba på trupptransformationen är en föryngring nödvändig med tanke på att Chelseas medelålder har stigit med två år sedan Lampards första säsong. Därför förefaller det rimligt att hellre sälja äldre spelare ett år för tidigt än för sent. Med det sagt så kommer här en genomgång av framtidsutsikterna för samtliga spelare aktuella för spel i blå tröja kommande säsong. Kontraktstid står i parentes. All statistik är hämtad från fbref.
Målvakter
Édouard Mendy, 30 år (2025)
Behåll. Mendy har varit en av Chelseas smartaste värvningar på senaste år, handplockad av avgående Cech tillsammans med före detta målvaktstränare Lollichon, från Rennes för 18 miljoner pund. Målvakten har gått från klarhet till klarhet och har varit en viktig anledning till Chelseas enastående defensiva facit under Tuchel. inte minst till Champions League-triumfen i fjol. Det ska sägas att Édouard gick igenom en formsvacka i våras, där det enda egentliga frågetecknet kring hans målvaktsspel, spelet med fötterna, straffades på hårdaste möjliga sätt av Benzema i första mötet av kvartsfinalen.
Kepa Arrizabalaga, 27 år (2025)
Sälj. Hur Chelsea valde att spendera 72 miljoner pund på en relativt oprövad målvakt med en fysik högst missanpassad för spel i Premier League kommer för evigt vara en gåta. Trots några fina stunder, främst i straffläggningar, mot Frankfurt och Villarreal, samt en markant uppryckning i självförtroende under Tuchels sejour, har Arrizabalaga inte lyckats vinna en startplats. Med en veckolön på 155 000 pund, samt aspirationer på en startplats i det spanska landslaget från Kepas sida, skulle det nog vara bäst för alla parter med en permanent övergång. Det finns från bland annat trovärdiga Adam Newson på Football London ett väldokumenterat intresse i Kepa från Lazio och en potentiell återförening med Maurizio Sarri, och det skulle sannolikt finnas intresse från Spanien, men risken är att intresserade klubbar inte skulle vara beredda att erbjuda mer än ett lån, med tanke på den sparsamma speltid basken har fått de senaste åren.
Nathan Baxter, 23 år (2023)
Behåll. Den Londonfödda målvakten som plockades upp av Chelsea som åttaåring och som gått ut på lån sju gånger, har nu börjat väcka intresse, efter en fin säsong med Hull City. Där kom han in som andraval men tog sig in i startelvan och säkrade upp ett skakigt försvar. Genom sin skolning i Cobham är han även säker i spelet med fötterna. Ett fan av Hull City, som intervjuades av Chelsea Loan Army, sa detta om hans säsong: …”Naturlig kommunikatör, bra med fötterna och en fantastisk räddningsmålvakt. Baxter blev snabbt fansens favorit.”.... …”Baxter har en lovande framtid. Han har potentialen att vara Chelsea förstamålvakt i framtiden, men jag vet inte hur länge han kommer vänta. ”... Det är fördelaktigt att ha en inhemsk andramålvakt, då det låter klubben ha utländska spelare på viktigare positioner. Därtill betalar Chelsea inte någon amortering på honom, vilket gör att Chelsea bör anstränga sig för att erbjuda keepern ett nytt kontrakt och en chans som andramålvakt. I skrivande stund rapporterar BBC Humberside att Baxter lånas tillbaka ut till Hull med en köpoption. Det är för tillfället oklart om Baxter också skriver på ett år till med Chelsea, för att inte lämna gratis.
Jamie Cumming, 23 år (2023)
Lån. Cumming är ännu en ung målvakt från Cobham med utgående kontrakt och det finns en hög risk att Chelsea tvingas låta en av dem gå. Lampard uppges enligt trovärdiga Simon Phillips, vara intresserad av att värva Jamie. Cumming gjorde 43 framträdanden i League One för Gillingham och MK Dons förra säsongen och fick fin kritik från supportrar från klubbarna i samma sammanställning av Chelsea Loan Army, men han skulle behöva minst ett lån till på högre nivå innan han är redo att vara med i diskussionen om en plats i Chelseatruppen. Förhoppningsvis skriver han på ett nytt kontrakt och går ut på lån till Championship. Om Baxters framtid nu är i Hulls händer, blir det ännu viktigare att Chelsea säkrar upp Cummings framtid.
Försvarare
Ethan Ampadu, 21 år (2024).
Behåll. Ampadu är en spelare som hamnade i blickfånget under Sarris ledning 18/19 och har spelat regelbundet med det walesiska landslaget. Efter två misslyckade lån med Sheffield United och Leipzig riskerade han dock att låta karriären stagnera. Att döma av Venezias tabellposition, skulle ett ovant öga kunna dra slutsatsen att den unga walesaren gick ännu en förspilld säsong till mötes. Men faktum är att Ampadu var en av de få ljusglimtarna hos Serie A-jumbon. Han spelade majoriteten av sina minuter som sittande mittfältare, men gjorde även jobbet både som höger- och vänstermittback i en trebackslinje, som högerback, högerwingback, samt åtta på mittfältet. En sådan mångsidighet är oerhört nyttigt att ha i en rotationsspelare och Ampadu skulle faktiskt lika gärna kunnat klassificeras som mittfältare på den här listan för han är definitivt en lösning till Chelseas brist på ett kapabelt ankare.
Ampadu symboliserar även en övergripande poäng gällande hur akademin borde nyttjas. Alla spelare från Cobham är inte bra nog att starta för Chelsea, men att ha akademispelare i truppen är som sagt betydligt billigare än att värva rotationsspelare. Då kan Chelsea istället spendera pengar på de bästa spelarna. Ampadu och nästa spelare på listan fyller just denna funktion.
Dujon Sterling, 22 år (2023)
Sterling är ännu en Cobhamspelare som återvänder efter en stark säsong bakom sig, den här gången utlånad till Blackpool. Det var Sterlings tredje lån, efter tidigare säsonger i Coventry och Wigan. Högerbacken, som även kan spela på högersidan av en trebackslinje, gjorde 24 framträdanden i The Championship, och har hyllats för sin fysik och defensiva förmåga, vilket även gör honom till ett dugligt rotationsalternativ. Hans muskulösa kroppsbyggnad påminner faktiskt om en viss annan engelsk högerback i Chelsea. Även om det fortfarande finns frågor kvar kring Sterlings offensiva förmåga är Tuchel en beundrare, vilket tränaren visade under fjolårets försäsong, där Dujon gjorde det bra ifrån sig. Det ryktades även om att Chelsea skulle kalla tillbaka försvararen från sitt lån i januari när Reece James var skadad. Om Chelsea växlar till en fyrbackslinje nästa säsong, vilket det finns ändlöst många argument för och som jag kommer återvända till, är Sterling och Ampadu lämplig täckning för Reece. En sådan intern lösning skulle göra att Chelsea slipper satsa pengar på en reserv när klubben har andra positioner som behöver adresseras, samtidigt som det håller dörren öppen för Valentino Livramento, vars återköpsklausul på 40 miljoner pund aktiveras sommaren 2023.
Thiago Silva, 37 år (2023)
Behåll. Så länge Silva kan ta sig in på planen för egen maskin sitter han för mig hur säkert som helst kvar i Tuchels lagbygge. Snacka om en dubbelstöld från PSG i form av Thiago och Thomas, merci Paris! Det finns en viss osäkerhet i hur han, som blivande 38-åring, skulle hantera att försvara i en mer fysiskt krävande fyrbackslinje över en hel säsong, då en fyrbackslinje innebär ett större ansvar för en mittback som måste täcka större ytor och försvara i ytterzoner. Dessutom gjorde Silva en något svagare vårsäsong, i jämförelse med hur högt han hade satt ribban tidigare. Kanske är det ett tecken på att det inte går att undgå åldrande, eller så är det en naturlig effekt av att ha spelat 57 matcher för klubb och landslag över förra säsongen. Oavsett är det orimligt att Silva ska spelare närmare 3800 minuter i alla turneringar nästa säsong igen. På så sätt gör en fyrbackslinje att Silva inte behöver spela lika ofta, då endast två mittbackar får plats i startelvan. Likväl, med tanke på brassens spelintelligens och det faktum att Silva gjorde det utmärkt ett fåtal gånger i fyrbackslinje förra säsongen, samt att en skyddande defensiv mittfältare förhoppningsvis anländer i sommar, borde Thiago även klara av ett formationsskifte.
Reece James, 22 år (2025)
Behåll. Nästa! Det ska sägas att vi har Lampard att tacka för James långa kontrakt nu när Real Madrid kommer och nosar. Lampard såg enlitg Daniel Childs till att Chelseas ledning inte lät Reece lämna till Crystal Palace, likt Guehi, för 25 miljoner pund. Det är dags för Boehly att erbjuda James ett nytt kontrakt illa kvickt, för ytterbackens påstådda veckolön på 58 000 pund är rena rama rånet.
Malang Sarr, 23 år (2025)
Sälj. En spelare vars värvning symboliserar allt som har varit fel med hur Chelsea opererat på transfermarknaden de senaste åren, opportunistiskt och stundtals planlöst. När Sarr värvades som bosman skrek det om en värvning som gjordes i hopp om att sälja för en snabb vinst. Det behöver inte nödvändigtvis vara något fel med en sådan strategi om man är en säljarklubb som Benfica eller Dortmund, men när Guehi och Tomori har lämnat för relativt små summor medan Sarr är kvar och Chelsea har en mittbackskris, lämnar det en bitter eftersmak. Inget ont om den U21-landslagsmeriterade fransosen, han har stundtals varit en duglig rotationsspelare, men det tydliggjordes tyvärr i förlustmatchen mot Arsenal i våras att Malang faktiskt inte håller på den allra högsta nivån för tillfället.
Levi Colwill, 19 år (2025)
Behåll. Om någon skulle få för sig att skapa en mittback i ett labb, ämnad för Premier League-fotboll, skulle produkten nog likna den Cobhamskolade 19-åringen Levi Samuels Colwill. Försvararen, som redan representerat Three Lions i U21-sammanhang, sträcker sig 193 centimeter från marken och kombinerar det med en exceptionell fysik, är vänsterfotad och har ett sensationellt lugn med bollen som snuddar vid arrogans. Samtidigt framstår han som oerhört ödmjuk och jordnära i intervjuer. Colwill, som också kan fylla in som vänsterback, lyfte sitt Huddersfied Town till en osannolik play-off final och väckte intresse från Leicester för en januarivärvning. Huddersfields chef för fotbollsoperationer, Leigh Bromby, är inte ensam i hur högt han aktar 19-åringen, som har spått Colwill att spela för både Chelsea och det engelska landslaget. Det skadar inte att tillägga att Colwill ser John Terry som sin största idol, och även bär nummer 26 på tröjan. Tillräckligt sagt, Levi är här för att stanna!
Trevoh Chalobah, 22 år (2026)
Behåll. Om inte för gynnsamma omständigheter, där sommarens EM-slutspel resulterade i att många spelare kom tillbaka sent till försäsongsträning samtidigt som Chelsea misslyckades med värvningen av Jules Koundé, hade troligen inte Chalobah varit ett namn på Chelseafans radar. Hur som helst gavs tillfälle att imponera på Tuchel, och som Trev tog den!
Efter en stark försäsong gick den Cobhamskolade mittbacken från klarhet till klarhet under hösten, med ett emotionellt mål mot Crystal Palace som startskottet och ett nytt långtidskontrakt i november som belöning. Några defensiva tabbar - vilket bör förväntas hos en PL-debuterande 22-årig mittback-, verkade få Tuchel att tappa förtroendet för Chalobah, vilket alarmerade om att Trev skulle gå samma öde till mötes som Tomori under Lampard. Den oron slogs dock ner något när Chalobah fick spela tre matcher i följd mot slutet av säsongen, varav en var FA Cup finalen, där han för övrigt gjorde det bra. Även om säsongen inte blev lika sagolik som först utlovat, blev Chalobahs debutsäsong en klar succé. Mittbacken, som även har spelat på alla tre positioner i en trebackslinje och defensivt mittfält på tidigare lån i Huddersfield och Lorient, samt en match som högerback för Chelsea, är given i Londonklubbens framtidsplaner. Den enda frågan som kvarstår är hur Chalobah skulle hantera en övergång till en fyrbackslinje. En svaghet i hans spel har varit att försvara inlägg i luftspelet, och en sådan brist skulle blottas mer i en fyrbackslinje där mittbackarna har mer ansvar. Det är dock viktigt att tänka på hans ringa ålder, och med Chalobahs längd, snabbhet och fysik, samt ett år till av mentorskap från Thiago Silva, borde det gå att slipa på.
Även om omständigheterna föll i Trevohs favör denna gång, borde hans framfart lära Cheslea en läxa att planera sin trupp bättre, så att det finns utrymme för akademispelare att slå sig in i truppen.
Marcos Alonso, 31 år (2023)
Sälj. Säg vad du vill om Alonsos Chelseakarriär, du kan iallafall inte beskylla den för att vara innehållslös. Även om hans till synes oförmåga att springa någon annan riktning än mot offensivt straffområde, samt tveksamma professionalism, har frustrerat Chelseafans ad nauseam, ska det inte stickas under stol med vad spanjoren har åstadkommit för Londonklubben. Han har hunnit med 154 och 25 framträdanden respektive mål i Premier League, samt har med reservation för ligacupen vunnit allt som går att vinna med The Blues. Därtill har han burit på en unik talang, kalla det en överlevnadsinstinkt, att när han varit som mest kritiserad eller när laget behövt ett mål ur tomma intet, så har den Madridfödda wingbacken levererat. Bara hans förkärlek för att näta mot Tottenham kommer garantera en plats i blå hjärtan. Med det sagt, är det väldokumenterat från bland annat transfergurun Fabrizio Romano att Alonso gärna vill återvända till Spanien, vänsterbacken blir inte rappare med åren och i en fyrbackslinje är han en defensiv säkerhetsrisk. Allt detta kokar ner i att en försäljning till Barcelona, där intresset enligt Romano verkar genuint, bör sanktioneras.
César Azpilicueta, 32 år (2023)
Sälj. Tack Azpi, we’ll not just call you Dave! Spanjoren har faktiskt vunnit allt som går att vinna med Chelsea. Han är långt ifrån den mest begåvade fotbollsspelaren men vilket utomordentligt proffs han har varit under sina nio år i västra London. César må inte ha varit den traditionella kaptenen, men han har alltid lett med exempel och lämnar otvivelaktigt som en legend. Han spelade för Chelsea på fyra positioner i backlinjen och är kanske den mest underskattade försvarsspelaren i Premier League över det senaste årtiondet. Det var dock tydligt att Azpi tog ett stort kliv bakåt förra säsongen. Hans snabbhet är inte med honom längre och ett år till i London skulle riskera att sluta som Ivanovics sista säsong. Även om antalet framträdanden föregående säsong aktiverade en ettårig förlängning i hans kontrakt verkar Azpi, enligt Newson på Football London ha siktet inställt på en återvändo till hemlandet, och det är alltid riskabelt att behålla spelare som inte är 100% investerade.
Emerson Palmieri, 29 år (2024)
Sälj. Den landslagsmeriterade brassen är en klurig spelare att utvärdera. Han har periodvis sett ut som en fullt kapabel vänsterback under både Sarri och Lampard, för att sedan cementeras på avbytarbänken. Tuchel har inte varit tystlåten i sitt beröm av Palmieri, som flertalet gånger hyllade Emersons professionalism under tyskens första halvår i London, och ville återkalla vänsterbacken från Lyon i januari. Tiden i Frankrike startade lysande, men Emerson hade ett minimalt offensivt bidrag hela säsongen. Dessutom blev slutet antiklimaktiskt, där han blev petad från startelvan av Henrique, en vänsterback från den brasilianska andradivisionen. Med tanke på att Emerson nyligen pratade positivt om att stanna i London och att Tuchel skattar honom högt, skulle det inte vara osannolikt att se honom stanna i Chelsea. Med det sagt, så startade Tuchel, trots sina lovord, Alonso före brasilianaren, vilket också säger något om Emersons status.
Ian Maatsen, 20 år (2024)
Behåll. Den Cobhamfostrade holländaren gjorde 40 framträdanden för Coventry som vänsterwingback den föregående säsongen. Den 168 centimeter långa ytterbacken är bolltrygg och ett vapen framåt. Dessutom är han snabb och atletisk, samt intensiv i sin återerövringspress, vilket är egenskaper som Tuchel lär gilla. Taktiskt borde det inte vara någon större omställning för Ian, då Coventry spelade ett liknande spelsystem till Tuchels 3421, där wingbackarna hade höga utgångspositioner och pressade högt upp i plan. Maatsen har fortfarande utvecklingspotential i defensiven där han ibland tar onödiga gula kort. Likväl, om det finns något som Tuchel har visat sig kunna förbättra hos sina spelare under sin Chelseasejour är det i försvarsspelet.
Med Colwill som en mer försiktig vänsterback, likt hur Malang Sarr spelade positionen förra säsongen, och med Maatsen som ett betydligt offensivare alternativ, finns det något för alla matchbilder. Täckningen för en nyligen korsbandsskadad Chilwell må vara något oerfaren och tunn, men i längden hade det varit mer kostsamt att spendera på en backup-spelare som inte håller måttet. Vänsterbacksmarknaden är ganska knaper för tillfället och att värva en wingback vore dumdristigt då ett spelsystemsskifte skulle göra en sån spelare överflödig, likt Zappacosta under Conte. Om Chelsea väntar ett år får de dels möjligheten att värva tillbaka Livramento som rotation på vänserbackspositionen, och dels chansen att låta en sportchef göra en smart värvning, likt Tsimikas i Liverpool.
Ben Chilwell, 25 år (2025)
Behåll. En spelare som visade sin betydelse ännu tydligare vid sin frånvaro, då hans korsbandsskada resulterade i att Chelseas kamp om ligatiteln totalt tappade fart. Man kan aldrig vara säker på att Ben blir fullkomligt återställd efter en så allvarlig skada, men det blir vanligare och vanligare att spelare återhämtar sig väl efter korsbandsskador. Om Chilwell drar på sig en ny skada riskerar det att lämna Chelsea väldigt tunna på vänsterbackspositionen, - det finns därmed fog med att iallafall hålla kvar Emerson tills slutet av fönstret - men de får rida ut stormen tills nästa sommar, då en sportchef lär ha rotts i land och det kommer finnas mer alternativ på marknaden.
Mittfältare
N’golo Kanté, 31 år (2023)
Sälj. N’golo är en av de bästa spelare att ta på sig den blå tröjan. Hjärtevärmande nog har han också en tillbakadragen och blyg personlighet som totalt krockar med förväntningarna av ett mångmiljonproffs. Därtill är han också en missförstådd spelare. Fransosen har byggt sin framgång på en helt säregen defensiv spelintelligens, en förmåga att veta var bollen ska landa en halv sekund före alla andra, som många misstar sig vara ren och skär löpstyrka, även om den också spelar in. Trots att många felaktigt klassificerar honom som en defensiv mittfältare, är Kanté bäst när han har en sittande mittfältare bredvid sig, som Matic vid ligasegern 2017, vilket låter N’golo vinna boll högt uppe på motståndarens planhalva. Tyvärr har Chelsea inte ersatt Matic med en kapabel sittande mittfältare, vilket är den största anledningen till att Chelseas ligaform sedan dess blivit lidande och att Kanté aldrig nått samma höjder igen över en hel säsong. Mittfältarens hyperintensiva spelstil kombinerat med en oansvarig tendens att spela fransmannen när han inte är 100% från Deschamps och egentligen alla hans Chelseatränare, har renderat i några skadeplågade år för Kanté. Den föregående säsongen var ett tydligt steg bakåt för N’golo. När han väl är spelduglig verkar Kanté ha tappat ett steg, vilket gör att hans unika brytningsförmåga inte är vad den varit, samtidigt som passningsspelet sviker honom. Finansiellt sett, kommer Chelsea förmodligen ångra att de inte sålde Kanté när värdet var som högst efter sin fullkomligt gudomliga Champions League-säsong. Oavsett så gör en veckolön på 290 000 pund för en spelare som bara är spelklar för hälften av matcherna att det hjärtekrossande nog är bäst för Chelseas del att gå in i Todd Boehly-eran utan N’golo.
Jorginho Frello, 30 år (2023)
Sälj. Att en spelare med så uppenbara fysiska svagheter, samt begränsad teknisk repertoar lyckats etablera sig på den allra högsta nivån, säger oerhört mycket om Jorginhos spelintelligens och karaktär. Han kompenserar för sin saktfärdighet med en stark positionssäkerhet och lyckas med nästan idel kortpassningar och minimalt risktagande att kontrollera tempot. Den Brasilienfödde italienaren verkar tveklöst vara ett positivt inflytande i omklädningsrummet och en ledare, vilket är varför han har varit vicekapten under både Lampard och Tuchel. Samtidigt har Frellos bidrag sammanträffat med Chelseas sämsta ligaform under Abramovitj ägarskap. Det råder inget tvivel om att hans långsamma bolltempo och atletiska brister lämpar sig bättre för europeisk fotboll än brittisk.Tuchel har även berättat, och det har rapporterats av Law, att han introducerade en trebackslinje för att skydda Silvas och Jorginhos svagheter. Det är ett system som gett defensiv stadga och varit särskilt framgångsrikt i cupturneringar, dock på bekostnad av offensiv flärd och vertikalitet.
Positionen Jorginho spelar, det skyddande ankaret centralt, är kanske den viktigaste positionen på hela fotbollsplanen. Sexan är den som skärmar av backlinjen, startar uppbyggnadsspelet och låter de offensiva spelarna spela med frihet. Han är spelaren som maximerar alla omkring sig genom att möjliggöra dem att spela sina roller till fullo. Istället har Tuchel fått alternera sitt spelsystem för att få ut det bästa ur Jorginho.
Tuchel uppges se Declan Rice som en huvudnyckel, någon som just kan låsa upp sina medspelare. Med någon så atletisk och brytningssäker på mittfältet skulle Chelsea kunna släppa på tyglarna, växla till en fyrbackslinje och spela en mer offensiv, vertikal fotboll, och i förlängningen ta sig en bra bit närmare Liverpool och City. Rice är även någon som älskar Chelsea in i märgen och som är kapten för både klubb- och landslag, egenskaper som skulle vara extra användbara i ett omklädningsrum som är på väg att bli av med många erfarna ledare. I och med att Declan släpptes från klubben han och hans familj håller på, när han var 14, finns det ett extra incitament för honom att visa sin skicklighet. Det har vid flertalet gånger rapporterats, bland annat av trovärdiga Dean Jones, att Declans hemkomst till västra London hänger på att en annan mittfältare lämnar, och Jorginhos vilja att återvända till Italien är också väl rapporterad.
Om tåget för att sälja Kanté gick 2021, var den ekonomiska möjligheten ännu mer uppenbar med hans italienska mittfältskollega, vars värde aldrig stått högre efter sina exceptionella CL- och EM-prestationer. Billy Gilmour fyller en liknande roll för en bråkdel av kostnaden att ge “Jorgi” nytt kontrakt, och skulle därför vara ett smartare alternativ. Även om Rüdigers, Azpilicuetas, Kantés och Jorginhos utträden under en sommar skulle lämna en stor ledarskapsvakans, så kan spelare som Rice och Koulibaly fylla en del av det tomrummet, samtidigt som Mount och James har visat sig kapabla att ta mer ansvar. Det finns onekligen en risk med en så omvälvande personalomsättning under ett transferfönster, men det finns både en ekonomisk och sportslig poäng med att sälja äldre spelare ett år tidigt snarare än sent, då det undviker att de lämnar gratis och snabbar på ett oundvikligt generationsskifte.
Billy Gilmour, 21 år (2024)
Behåll. Antalet spelare som tilldelats Man of The Match i Fa-cupen, Premier League och EM är få, men den trixiga mittfältaren har redan klarat alla tre, samtliga vid sin debut. Hårdheten i hans passningar och viljan att spela bollen framåt tillsammans med en skotsk kämpaglöd gör honom till en exceptionell talang. Det finns fortfarande mer att önska i försvarsspelet och hans ynka 170 centimeter kan göra det svårt för honom att spela som ensam sexa mot fysiska motstånd. Gilmour höjde definitivt inte sina aktier under föregående säsong i Norwich, där han fick sparsamt med speltid och hade problem som det sittande ankaret. Hans spelartyp som speldirigent är dock snarare den som gör bra spelare bättre än vad som mirakulöst räddar kvar ett gäng Championshiplirare i Premier League. Man skulle få ut det bästa av Billy i ett tvåmannamittfält jämte en mer disciplinerad spelare à la Declan Rice, där skotten kan diktera tempo och spela med frihet. Han fungerar även som en fullgod rotationsspelare som åtta, eller som ensam städgumma mot sämre motstånd.
Mateo Kovacic, 28 år (2024)
Behåll. Kroaten har alltid varit en underhållande spelare att beskåda med sina vågade dribblingsräder centralt, men effektiviteten i form av defensiva bidrag eller offensiv produktion har ofta kvarstått. Den här säsongen kändes det dock som att Tuchel hade instruerat mittfältaren att ta mer risker i sitt passningsspel, då hans XA/90 (Expected Assists per 90 minuter) på 0.21 var en dryg fördubbling av vad han presterat under tidigare säsonger. Med en pålitlig sexa bakom sig skulle Kovacic kunna höja risknivån, och därmed sitt offensiva bidrag, ytterligare.
Ruben Loftus-Cheek, 26 år (2024)
Behåll. Ruben är en spelare vars unika kombination av längd, styrka och förmåga att driva med bollen gjort honom till en enorm talang. Spelandes till vänster i Sarris tremannamittfält såg den potentialen ut att uppnås, fram tills en achillesskada satte käppar i hjulen för hans framfart. Därefter såg mittfältaren aldrig ut att bli samma spelare igen, fram tills en nytändning under Tuchel. Loftus-Cheek visade sig vare den nyttiga rotationsspelare som Saúl var menad att vara. Han gjorde knappt 1400 minuter i Premier League och hade fina prestationer både i returmatchen mot Real Madrid och mot Crystal Palace i FA Cup-semifinalen. RLC, som han förkortas som, är även en spelare som skulle gynnas av att en defensiv mittfältare städade upp bakom honom. För att verkligen få ut det bästa av Ruben skulle ett systemskifte till ett tremannamittfält vara nödvändigt, exempelvis till det 4-3-3 där han trivdes så bra under Sarri. Han visade även mot Southampton och i returen på Bernabéu att han är fullt kapabel att spela som wingback, om Tuchel vill fortsätta med trebackslinje.
Conor Gallagher, 22 år (2025)
Behåll. Den Londonfödda mittfältaren är en spelare som klarat alla test på sin långa resa in i Chelseas trupp. Han kom till Cobham som åttaåring, utmärkte sig på lån för Charlton och Swansea i The Championship, gjorde en stabil och lärorik debutsäsong i Premier League för West Bromwich, för att sedan bli utsedd till säsongens spelare för ett ungt och sprudlande Crystal Palace, samtidigt som han vid flertalet gånger upprepat att han är fast besluten att lyckas i sin favoritklubb Chelsea. Hans löpstyrka och aggressivitet tillsammans med förmågan att ta sig in i boxen och göra poäng, gör att Tuchel ser honom som en del av sina planer. Det gör Conor även till en annorlunda, fast ändå lämplig, ersättare till Kanté. Passningsspelet och den allmänna tekniska nivån behöver fortfarande utvecklas för att Gallagher ska kunna slå sig in i startelvan av ett lag som äger mer boll än de lagen Conor har varit utlånad till.
I Chelseas nuvarande formation är det tveksamt om Conor skulle kunna vara tillräckligt disciplinerad för att spela i mittfältsduon, då han gillar att löpa över stora ytor och att spela med frihet. Gallagher, likt RLC under Sarri, var mycket effektiv för Palace som åtta i en 433 formation, med en sittande mittfältare i Kouyaté eller Mcarthur bakom sig. Om någon läsare nu råkar ogilla Declan Rice förstår jag att jag gör mig impopulär. Marknaden för städgummor är dock torftig, särskilt sedan Tchouaméni lämnade för Real Madrid, och Tuchel har enligt trovärdiga rapporter från Law varit tydlig med att det är just Rice han vill ha.
Ross Barkley, 28 år (2023)
Sälj. Ross är en annan spelare där Chelsea återigen framförallt tog vara på en marknadsmöjlighet, men den en gång lovande Evertonkillen har inte lyckats leva upp till förväntningarna. Med ett år kvar på kontraktet borde Chelsea se till att sälja honom permanent.
Mason Mount, 23 år (2024)
Behåll. Jag hade egentligen kunnat sluta där, den här artikeln är redan för lång. Notera att Mason inkluderades som mittfältare, för det var ett ställningstagande. Den Portsmouthfödde och Cobhamskolade liraren blev utnämnd till säsongens spelare för andra gången i rad, trots att han inte spelade på sin bästa position. För även Mount, likt Gallagher och RLC, är bäst som box-to-box mittfältare, där han är mer delaktig i spelet. Det var där han spelade under Lampard och där han fick nästan fritt mandat att kontrollera matchbilden samt utöva sin patenterade aktion: han får bollen felvänd och vänder bort sin markering i mottagningen för att sedan driva bollen framåt. Mount har lyckats bra även till höger i fronttrion under Tuchel, men det tillåter honom inte att uttrycka sin fulla potential. Att växla till 433 maximerar dels Mason, RLC, Gallagher och ger plats till GIlmour, samtidigt som effekten av att Mount flyttar ner på mittfältet blir att en till offensiv spelare kan ta plats i startelvan.
Offensiva
Hakim Ziyech, 29 år (2025)
Behåll. Fotboll är sällan svartvitt, det brukar finnas gråzoner. Jag vill dock påstå att om Tuchel tänker fortsätta med ett 3-4-3 system med “inside forwards” bakom en nia, borde marockanen säljas. Om Tuchel å andra sidan övergår till ett spelsystem med traditionella yttrar, vore det klokast att låta honom stanna.
Ziyechs karriär talar sitt tydliga språk. Under sina fyra säsonger i Amsterdam var han Ajax viktigaste spelare, där han fick hålla bredden och måtta inlägg i Ajax 433, inte minst mot Chelsea i gruppspelet säsongen 19/20. Lampard såg honom som den perfekta spelaren ute på kanten i sitt 433, men olyckligt nog blev Ziyech skadad i sin första försäsongsmatch och yttern kunde därför inte bygga upp sin fysik inför säsongens start. När han kom tillbaka från skadan var han en tongivande spelare för Lampard tills Hakim skadade sig igen, där hans frånvaro sammanföll med Chelseas formdipp och att Frank blev sparkad.
Tuchel kom in, ändrade spelsystem och satte allt som oftast Ziyech på avbytarbänken. När Ziyech väl fick chansen var han oftast en besvikelse. Säsongen 21/22 såg dock något ut att ha förändrats. Hakim var Chelseas överlägset bästa spelare under försäsongsmatcherna och gjorde mål i säsongens första match mot Villarreal, men klev sedan olyckligt nog av med en axelskada, å?erige
n skadad precis i den stund där han såg ut att hitta form. Efter skadan hade Hakim svårt att komma upp i samma prestationsnivå, fram tills Tuchel började experimentera med formationen i januari, orsakat av James skada. Marockanen fick spela längre ut på kanten och på så sätt kunde han se en större del av planen samt utnyttja sin fina vänsterfot. I den rollen blev Ziyech en bärande spelare som höll Chelsea flytande genom en svår period, bland annat genom två fenomenala matcher mot Spurs samt viktiga ligamål mot Brighton och Palace. När Reece James kom tillbaka från sin skada gick Chelsea tillbaka till 3421, och Ziyech gick ner i både speltid och prestation.
Jämfört med Chelseas andra offensiva spelare betalar Chelsea en liten lön och amorteringskostnad för marockanens tjänster. Hans ålder innebär att klubben inte heller skulle få ut någon vidare summa vid en försäljning. Chelsea har haft stora problem med kreativitet, och då kan en spelare vars vänsterfot kan skapa något ur tomma intet visa sig tämligen användbar, och som varit Chelseas mest kreativa spelare sen han kom hit, med 0.26XA/90. Även om skador och skiftande spelsystem har plågat Ziyechs form hittills, så har han konsekvent varit en av Chelseas bästa spelare när han spelats i rätt roll, och eftersom 433 passar Chelseas spelartrupp som hand i handske, borde Chelsea ge Hakim fortsatt förtroende. I ett sådant spelsystem skulle Tuchel även kunna ha sina fyra mest kreativa spelare på planen samtidigt, i Hudson-Odoi, Mount, Ziyech och James.
Christian Pulisic, 23 år (2024)
Sälj. Det är få spelare där man kan skönja ett så tydligt före och efter som Christian Pulisic. Innan FA Cup-finalen mot Arsenal 2020 hade amerikanen sett ut som en blivande världsstjärna. Han var orädd, direkt och explosiv. Han vann straffar och frisparkar med sina snabba dribblingar, gjorde poäng var och varannan match, och spelade alltid med en högoktanig intensitet. En fotbollsspelares utveckling är sällan linjär, men sedan Christian skadade baksida lår mot Arsenal för drygt två år sedan, har han varit blott en skugga av sitt forna jag. Pulisic har redan missat 44 matcher för Chelsea på tre säsonger och skadorna verkar ha påverkat hans explosivitet, vilket tidigare var hans största styrka, då han gått från över 5 dribblingar per 90 minuter tidigare säsonger till drygt 3 den föregående säsongen. Under Tuchels styre har Pulisic fått ont om speltid och med ett VM i december som närmar sig kommer amerikanen vilja ha en ändring på det. Med två år kvar på kontraktet skulle en försäljning kunna passa båda parter.
Timo Werner, 26 år (2025)
Behåll. Här kan man snacka om en vattendelare bland Chelseafans. Ibland kan hans tekniska kvalitet få en att undra hur tysken spelar på den här nivån. Han har gjort endast 10 ligamål på knappt 4000 minuter i en Chelseatröja, med en hel del hårresande missar. Samtidigt löper och pressar Werner outtröttligt men även smart, vilket öppnar upp ytor samt skapar chanser både för Timo och hans medspelare. Trots sina missar och uppenbara brist på självförtroende har Werner aldrig hängt med huvudet och verkar som en sympatisk och rolig person i intervjuer, vars effekt inte borde underskattas för stämningen i omklädningsrummet. En spelare som löper mycket och är en skön grabb men gör mål var fjärde match är så klart inte värd en lön på ca 270 000 pund i veckan och en årlig amorteringskostnad på knappa tolv miljoner pund, men målen är på väg.
Under de fem säsonger som hemsidan fbref fört statistik kring XG har Werner gjort 62 mål på 66.6 npXG (non-penalty Expected Goals), vilket är en stor provstorlek som visar att tysken är marginellt sämre än en genomsnittlig avslutare, närmare bestämt 7% sämre. Men under sin period i Chelsea, har den kvicke anfallaren endast gjort 10 ligamål på 19.5npXG, vilket skulle göra honom till knappt 50% sämre än en genomsnittlig avslutare. Faktum är att ingen spelare under- eller överpresterar sin XG så mycket som Werner underpresterat i sin relativt korta tid i Chelsea, över 4-5 säsonger. Om man inte tror att Werner är fotbollshistoriens sämsta avslutare, hade det varit rimligt att förvänta sig att Timo inte underpresterar sin XG med mer än 10% fortsättningsvis, baserat på sin karriärstatistik. I och med att han under sin karriär har snittat runt 0.5npXG/90 har han fortfarande potentialen att vara en målmaskin.
Om man lämnar statistikargumentet, är det tydligt att Tuchels pragmatiska och horisontella fotboll inte utnyttjat Werners styrkor, som är en skicklig djupledsspelare och trivs bäst i omställningsspelet. Det finns en anledning att Liverpools skickliga scoutingsystem fastnade för tysken. Om Chelsea ska fortsätta spela den långsamma fotboll de spelade förra säsongen finns det fog för att sälja 26-åringen. Om Tuchel istället planerar på att spela en mer fartfylld och risktagande fotboll, vilket hans tid i Mainz, Dortmund och Paris pekar på, är Werner ett farligt vapen att ha i truppen. Dessutom är det få klubbar som skulle ha råd med det ekonomiska paket som skulle krävas för att få loss tysken från London.
Armando Broja, 20 år (2026)
Behåll. Den 191 centimeter långe albanen har en spelartyp Chelsea inte haft sedan Diego Costa. Broja är en renodlad nia med sin längd och styrka, och visade under säsongen som gick för The Saints att han är ett reellt djupledshot. Han påminner i viss mån om Werner, då hans teknik och passningsspel än inte är så raffinerat - endast 62% av hans passningar gick fram förra säsongen - och hans spel lämpar sig bäst för lag som spelar vertikal fotboll. Det finns därför frågor kring hur väl Armando skulle anpassa sig från Southamption till Chelsea.
Broja är ännu ett exempel på en spelare som skulle gynnas av att Tuchel förändrar sin spelmodell till en mer risktagande sådan. För att göra det behöver Thomas ett ankare, nämligen Declan Rice. Att West Ham-spelarens namn kommer upp igen är inte oberättigat, då West Ham uppges vara intresserade av Broja, och albanen skulle potentiellt vara en spelare som skulle förenkla en deal med Chelsea för Rice. Broja har gott om intresse både i England och utomlands, så han lär kräva garantier om speltid för att stanna kvar i den sydvästra delen av London. Om Tuchel inte kan garantera det, skulle West Ham vara ett lag vars spelstil och behov av anfallare skulle passa Broja perfekt. Om Brojas övergång även underlättar för Declan att gå andra hållet, är det en win-win. Trots det, skulle det idealiska scenariot för nästa säsong vara en trupp med Armando kvar i den, särskilt med tanke på att Rice skulle låta Chelsea spela en fotboll som är bättre anpassad till även Brojas spelstil. Med fyra år kvar på kontraktet är det ingen stress att sälja från Chelseas sida.
Callum Hudson-Odoi, 21 år (2024)
Behåll. Om Bayern München erbjuder 70 miljoner pund som köpoption för en spelare, vet man att det finns en hel del talang där. När Hudson-Odoi bröt igenom som 18-åring under Sarri såg han ut som en världsstjärna i görningen. Han hade likt Pulisic, en orädd förmåga att alltid utmana, men utöver den också en fantastisk speluppfattning och kreativitet. Tyvärr gick Hudson-Odoi samma öde till mötes som amerikanen, när en achillesskada bromsade Callums utveckling. Hälskadan verkar ha påverkat Callum mentalt, för han har tappat lite av den explosivitet som gjorde honom livsfarlig en mot en. Skadan till trots, och trots att han sällan fått flera starter i rad på sin bästa position, vänsterytter, har Hudson-Odoi kunnat ge Chelsea en ny dimension. 20-åringen har snittat 0.24XA/90 på drygt 3000 minuter i Premier League och var den föregående säsongen i den 94:e percentilen för offensiva mittfältare/yttrar för progressiva bollförflyttningar, ett imponerande facit. Efter sitt positiva inhopp mot Malmö FF i oktober, fick engelsmannen till slut chansen ute till vänster åtta matcher på raken, vilket resulterade i två mål och en assist, samt Chelseas bästa fotboll under hela säsongen. Om Tuchel ger Hudson-Odoi chansen igen, och om Callum verkligen ger allt, finns det fortfarande en enorm potential kvar att utvinna.
Kai Havertz, 23 år (2025)
Behåll. När “Die Alleskönner” värvades från Leverkusen, sågs han som just “en mångbegåvning”, en mångsidig och kreativ spelare som kunde spela både som offensiv mittfältare, falsk nia och högerytter. Det har funnits förmildrande omständigheter som förklarar varför han inte levt upp till detta. Tyskens gängliga kroppsbyggnad tillsammans med att han återhämtade sig från COVID, ledde till en svag debuthöst under Lampard i ett fysiskt Premier League. Havertz har definitivt inte levererat på löftet om mångsidighet eller kreativitet. Han misslyckades i en djupare mittfältsroll under Lampard och har haft svårt till vänster i fronttrion under Tuchel, samt har bara mäktat med sex assist och 3.6 XA på två säsonger i Premier League.
Istället har Tuchel omskolat 23-åringen till en anfallare, där han har visat sig mer effektiv. Havertz utstrålar en viss elegans när han driver med bollen, fast trots det har han inga problem med att få skit under naglarna. Om man jämför Havertzs defensiva bidrag som nia med Lukakus har det varit natt och dag. Dessutom löper Havertz intelligent i boxen, vilket gör att han tar sig till många chanser. Sen finns det den lilla parentesen, att Havertz gjorde det där målet i Porto den 29:e maj. Tysken går en viktig säsong till mötes. Han verkar ha Tuchels förtroende i och med att klubben snarare är intresserade av spelare som Raheem Sterling och Dembélé, som kan spela bredvid Havertz, men Chelsea är kända för att värva strikers stup i kvarten. Nu är det upp till Kai att förtjäna det förtroendet
