Benfica Away - Del 2

Kvällen innan hade jag sagt till TT att jag skulle gå upp tidigt och turista i stan. Det var min plan. Men jag sov för länge. Innan jag kravlat mig upp ur sängen och gjort mig reda för dagens äventyr så hade klockan hunnit rinna iväg. När jag kom in i hotellrestaurangen för att äta frukost satt där redan TT. De hade just ätit klart. “Skulle inte du gå upp tidigt idag?”. Jo det var ju planen det... TT har också råkat ut för oförutsedda händelser sedan sist vi sågs. De ska åka hem med Lufthansa dagen därpå och har just nåtts av beskedet att flygbolagets markpersonal har gått ut i strejk och att hundratals flyg är inställda. Hur länge strejken hade tänkt pågå är det ingen som vet. De verkar ta det hela med ro. Själv hade jag varit i upplösningstillstånd. Å andra sidan, om man nu prompt ska bli strandad någonstans finns det värre ställen än Lissabon att strandas på. 

 

Efter en riktigt fin hotellfrukost tar jag mig till sist ut på stadens gator. Mitt första mål var att ta mig ut till Belem, ett område längs Tagus strand ungefär en halvmil västerut från stadens cenrala delar. Jag hade en plan som gick ut på att först ta mig några stationer med t-banan för att sedan, oklart hur eller varifrån, försöka hitta en spårvagn åt rätt håll. Men när jag kommer ner mot Marquess de Pombal låter jag mig bli inkastad på en dubbeldäckad turistbuss av “hop on, hop off”-typ. Den där typen av dyra turistbussar som jag normalt gör allt för att undvika. De gånger jag åkt sådana har jag antingen känt mig som om jag var på safari eller så har jag själv känt mig som en apa i bur. Men den här gången får plånbok och principer ge vika för tighta tidsramar och ren bekvämlighet. Den här vägen vet jag ju dessutom var jag hamnar, vilket får ses som en j-a fördel när man är förstagångsbesökare i en europeisk huvudstad. 

 

Jag hoppar av bussen vid Mosteiro dos Jerónimos. Ungefär samtidigt anländer hundratals turister till samma ställe. Ett hysteriskt antal skolbarn, sorterade och kodade med kepsar i olika neonfärger beroende på årskull ockuperar området. Samtidigt gör några guidade turistgrupper ett inbrytningsförsök. De har en annan taktik. De tar sig klumpvis genom folkmassan, hela tiden med siktet inställt på vimpeln som guiden viftar med för att göra sin position känd. Jag vill gärna in och titta på det gamla klostret som förärats med en plats på UNESCOs världsarvslista, men inser också hur lång tid det skulle ta och hur mycket trängsel jag skulle tvingas utstå. Så jag vänder på klacken och tar en kort promenad ner till vattnet. Jag tar mig till Torre de Belem, den gamla befästningen som påminner mer om en porslinsprydnad köpt på en loppmarknad än ett led i stadens försvar. 

 

Jag tar mig också till Padrao dos Descobrimentos. Ett monument till minne av de stora portugisiska upptäckarna under 1400- och 1500-talet. Ingenstans under mina dagar i staden ser jag ett monument som minner om folkmord, epidemier och slavhandel... det kanske är känsliga ämnen det där. 

 

---

 

En av de där upptäckarna som figurerar på Padrao dos Descobrimentos är Ferdinand Magellan. Han begav sig iväg för att göra något som ingen annan gjort. Han skulle segla jorden runt. Han hade redan lämnat sitt hemland Portugal för att söka lyckan i rikare jaktmarker och han fick kungen i sitt nya hemland att sponsra hans resa. Det var en fin affär för dem båda. Kungen skulle få tillgång till nya handelsvägar och alla rikedomar det skulle innebära. Magellan skulle bli rikt belönad för besväret men framförallt skulle hans rykte, eller “personliga varumärke” som man säger idag, växa enormt. 

 

Men det gick inte riktigt som de tänkt sig. Magellan blev övermodig. Det stora misstaget begick när han kom till Fillipinerna och hans ambitioner hade stigit honom åt huvudet. Han började lägga sig i det lokala politiska spelet mellan två rivaliserande grupperingar. Han tog tydlig ställning för den ena och mot den andra. Det här gjorde honom tämligen impopulär i vissa läger och det hela slutade med att Magellan fick ett spjut genom magen och sedan blev ihjälslagen. När hans flotta till sist tog sig hem till Europa igen var den bara en trasig spillra av den stolta expedition som seglat iväg tre år tidigare. 

 

Jag menar bara att om besättningen hade gjort sig av med honom innan allt gick åt skogen eller om kungen hade insett att han inte var rätt man för jobbet så hade det kanske slutat annorlunda. Jag menar, sjunkande skepp och sånt... ja ni fattar.

---

 

Jag tar turistenbussen tillbaka och käkar lunch på ett café i närheten av hotellet. Tre stycken jobbar på cafét. Den ena håller på Benfica och börjar prata fotboll med mig. Den andra håller på Porto och lägger sig i. De båda ger sig i en vild diskussion och då jag inte har en suck att få en syl i vädret tar jag mina växelpengar och min mat och smyger därifrån. Den tredje killen bakom disken bara skakar på huvudet och skrattar åt sina kollegor. Ett CFC-fan från england (misstänker jag) kommer fram och pratar med mig när jag sitter och äter. Han och hans flickvän har visst försökt få tag på biljetter men misslyckats. Jag beklagar detta. I efterhand undrar jag om de ens försökt, då det kommer visa sig att vår allokering är långt från slutsåld. 

 

---

 

Dagens andra turistrunda går upp till Alfama, den enda riktigt gamla delen av Lissabon som finns kvar. Gamla, smala labyrintlika gränder slingrar sig upp för kullen som kröns av Castelo de Sao Jorge. Husen här vilar på en stabil berggrund och inte ens den stora jordbävningen 1755, som totalförstörde de övriga delarna av Lissabon, förmådde rubba Alfama. Min gamla vän hade sagt att det kanske inte var lönt att gå in på Castelo de Sao Jorge. Men jag kunde inte låta bli. Och jag tycker nog att det var värt pengarna bara att få vila i skuggan, sitta på muren och titta på den magnifika utsikten. 

 

När jag ska ta mig ner mot den moderna stadskärnan tar jag Lissabons berömda spårvagn nummer 28. När jag har åkt ett tag har jag en känsla av att allt inte står rätt till. Jag hoppar av vid nästa hållplats och en titt på tidtabellen bekräftar mina misstankar. Jag har åkt åt fel håll. Vid hållplatsen träffar jag ett irländskt par från Cork som gjort EXAKT samma misstag. Tillsammans lyckas vi hitta rätt hållplats. Detta med hjälp av en mycket hjälpsam äldre herre, som utöver en detaljerad vägbeskrivning berättar vilken hållplats vi ska av på, hur kollektivtrafiken fungerar, varnar oss för ficktjuvar. Han önskar oss upprepade gånger en trevlig vistelse i staden och mig ger han ett lycka till i matchen... han håller på nämligen på Sporting Lissabon. 

 

---

 

Här är det läge att säga något om lokalbefolkningen. Jag gillar inte att generalisera. Men maken till trevligare människor får man leta efter. Vart man än gick möttes man av ytterst trevliga och hjälpsamma människor. Pratglada var de också och de gånger engelskan var bristfällig pratade man ändå så gott det gock och fyllde ut med gester och miner. 

 

Att jag hade CFC-tröja på mig påverkade inte detta beteende. Tvärtom kom det med jämna mellanrum fram Benfica-fans som ville prata fotboll. Vissa berättade att Benfica skulle vinna med 3-0. Sedan skakade de hand med mig eller gav mig en tröstande klapp på axeln som om Benfica redan vunnit och de tyckte lite synd om mig. Allt detta i största välmening. Sedan ska man komma ihåg att halva staden håller på Sporting och deras fans gav mig tummen upp och önskade lycka till. 

 

---

 

Hur som helst. Den här gången åker jag åt rätt håll och väl tillbaka på Praca dom Pedro IV hittar jag TT på en uteservering tillsammans med ett stort antal CFC-fans. TT hade även de gett sig på att åka med den berömda spårvagn nummer 28. De hade också, tro det eller ej, åkt åt fel håll och således aldrig kommit upp i Alfama utan hamnat på någon kyrkogård. Det tog de som ett tecken från ovan, så de gav upp turistandet, tog sig tillbaka till centrum och parkerade sig på uteserveringen istället. Utöver det hade Tony lyckats bli intervjuad av ett TV-team från BBC som var på plats för att bevaka matchen. Jag blir inte långvarig på uteserveringen. Jag är tokigt hungrig och beger mig iväg för att hitta ett lämligt ställe att äta middag på. 

 

När jag väl fått i mig lite mat så är min plan att ta mig upp till arenan så jag är där i god tid. Den planen går i stöpet den med. När jag är på väg mot t-banan så springer jag in i TT igen. Den här gången på en ny uteservering där de sitter med Simon (biljettkuriren från London) och hans polare. Så jag blir kvar där och blir indragen i en rätt intressant diskussion om landslagsfotboll och försöker svara på varför vi svenskar tar matcher mot just England, även om det bara är vänskapsmatcher, på så stort allvar. 

 

Tiden rinner snabbt iväg och jag är en sådan som vill vara ute i god tid. TT och engelsmännen har ingen brådska men eftersom jag ändå ska iväg så ber Tippen mig ta med CSS-flaggorna och hänga upp dem medan det fortfarande finnns plats. Så med två flaggor hängande runt halsen beger jag mig till sist ner till t-banestationen för färd mot Estadio da Luz. 

---
 

Fortsättning följer...