Benfica away - Del 1

I vilken skribent Andersson landar i Lissabon, träffar två svenskar samt får en matchbiljett.

Inflygningen över Lissabon, över floden Tagus utlopp och sedan norrut över Parque Florestal de Monsanto, är en vacker syn. Stadens många kullar är täckta av vita hus med tegeltak. Vissa anordnade i räta led längs breda boulevarder. Andra ihopträngda i labyrintlika gränder. Och insprängt överallt i bebyggelsen finns oräkneliga parker och grönområden.

Strax innan planet landar på flygplatsen blott en knapp halvmil från stadens centrum, passerar vi på nära håll två av de fantastiska fotbollstempel som byggdes inför EM 2004. Först Benficas Estadio da Luz med sina röda valvbågar och sekunder efteråt Estádio José Alvalade, lokalrivalerna Sporting Lissabons marginellt mindre och grönmålade dito. 

---
 
Säg Rom, Istanbul eller Barcelona och mängder av bilder och onödiga historiska fakta dyker upp i min förvirrade hjärna. Men Lissabon sa mig ingenting. Ändå kommer det mellan en och en halv och två miljoner turister till den portugisiska huvudstaden varje år, vilket gör den till en av Sydeuropas mest besökta. Den har två till tre miljoner invånare och en historia som sträcker sig tilbaka till antiken. Romare, morer, kungar och diktatorer har härifrån styrt över ett område som varierat i storlek från stadsstat till världsomspännande imperium.

Trots detta visste jag knappt någoting alls om den. Så innan avfärd ringde jag min gamla kompis Sussie, en av de mest beresta människor jag känner. På min kylskåpsdörr har jag åtminstone tre vykort med motiv från Lissabon som hon skickat under de senaste åren. Förutom att prisa stadens lov varnade hon för trafiken, en kaotisk flygplats och att det inte var värt pengarna att gå in på Castelo de São Jorge.

Och det var väl ungefär så mycket koll jag hade på staden innan jag landade mitt i den. 

---
 
25 grader varmt och strålande sol. Chauffören har vevat ner rutan på såväl förar- som på passagerarsidan. Och eftersom jag, min vana trogen, envisas med att sitta i framsätet har jag i ena örat dånet från vinden och den passerande trafiken. I det andra örat har jag en smäktande fado på hög volym från bilstereon. Hans engelska är minst sagt skakig, men med enkla ord och ivriga gester lyckas vi ändå föra en konversation, jag och chauffören.

Han håller på Benfica, hoppas så mycket på att de ska avancera men vågar inte riktigt tro att det är möjligt. Chelsea är ett bra lag. Lampard är en spelare han alltid beundrat. Vi pratar om hur Chelseas koppling till Porto -  med spelare som Caravalho, Deco, Meireles, Ferreira och Bosingwa - kanske är på väg att övergå till en koppling till Benfica med värvningarna av Ramires och Luiz. När jag nämner Luiz säger han “Good player, but you know...” han knackar pekfingret mot tinningen i det internationella tecknet för mental instabilitet “...louco”. Vad gäller Chelseas portugisiska tränare ler han brett och ger tummen upp när jag nämner TSO. “Mourinho, veeeeery good! But Villas-Boas...” säger han med det korrekta portugisiska uttalet och gnider sedan  tummen mot pek- och långfingret i det internationella tecknet för avgångsvederlag. 

---
 
Taxiresan från flygplatsen tar inte mer än en kvart. När jag checkar in på hotellet har två av varningarna från min gamle vän redan kommit på skam. Flygplatsen var kanske inte den mest moderna jag sett, men något kaos var det inte tal om och trafiken håller förvisso Sydeuropeiskt tempo men är betydligt lugnare än på andra håll i medelhavsregionen.

Hotellet är fantastiskt. Trevlig personal och rymliga, fräsha rum. Portugal brottas med en ekonomisk kris och det är inte riktigt turistsäsong ännu. Två faktorer som gör det möjligt för Hotell HF Fenix Urban att erbjuda fyrstjärniga rum till synnerligen rimliga priser. Läget kan jag inte heller klaga på. Hotellet ligger en spottloska från Parque Eduardo VII och Marquess de Pombal.  Från T-banestationen hundra meter bort tar man sig utan byten till såväl de gamla delarna av staden som till Estadio da Luz.
 
Jag har inte varit på rummet mer än kanske en halvtimme innan jag får ett sms. Vi är tre CSS:are som åkt ner till Portugal och de andra två har bokat in sig på samma hotell som jag. Jag går ner till lobbyn och möter Tippen och Tony (hädanefter kommer jag att referera till dem som “TT”) på den soldränkta gatan utanför. TT är två Västeråsare som jag träffade första gången i höstas, i samband med gruppspelsmatchen i Valencia. I samlad trupp traskar vi söderut i skuggan från palmerna längs Avenida de Liberdade samtidigt som vi har en intensiv diskussion om ishockey.

Taxichauffören som skjutsat TT från flygplatsen hade förklarat vägen till ett torg där det skulle finnas gott om både pubar och Chelseasupporters. Vi hamnar på en uteservering på Praca dos Restauradores och även om vi omgående inser att det torg taxichaffisen avsett låg ytterligare ett par hundra meter bort så var det ingen som orkade resa på sig när vi väl hade satt oss. Jag var inte i mitt esse vid det här laget. Jag hade klivit upp tidigt och befunnit mig på resande fot hela dagen. Nu var jag hysteriskt trött och hade en sprängande migrän som medicinerades med små piller ur en ask med röd triangel. Så medan TT beställde in varsin öl nöjde jag mig med vatten. En bärs i det tillståndet och jag hade somnat där och då. Först en timme efteråt insåg jag att Tippen måste ha betalat åt mig, för jag har inget minne av att jag gjorde någon ansats att pröjsa. Det var på den nivån. 

---
 
Jag hade nog inte lyckats få tag på en biljett för egen maskin. Men med en stilla bön till biljettinförskaffningens skyddshelgon så hade det ordnat sig. Denne hade i sin tur skickat min, och TT’s, biljetter till morgondagens match med kurir från London. Kuriren hette Simon och det dröjde inte alltför länge innan vi fick tag på honom och då han ändå skulle ha vägarna förbi kom han till vår uteservering och levererade dyrgriparna. Servicen kunde man alltså inte klaga på. Simon och hans gäng gör oss sällskap ett tag innan de drar vidare åt sitt håll och vi svenskar tar en repa ner mot Praca dom Pedro IV och vidare ner mot floden.

Det verkar vara en förhållandevis lugn kväll i Lissabon. Vi slås dock av de otroligt indiskreta knarklangarna som står vid snart sagt vartenda gathörn och väser “hasssccchhh” och i vissa fall söker ögonkontakt, sätter ett finger mot ena näsborren och drar in luft genom den andra i det internationella tecknet för... ja ni fattar. 
 
Nåväl, medan TT sätter sig på ännu en uteservering ger jag upp. Jag tackar för ikväll och drar till hotellet där jag somnar så fort huvudet landar på kudden.  

---

Fortsättning följer...

John Andersson2012-04-05 15:53:00
Author

Fler artiklar om Chelsea