Björn bäst när Everton förlorade premiären
Dags för premiäromgång i Womens Super League och Swedish Toffees var på plats för att se matchen på en plats inte alls långt bort ifrån Goodison Park, nämligen Walton Hall Park. Everton mot Brighton and Hove Albion.
En arena – eller mer av en idrottsplats – såsom de var när man växte upp, fast utan löparbanor. En huvudläktare och sedan möjlighet att stå vid staketet alldeles invid planen, någon som ger en helt annan närhet än stora arenor.
Everton tog emot Brighton and Hove Albion, en motståndare som borde vara överkomlig för ett Toffees bestående av flertalet internationellt etablerade spelare. Inte minst våra egna Nathalie Björn och Hanna Bennison.
Förväntansfull stämning
Stämningen är förväntansfull, minst sagt, när Z-Cars ljuder genom högtalarna och lagen kliver ut på planen. Båda svenskorna är med från start. Den inte särskilt stora, men oerhört ljudliga hemmaklacken drar genast igång sina sånger, som aldrig tycks sina och finns för varje Everton-spelare på plan.
Det är dock Brighton som börjar allra bäst. Känns faktiskt som klasskillnad när de styr matchen från en oerhört stark backlinje, där en annan svenska – Emma Kullberg – imponerar. Det står 0–2 redan efter 14 minuter och Everton har ännu inte vaknat. Först i andra halvlek får vi se mer av det Everton vi förväntar oss. Till slut reducerar lagkaptenen Megan Finnigan, och det skapas en hel del chanser, utan att man lyckas göra mål på Brighton. Matchen slutar 1–2 och man kan känna besvikelsen från Everton-spelarna. Inte minst Hanna Bennison har velat oerhört mycket under matchen, men inte riktigt fått det att klaffa till 100 procent. Det finns ju en hel del förväntningar att superlöftet ska ta ett stort steg framåt och bli en dominerande kraft i Everton.
Natahlie Björn blir medlem i Swedish Toffees (Bild: Pelle Hemström)
Björn bäst i laget
Nathalie Björn får man dock säga är bäst i laget. Gör det mesta rätt. Vinner närkamper, bäst i passningsspelet och dessutom pådrivare, då det på sina håll såg lite slumrande ut. Möjligtvis kan man tycka att Everton – liksom landslaget – slösar bort många av hennes förmågor genom att sätta henne som högerback.
Publiken sjunger, stämningen är god, trots förlusten. Det är en yngre publik än den man möter på herrmatcherna.
Efter matchen samlas laget i mittcirkeln och snackar, men istället för att direkt gå in i omklädningsrummet och deppa, går i princip alla spelare runt plan för att skriva autografer, ta selfies och snacka med fansen. Det slår en vilket intryck de ger de riktigt unga. Bennison och Björn kommer även fram till Swedish Toffees, där den kanske inte purunge ordföranden Erik Pråmell delar ut medlemskort. Så nu är de hedersmedlemmar.
Vi beger oss tillbaka in mot de centrala delarna av stan via buss och tillsammans med några skolungdomar sjunger vi Everton-sånger. Det är andra gången jag är på Walton Hall Park och ser Everton, och för mig är det samma härliga känsla som när man gick på Björknäsvallen hemma i Boden som liten pojk. Doften av kaffe, närheten till spelet och spelarna. Det är fotboll när den är som den ska vara.
