Avancemanget ingen trodde var möjligt
Det var en säsong som inleddes med en vinst på elva matcher, och laget parkerade på plats 21 i tabellen. I oktober 2012 återvände Eddie Howe till klubben efter 18 månader hos Burnley. Från att ha blivit stämplade som en självklar nedflyttningskandidat påbörjades resan uppåt i tabellen. En resa som kulminerade i uppflyttning och en hårsmån från titelvinst.
”När vi kom in genom dörrarna idag kändes det nästan som vi aldrig varit borta. En hel del har givetvis förändrats och utvecklats till det bättre, vi är mycket imponerade och glada över att vara tillbaka.”
Dagarna innan presskonferensen ägde rum spelade Bournemouth mot Coventry på bortaplan. Det blev förlust med uddamålet, vilket var det fjärde raka nederlaget i ligan. Stämningen i klubben, som successivt börjat kännas aningen desperat, var nu förbytt till total uppgivenhet. Laget hade dalat i tabellen och befann sig efter elva spelade matcher precis ovanför nedflyttningsstrecket. Där och då, fanns det inget som pekade på någon förändring.
I mitten av oktober återanställdes trotjänaren Eddie Howe som manager. Mannen som spelat över 300 matcher för klubben och varit tränare vid ett tidigare tillfälle, då laget fixade uppflyttning från League Two, var tillbaka. Med sig hade han assistenten Jason Tindall och tillsammans vände de, bokstavligt talat, upp och ner på den rådande situationen.
”Truppen håller en hög kvalitet och det finns många intressanta spelare här. Vår uppgift blir att få alla att dra åt samma håll och spela som ett lag.”
Deras första match vid rodret var mot Tranmere Rovers på Goldsands Stadium, vilken slutade med vinst 3-1. Månaderna som följde bjöd på hela 14 matcher utan förlust i ligan. I november månad blev således Howe utsedd till månadens tränare efter tre vinster och två kryss på fem matcher.
Efter en titt på tabellen i slutet av november kunde det konstateras att Bournemouth klättrat upp till tionde plats med 29 inspelade poäng. Lagets framfart sedan Howes återkomst hade också medfört ett ökat poängsnitt per match till 2,28 gentemot tidigare 1,09. Månaden därpå vann man alla fyra ligamatcher och avslutade året som ligafemma.
Slut på det roliga?
Det nya året inleddes med två kryss i ligan och uttåg ur FA-Cupen, mot Wigan. Dessa resultat pekade på en sviktande formkurva efter segerräden månaden före. Det blev även förlust mot mittenlaget Wallsall på bortaplan, med 3-1. Smekmånaderna verkade vara över för Howe och Tindall, och många ställde sig frågan om lagets oväntade framfart var på väg att få sitt slut. Bournemouth valde under den här perioden att plocka in fyra nya spelare. Målvakten Ryan Allsop anslöt liksom unge skotten Ryan Fraser. Swindons Matt Ritchie kritade också på ett kontrakt, vilket gjorde honom till ett av klubbens dyraste förvärv någonsin. Slutligen lånades Danny Seaborne in från Southampton.
I de efterföljande matcherna hittade Bournemouth tillbaka till det spel man visat upp innan årsskiftet. Vinst mot Portsmouth hemma och ett par imponerande bortasegrar mot MK Dons samt Crewe, innebar att klubben klättrade till förstaplats i tabellen. I en intervju med Cherriesplayer svarade Eddie Howe på frågan hur det kändes att vara i tabellens topp:
”Det känns otroligt bra, det har varit en lång väg och spelarna förtjänar all heder för hur de slitit på plan vecka efter vecka. Givetvis är stämningen i omklädningsrummet väldigt bra just nu men vi har många matcher kvar och måste fortsätta kämpa för att ingen ska passera oss.”
Bournemouth sprang veckan senare ut på Deepdale för att möta Preston. Det blev förlust med 0-2 och fyra raka nederlag senare hade man halkat ner till sjunde plats. I ett av säsongens viktigaste skede hade laget inte bara förlorat några matcher i rad, man hade gjort det mot toppkonkurrenterna. Såväl Doncaster och Sheffield United gick förbi de rödsvarta, och med Coventry nosandes två poäng bakom blev läget självklart kritiskt. Man hade talat om en formsvacka i början på året, från vilken laget dock lyckades resa sig. Den rådande frågan var om laget skulle orka göra det igen.
Svaret? Ja.
Slutspurten
Självförtroendet på sydkusten hade under säsongens gång fått sig en och annan törn. På bara ett par veckor hade man seglat upp som etta i tabellen och börjat drömma om det ingen trodde var möjligt inför säsongen, uppflyttning. Men lika snabbt hade luften gått ur truppen och nu var man, med nio matcher kvar att spela, också tre poäng bakom Brentford som innehade den sista playoff-platsen. Men för att vidareutveckla det korta svaret i förgående stycke skulle Cherries än en gång hitta formen, och i precis rätt läge dessutom. Bournemouth avslutade säsongen med åtta raka segrar och slog därmed nytt klubbrekord, slutade tvåa och nådde mirakulöst nog uppflyttning.
Att ett lag med så höga toppar och samtidigt så djupa dalar lyckades ta en andraplats i en svårspelad division som League One är, enligt undertecknad, en otrolig prestation. Sättet man avslutade ligan likaså. En detalj värd att nämna är den låga snittåldern på startelvan som säkrade uppflyttning i matchen mot Carslile, 24 år.
Eddie Howes återkomst har sannerligen varit betydelsefull för klubben. Han anställdes under svåra omständigheter då krisen var nära. Men han enade laget och vände situationen till något positivt. Under första presskonferensen berättade han att mycket hade förändrats och utvecklats under tiden han varit borta. Howe fortsatte arbeta på den linjen och klubben tog ytterligare ett stort steg framåt, mycket tack vare honom.
Detta var verkligen - avancemanget som ingen trodde var möjligt.
KÄLLOR
afcb.co.uk, player.afcb.co.uk, soccerway.com, bbc.co.uk/sport, statto.com
