Charlton - AFC Wimbledon
5 - 2

Charlton - AFC Wimbledon 5-2

En urladdning i andra halvlek gav Charlton segern i Londonderbyt mot AFC Wimbledon.

Säsongens hittills mest underhållande match, ur ett Charlton-perspektiv, utspelade sig under lördagen på The Valley. Framför ögonen på 2000 personer i publiken, gick The Addicks segrande ur ett trevligt Londonderby mot AFC Wimbledon med 5-2. Trots en ok första halvlek låg Charlton under i paus men med taktiska förändringar och säsongens första urladdning gjordes fyra mål i andra halvlek och segern var i hamn.

Lee Bowyer gjorde inför matchen två förändringar i startelvan varav en var påtvingad. Akin Famewo kom inte till spel som befarat, varpå Marcus Maddison tog plats bland de 11 på plan och Darren Pratley fick ännu en gång vikariera som mittback. Den andra förändringen var av den mindre sällsynta sorten, när Omar Bogle tog plats istället för Chuks Aneke. Dylan Levitt och Deji Oshilaja var tillbaka i matchtruppen efter ganska lång frånvaro, medan Albie Morgan lämnade återbud då det var dennes tur att isolera sig själv. Charlton ställde upp med följande manskap i vad som såg som en 4-3-3-formation:

Charlton: Amos, Gunter, Pearce, Pratley, Maatsen, Watson, Forster-Caskey, Gilbey (Williams 53), Maddison (Purrington 84), Washington (Oshilaja 89), Bogle (Aneke 53).
Ej använda avbytare: Maynard-Brewer, Matthews, Levitt.

AFC Wimbledon: Trueman, Csoka, (Palmer 84), Woodyard, Thomas (Nightingale 71), Hartigan (Chislett 70), Rudoni (Reilly 70), McLoughlin, Heneghan, Longman, Pigott, Seddon.
Ej använda avbytare: Tzanev, Alexander, Guiness-Walker.

Första halvlek
Charlton inledde matchen bra med hög press och etablerat bollinnehav. Mittfältet med Watson, Forster-Caskey och Gilbey växeldrog i sina rörelser, och ytterbackarna Gunter/Maatsen fick ytor att ta sig framåt på. Omar Bogle var också framträdande under matchens början och var nyttig i targetspelet trots hård uppvaktning. Det var med andra ord ett helt gäng som såg rappa och spelsugna ut denna lördag. Wimbledon accepterade matchbilden och placerade sig i ett ganska lågt utgångsläge med laget, där man visade tålamod i sina överflyttningar och inte var sena med att hugga framåt om chansen uppstod.

Trots stort övertag i bollinnehav hade Charlton svårt att skapa något konstruktivt och det var länge oavgjort i målchanser. Marcus Maddison hade haft ett distansskott för Charltons räkning, och Chris Gunter hade rensat undan en boll precis innan mållinjen till Wimbledons besvikelse. Den forne Charltonspelaren Joe Piggot visade snabbt sina kvaliteter och hade efter en halvtimmes spel ett volleyskott, som Ben Amos kunde rädda till hörna. Så trots spelmässigt övertag för Charltons del låg matchen öppen för ett ledningsmål åt båda hållen.

Det blev dock Charlton som skulle få fira först. Wimbledon stod högt upp med sin backlinje, och kapten Jason Pearce kunde från egen planhalva slå en fantastisk genomskärare i djupled. Conor Washington som varit osynlig tills nu, löpte på djupet, undvek sin försvarare, vek lite lätt in från vänster och avslutade rappt med ett skruvat skott i bortre hörnet. Ett otagbart skott och ett fantastiskt mål. 1-0 (37) till Charlton.

Åh vad skönt hann man tänka. Håller vi undan nu så kommer vi in med ledning i pausvilan. Så fel man kunde ha. Fem minuter efter Charltons ledningsmål tystades inte bara min lägenhet utan såväl hela The Valley med omkringliggande bostadsområde. En felvänd Piggot fick vända upp lite väl ostört utanför Charltons straffområde och placerade elegant in kvitteringen till 1-1 (42). Snyggt mål men tveksamt försvarsspel. Piggot var den siste personen som skulle bjudas på en sådan yta…Ännu mer tveksamt försvarsspel från bjöds det på tre minuter senare. Näste Charlton-produkt i Wimbledon, Alex Woodyard, lyfte in en andraboll efter en hörna och prickade en helt omarkerad Daniel Csoka som ostört nickade in 1-2 (45), i samma hörn som Piggot placerat sitt avslut bara minuter tidigare. Pang och vipps så satt Wimbledon i förarsätet, och Charlton gick till omklädningsrummet med ett underläge. 1-2 i halvtid.

Andra halvlek
Att tre minuter skulle få förstöra en annars ganska bra halvlek, var alla i Charlton överens om att inte tillåta. The Addicks gick omedelbart ut i andra halvlek och tog tag i taktpinnen direkt. Ben Watson hade tidigt ett tungt skott som tyvärr gick rakt på målvakt Connal Trueman. I minut 53 genomförde Bowyer det klassiska dubbelbytet för att få fart på laget ytterligare. Jonny Williams ersatte en osynlig Alex Gilbey, och Chuks Aneke kom in mot Omar Bogle som dippat i sin prestation. Vilken ketchupeffekt detta gav!

Ungefär 10 minuter behövde duon på banan för att skaka liv i maskinen och sätta igång Charltons vändning. I minut 64 väggspelade Watson och Maddison sig förbi på högerkanten. Watson fullbordade kombinationen med att servera ett instick till Aneke som ur högervinkel drog till med ett avslut. Trueman klarade Anekes skott med en benparad men stötte ut returen rakt på en hungrig Jake Forster-Caskey som bara kunde placera in sitt andra mål för säsongen och 2-2 i matchen. Denna gång hann inte kvitteringsfirandet få ett slut, varken i min lägenhet eller på arenan, innan det var dags igen. Bara minuten senare gick bollen från Watson, till Maddison, till Gunter som likt ett Concorde-plan kom framstörtande på sin högerkant. Han slog sedan ett inövat inspel mot straffpunkten, där Jonny Williams mötte upp och sköt in 3-2 (65)! Detta var likaså Williams andra mål för säsongen, och Charlton hade inom loppet av en minut vänt matchen till sin fördel.

Wimbledon hade nu inget grepp om tillställningen, utan Charlton radade målchanser på löpande band. Aneke var aktiv och ville även han hamna i målprotokollet när han matades med inlägg och inspel från kanterna. Med kvarten kvar kom bortalagets chans till kvittering när ett inlägg från vänster mot bortre stolpen, avvärjdes av Ian Maatsen som okontrollerat styrde bollen i egen burgavel. För en sekund trodde man att bollen hade hamnat i eget nät men denna gång var turen på Maatsens och Charltons sida.

Charlton skulle hinna med ytterligare två mål innan butiken var stängd. Ben Purrington, som blivit inbytt mot Maddison, var inblandad i båda. Maddison gjorde förövrigt sin bästa match hittills i Charlton-tröjan. Efter bara en minut på plan, skickade Purrington ett inlägg som fastnade på Ben Heneghan i Wimbledons straffområde. Fastnade gjorde det verkligen för Heneghan lyckades inte få till en rensning, utan istället kunde Aneke snappa upp bollen, visa tålamod och behärskat pricka in 4-2 (85) med vänsterfoten. På övertid kom sedan även 5-2 (90+2) när Purrington, troligtvis, gjorde sitt enklaste mål i karriären. Upprinnelsen var ett fint anfall på vänsterkanten innehållande Purrington och Maatsen som serverade Williams med ett inspel. Williams chippade fyndigt i stolpen och ut, men en medlöpande Purrington petade enkelt in returen i ett övergivet mål. Detta var även Purringtons andra mål för säsongen och det fick avsluta årets mest underhållande match på hemmaplan. 5-2 till Charlton.

Efter match
Det blev till slut en ganska märklig match men också en väldigt underhållande sådan. Åtminstone sett ur Charlton- eller neutrala ögon. Laget gör första halvlek bra i 40 minuter, där man kontrollerar bollinnehavet stort och visar tålamod. Dessvärre skapades det inte något vidare framåt, och just denna typ av matchbild har vi sett lite för många gånger i år. Visst, en annars ganska slarvig Conor Washinton gör ett klassmål men sedan strular Charlton till det, och på tre minuter vänder Wimbledon. Kvitteringen var också ett klassmål, men Charlton ska inte lyckas bli så skakiga i försvarsspelet att man snabbt släpper in ytterligare ett på så kort tid.

Bowyer sa troligtvis några väl valda ord i pausvilan och var (som vanligt) inte sen med att göra förändringar i andra. Ännu en gång fick även inhopparna fart på det, där i synnerhet Williams och Aneke agerade regissörer. Att göra fyra mål i en och samma halvlek händer sannerligen inte varje helg och det var säsongens första och största urladdning hittills. Charlton fick bra utdelning på sina chanser och skapade faktiskt ännu mer i andra halvlek, som man kontrollerade från början till slut. Wimbledon kunde också gjort något mål till med lite flax när man lyfte in bollar i straffområdet, men Charlton lyckades freda väl och höll nu Piggot i schack. Siffrorna svider såklart för Wimbledons del där det ur deras synpunkt kanske blev något mål för mycket. Samtidigt tycker jag, trots resultatet, att de visar tendenser och de kommer ta sina poäng i andra matcher.

Sedan var det kanske inte heller Charltons spelmässigt bästa insats den här säsongen. Det gjordes mer disciplinerade laginsatser mot Ipswich och Portsmouth exempelvis. Däremot var det skönt att, till skillnad från de senaste matcherna, den röda tråden syntes i spelsättet igen. Kontrollerat bollinnehav med speluppbyggnad bakifrån, där man vill sätta in bollen på en mittfältare som ska komma rättvänd och i fart lämna över till en framskjuten ytterback. Därifrån levererades inlägg, inspel och cut-backs på löpande band mot straffområdet för att någon skulle ta till vara på det. Wimbledon stod också ganska högt upp med sin backlinje vilket möjliggjorde att en hel del raka genomskärare kunde såra deras försvarslinje, om någon offensiv gubbe i Charlton sprang på djupet.

Svårt att dela ut poäng efter denna insats. Hela laget förtjänar beröm men några stack ut lite extra.

Poäng:
3p – Chris Gunter: Ja tråkigt kan någon tycka. Här gör Charlton fem mål framåt och flest poäng går till högerbacken? Ja, det gör de faktiskt! Gunter var klockren genom hela matchen och ville nog ge tillbaka efter att ha orsakat den sena straffen i Shrewsbury. Tog rätta beslut i löpande takt och ägde hela sin högerkant. Fick mycket utrymme och kombinerade sig fram vilket länge var Charltons främsta vapen i offensiven. Kunde fått mer än en assist och visade upp sig från en kreativ sida som vi inte fått se tidigare.

2p – Jake Forster-Caskey: En spelare som det verkligen lyser om när han är på spelhumör. Är aktiv, dirigerar och syns i flera moment över hela planen. Vill ha boll och fördelar den snyggt. Ibland tenderar han slå lite väl vågade passningar men är också kreativ och låg bakom mycket i det offensiva spelet. Fick göra ett viktigt och välförtjänt mål.

1p – Chuks Aneke/Jonny Williams: För första gången bryter jag mot mina principer och delar ut poäng till fler än tre spelare. Poängen tillägnas inhopparna Aneke och Williams som byttes in tillsammans och som också fick igång laget tillsammans. Williams blev utsedd till ”man of the match” på Twitter och gav precis den injektion som man vill att han ska göra när han blir inbytt. Driver boll, är kreativ och gör sina motståndare till levande frågetecken. Aneke är i sin tur super-sub definierad och lämnar återigen avtryck i sitt inhopp. Gjorde sitt mål nummer fem på endast tre starter. Snabb, stark, allsidig och skapar ständig oreda hos motståndarna. Två mardrömmar att möta när de är på humör.

Oj vad humöret mår bättre efter sådana här matcher. Som det genomsyrar ens välmående!
UP THE ADDICKS!!!!!