César Azpilicueta och hans 400 matcher för Chelsea
Kapten Azpilicueta och Chelsea fick inte med sig önskat resultat i mötet med Manchester City. Men evighetsmaskinen Azpi gjorde i och med matchen framträdande nummer 400 i den kungsblå tröjan. I en intervju med officiella hemsidan går han igenom sin Chelseakarriär.
Azpilicueta är blott den 13:e spelaren att nå 400 matcher för Chelsea, och är den andre utlänningen att nå milstolpen efter Petr Cech. Sedan högerbacken anlände från Marseille för spottstyvern(i kontext av den moderna fotbollen) sju miljoner pund har han utmärkt sig med sin kämpaglöd och uthållighet, så att han tillhör Chelseas mest meriterade spelare någonsin känns idag väldigt rimligt. Han har dessutom spelat på samtliga positioner i olika backlinje-konstellationer, och levererat på högsta nivå oavsett om det är som högerback, vänsterback eller som del av en trebackslinje.
Hur gick det då till när Azpi blev en av oss? Här är hans eget perspektiv på övergången:
”Jag hade kontrakt med Marseille då, men så snart jag hörde att en så stor klubb som Chelsea var intresserade så försökte jag stå att sidan för att låta klubbarna komma överens. Jag pratade en del med Juan Mata som var i Chelsea. Jag var så glad när jag skrev på kontraktet. Jag gick in genom dörren för första gången och satt bredvid legendariska spelare, och delade sedan plan med dem.
Jag kunde direkt se klubbens ambitioner och mål. Det var ett stort steg upp i min karriär. Klubben var regerande Champions League-mästare och jag ville vara del av kommande framgångar.”
Hur minns han sin första dag som Chelseaspelare?
”Jag gjorde läkarundersökningen, åkte till hotellet och skrev på under eftermiddagen. Jag besökte träningsanläggningen, där jag träffade tränaren, Roberto Di Matteo för första gången. Jag tränade med laget dagen därpå. Det var en bra start!”
Azpilicueta var inte helt ordinarie till en början, och hade två högt aktade spelare i Branislav Ivanovic och Paulo Ferreira att konkurrera med. Så här beskriver han omställningen till England och Premier League:
”Jag visste att jag kom till en klubb med hård konkurrens om platserna. Jag var 22 år, och visste att jag var tvungen att jobba hårt för att lära mig. Jag minns att min första match var en vänskapsmatch för U23-laget mot Charlton på akademilagets plan, men mina första månader med A-laget spenderades främst på bänken. Det gav mig tillfälle att se tempot i matcherna, mina lagkamrater spela, och lära mig av tränaren. Jag lärde mig något för varje dag som gick.
Jag sög in allt. Jag ville spela så snart som möjligt, men jag kände tränarens förtroende och klubben gav mig tid. Jag var tvungen att ha tålamod och vänta på min chans. Min första tävlingsmatch var mot Wolverhamption i Ligacupen. Jag kommer ihåg att vi vann med 6-0 och jag rusade upp och ner längs kanten, jag ville inte att matchen skulle ta slut. Jag njöt av det och ville fortsätta spela för alltid!
Jag var tvungen att ta de chanser jag fick, men när jag inte spelade så fokuserade jag helt på att anpassa mig till Premier League.”
Den unga högerbacken som slet mot Wolverhampton kom till Chelsea med höga målsättningar, men att han vid decenniets slut skulle bära kaptensbindeln hade han aldrig kunnat tro:
”Du hade aldrig kunnat tänka tanken då. När du skriver på så ser du de fantastiska spelare som vunnit Champions League, du vill bara vara en del av det och vinna troféer. Jag vann titlar med Marseille men detta var på en ny nivå.
Jag försöker utvecklas. Jag utvärderar alltid mitt eget spel, och är ibland ganska hård mot mig själv. Som perfektionist vill du alltid ha mer. Att jag nu är kapten gör mig väldigt stolt, men hade du frågat mig där och då så hade jag aldrig kunnat förutspå det.”
Nog märks det för oss som tittar att César Azpilicueta är en perfektionist. Varje inkast som döms emot honom innebär ett minspel och arga blickar mot linjemän som får en att tro att spanjoren nyss blivit knivhuggen. Perfektionist var och förblir han, men efter åtta år i London är det en annan Azpilicueta vi ser idag:
”Jag kom till London med min fru och våra två hundar. Nu har jag tre barn, så det har varit en stor förändring i mitt liv! Vi har gjort oss hemmastadda i den här staden, i det här landet, och är väldigt glada här.
Som fotbollsspelare så förändras ditt förhållande till spelet när du är omringad av spelare och tränare i världsklass – när du kliver ut på träningsplanen, eller på Stamford Bridge, när du vinner titlar och när du stöter på motgångar. Erfarenheten skänker ett visst mått av lugn. Jag försöker vara positiv, och vet att du genom hårt arbete kan nå ännu längre.”
En nyckel till att nå så många framträdanden för sin klubb är att hålla sig skadefri. Azpi har spelat intensivt och gjort det ofta, detta utmärkte sig särskilt under guldsäsongen 2016/17 då han spelade samtliga 3420 minuter av ligaspelet. Vad är nyckeln till en så kort skadehistorik?
”Jag hade aldrig skadat mig förrän jag drabbades av en korsbandsskada i Marseille. Det var tufft, för jag hade nyss skrivit på för dem när jag skadade mig. Jag hade en svår start spelmässigt där, och när det började bli bättre så kom skadan. Fram tills dess så hade min karriär gått väldigt bra, men då insåg jag att jag hade en utmaning framför mig som jag var tvungen att övervinna. Jag spenderade 8-9 timmar varje dag på sjukhuset för att rehabilitera mitt knä. Jag hade bra sjukgymnaster och fystränare i Marseille och allt gick bra, som tur var.
Det var under den perioden som jag lärde mig om kulturen att jobba extra, och disciplinen du måste investera i din kropp. Jag stretchade hemma och tog isbad varje dag. Jag visste att min kropp inte var densamma, mitt knä hade förändrats. Jag fortsatte med den rutinen; stretching, yoga och hård träning varje dag, som att det vore match. Jag har haft tur som vart uttagningsbar nästan hela tiden.”
En Chelseakarriär som spänner över åtta år och 400 matcher har som sagt inneburit olika uppdrag i olika spelsystem och dessutom en idrott som förändrats som helhet. Azpilicueta berättar om sin position:
”Fotbollen har förändrats en hel del sedan jag kom hit. Det är ett annat tempo nu och handlar ännu mer om fysik. Nu ser vi ytterbackar nästan som yttrar, väldigt snabba spelare som löper upp och ner. Förut såg vi mer mittbackstyper som kunde spela på endera kanten och var mer defensiva. Nu konverteras istället yttermittfältare till ytterbackar och gör det bra.”
När har Azpi under sin långa Chelseakarriär varit mer defensiv respektive offensiv då?
”Det beror på. Som exempel så spelade jag vänsterback under José Mourinho, och hade Eden [Hazard] framför mig. Jag var tvungen att täcka upp för honom och arbeta extra defensivt. Jag skulle ge laget den tryggheten så att han hade orken att attackera och vinna matcher åt oss. Vi jobba med Nemanja [Matic] för att hitta balansen på den vänstra delen av planen, där vi visste att vi skulle vara starkare än motståndet.
Även den säsongen, 2014/15, så hade jag ett par assists. Året jag fick flest var 2017 med Alvaro [Morata], och jag spelade mittback! Det handlar inte bara om statistik, utan vilka lösningar du kan erbjuda laget. Jag har fått anpassa mig under åren, men har alltid ansett mig kunna bidra i båda riktningarna.”
Det har blivit betydligt fler framspelningar än mål för spanjoren, vilket är att vänta sig. Vilken assist är Azpis egen favorit?
”Den till Alvaros nick mot Manchester United var bra, men jag måste välja den till Michy [Batshuayi] när vi vann ligan mot West Brom 2017. Det var inte den vackraste tekniskt, men den betydde allra mest.”
Azpilicueta anslöt som sagt sommaren efter Champions League-triumfen 2012. I årets slutspel utgör Atletico Madrid det första hindret. Vad innebär denna tävling för en spelare som vunnit allt utom just CL?
”Det är den största titeln, och när du är Chelseaspelare så har du den största törsten för titlar. Det är något jag skulle vilja uppnå. Vi vet att det är ett nytt skede som börjar i februari, sju matcher, och alla detaljer spelar roll. Vi måste dra lärdomar av mötena med Bayern München ifjol, rätta till våra misstag och gå så långt som möjligt.”
Vilket är då el capitanos favoritminne i kungsblått?
”Förhoppningsvis så har jag inte upplevt det än!”
