Big Dunc visar vägen
De senaste veckorna har varit tunga som Evertonsupporter. Mina nära och kära har fått lyssna på mitt gnäll och att jag inte skulle bry mig längre. Detta trodde de vad de ville på men jag kunde se deras små leenden och höra deras gliringar, de visste bättre.
Livet som supporter till den blåa sidan av Liverpool har de senaste 25 åren innefattat den ena besvikelsen efter den andra samtidigt som det andra laget i staden har rönt stora framgångar. Visst har det varit påfrestande med den ena nedflyttningsstriden efter den andra men under 90-talet och början av 2000-talet så hade man kommit att förvänta sig detta. Pengarna för investeringar har inte funnits där och om man mot förmodan fått fram bra spelare så har de snart lämnat för mer framgångsrika klubbar.
In kommer Moshiri och helt plötsligt får vi hopp, nu kan vi konkurrera även ekonomiskt. Nu vänder det. Tyvärr så hade man infört Financial Fair play (vilket är ett bra första steg) vilket hindrade Moshiri från att pumpa in pengar i klubben a la Manchester City. Dessutom hade vi en värvningsansvarig i Walsh som föredrog inhemska spelare, eller så kan det ha varit Kenwright som vurmat för detta. Helt plötsligt så stod vi med en stor trupp med mediokra spelare samt en massiv lönekostnad. Fortfarande sitter vi med kontrakt på spelare som Cuco Martina, Bolasie och Besic. Detta gör det svårt att värva in nya spelare utan att bryta mot FFP. Brands verkar vara en bra värvningsansvarig och Moshiri vill satsa men det har blivit fel någonstans.
Felet som jag har haft svårt att sätta fingret på är nu efter helgens match mot Chelsea tydlig, vi har saknat vår identitet. Även om vi spelade en grundläggande fotboll utan finess i lördags så lyckades vi vinna mot ett formstarkt Chelsea. Detta mycket på grund av inställning och lagspel. Spelarna tacklade mer än ett Evertonlag gjort på flera år, de sprang, de kämpade och krigade ner Chelsea. De fick med sig publiken på ett sätt jag inte upplevt på många år. Allt detta regisserat av Duncan Ferguson, legendaren som har klubbmärket tatuerat på axeln. Han som var så nervös och stolt över att leda laget att han inte kunde sova på nätterna. Han lovade krig och kämpaglöd och han levererade. Ruscherna fram och tillbaka längs långsidan vid målen var ren eufori, han var så lycklig att han lyckades få med sig en bollkalle vid 2-0 målet. Vid 3-1 målet så passade en annan bollkalle på att ta sats och hoppa upp i famnen på en segerrusig Ferguson. Vilken passion, vilken glädje!
Nu var taktiken ganska enkel med en klassisk 4-4-2 uppställning och att backa hem och vänta på misstag. Ferguson hade sett ut Chelseas svaga punkter såsom Zouma/Christensen och målvakten. Han hade bestämt sig för att tvinga ut Chelsea på kanterna och pressa hårt där. Primitivt och enkelt men samtidigt ett genidrag. Everton hade flest chanser och ägde matchen genom att ständigt vara först på andrabollarna samtidigt som Goodison Park gungade. Ferguson är inte en långsiktig lösning, kanske i framtiden men inte just nu. Han säger själv att han bara är en coach i nuläget och att Everton behöver en världsklasstränare. Återigen ett uttalande som visar att klubben går före hans personliga vinning.
Tillbaka till klubbens identitet. Vi var kända för tufft spel, kämpaglöd och inställning. Detta har saknats i många år i och med jobbet att utvecklas till en spelförande klubb som satsar mot titlar. Fergusons spel kommer inte vinna titlar men det kan vara startskottet för en återgång till klubbens identitet. Martinez och Silva ville ha en possessionfotboll och det tror jag mycket på men den som tar över klubben härnäst måste införliva detta tillsammans med klubbens identitet. Ferguson visade vägen för nästa tränare, koppla på Goodison, utveckla identiteten istället för att förändra den.
Helgens match fick mig att skrika rakt ut, jag kom på mig själv med att stå och vara delaktig i alla situationer under matchen. Richarlisons hemåtjobb, Holgates brytningar, ja till och med Walcotts försök till dribblingar. Walcott spelade enkelt, gick rakt på mål och sköt, detta har han inte gjort innan. Vi pressade in spelare i straffområdet och lyckas pressa in bollen. Inte årets mål men i mina ögon så vackert att jag vill gråta. Vilken passion, vilken glädje! Svetten dröp och rösten var hes men vilken lycka, jag kände äntligen tillhörigheten på plan, att de kämpade för märket på bröstet. Efter matchen satte jag på Evertonlåtar och stod och dansade med dottern, vilken passion, vilken glädje!
Duncan Ferguson påpekade att detta bara var en match, en match gör ingen säsong men om spelarna visar denna inställning varje match så kommer vi inte behöva oroa oss för en nedflyttningsstrid. Dock vill jag påstå att detta var mer än en match, Ferguson visade vägen för både spelarna och nästa manager, så här ska Everton spela! Vilken passion, vilken glädje!
