Bruno Cheyrou – Den nye Zidane
Vi gör en tillbakablick till sommaren 2002 när ett Liverpool på väg uppåt siktade än högre. Gerard Houllier hämtade in en landsman som skulle vara den sista pusselbiten vid namn Bruno Cheyrou och för att verkligen cementera att det här var en spelare som skulle ta Liverpool till toppen så gavs han epitetet - Den nye Zidane.
Spelare kommer och går och inte sällan sköljer det in en våg av nya spelare när nya tränare tar över. Några är investeringar och förhoppningar på lite längre sikt medan andra kliver in genom dörren och nästan omedelbart förväntas att göra de avgörande målen och bidra med stjärnstatus i alla led. Gerard Houllier skruvade upp förväntningarna rejält när han år 2002 värvade en mittfältare från Lille för £4m vid namn Bruno Cheyrou och i samma andetag utnämnde honom till – Den nye Zidane.
”Bruno har en fantastisk talang, bra blick för spelet och ett starkt passningsspel.”
”Jag jämför inte någon med Zidane så där enkelt men jag tror verkligen att han kan bli en viktig spelare för Liverpool.”
”Han har samma touch och spelstil som Zidane har.”
”De har verkligen många likheter när de har bollen.”
Houllier skrädde inte orden och det är klart att det blev en del uppståndelse då det vid den här tidpunkten inte fanns någon större att jämföra med än Zizou.
Samtidigt var klubben inne i ett vinnarstim med tre färska cuptitlar i bagaget samt att ligaplaceringarna de senaste säsongerna hade varit fyra, trea och tvåa.
Houllier ansågs ha något magiskt över sig och trots några bottennapp på transfermarknaden i form av Jean-Michel Ferri och en Igor Biscan så hade han även lyckats plocka fram ny energi ur Gary Mac samt även hämtat den tyska mittfältsgeneralen Dietmar Hamann till Liverpool. Att det fanns ett öga för mittfältstalang var det ingen som tvivlade på.
När Liverpool sedan mötte Lazio på försäsongen senare den sommaren så föll alla pusselbitar på plats. Cheyrou var fullständigt dominant under de 73 minuter han var på planen och för de som bevittnade detta så var likheterna med Zidane uppenbara.
Briljanta passningar varvades med distinkta avslutningar och när han väl klev av banan så skanderade publiken hans namn och känslan spred sig av att den sista pusselbiten i pusslet nu var på plats.
En blick i backspegeln visar dock att den där kvällen mot Lazio var Cheyrous höjdpunkt i klubben. Det lyfte helt enkelt aldrig.
Liverpool vann ligacupen den säsongen men fransmannen stannade på 29 matcher, ett mål och en hel drös av förhoppningar som aldrig infriades.
Houllier fick göra ett avsteg från hyllningarna inför säsongen och nu lät det snarare så här:
”Många franska spelare i Premier League behöver tid på sig för att anpassa sig. De flesta skrattade åt Robert Pires under hans första säsongen i Arsenal.”
I januari 2004 så pekade pilarna uppåt för fransmannen, åtminstone tillfälligt, då han sänkte Newcastle med två mål i FA-Cupen. Han gjorde dessutom det enda målet i ligamatchen mot Chelsea strax därpå men det stannade där.
Ytterligare ett mål tryckte han in i en oavgjord match mot Wolves men förutom det så var det långt mellan ljusglimtarna.
Tränarbytet som följde gjorde att Rafael Benitez klev in och det blev därmed mer spanskt på menyn. Cheyrou gick nästan omedelbart på lån till först Marseille och sedan till Bordeaux innan han flyttade permanent till Rennes 2006 och med tanke på vad som hände säsongen när Benitez tog över så är det få som protesterar mot beslutet att låna ut Cheyrou.
Det stannade vid en fantastisk match mot Lazio för den nye Zidane i Liverpools tröja och det är ju trots allt mycket mer än de flesta får uppleva.
